Meningen är att eleverna själva ska äga sin kunskapsprocess.

>> Läs mer om föreläsningen.

Gun-Britt var JL Utbildnings allra första föreläsare då vi startade företaget 1997 och hon har sedan dess genomfört hundratals föreläsningar i vår regi. Det är verkligen ett sant nöje att jobba tillsammans med Gun-Britt som med sin kunskap och erfarenhet ändå behållt sin oerhörda ödmjukhet och glädje. Tack!

>> Läs mer om Gun-Britts föreläsning - Bornholmsmodell för förskolan

Det var härligt att höra hur John (teori) och Åsa (praktik) samspelade med ett ledigt och inspirerande framförande. Föreläsningen återkommer till hösten. Vi har dock inte fastställt till vilka orter. Önskemål?

>> Läs mer om föreläsningen "Att vända en klass"

1. Dags att vakna nu - en debattartikel skriven av Anna Nygren, gymnasielärare , sömn- och stressforskare och författare. Hon pekar på att forskning visar att stor del av elevers sjunkande resultat i skolan kan kopplas till sömnbrist och att då hjälper varken hårdare tag eller mer pengar.

2. Dagens skolelever kan väldigt mycket - är skriven av Jan-Olof Hellsten, pensionerad lärare, rektor och skolforskare. Den handlar om att mätningar som görs om elevers kunskap förr och nu inte är rättvisande. Dagens elever förväntas lära sig så mycket mer på samma tid till förfogande. Spännande att läsa Jan-Olofs tankar om skolan förr och nu. 

Jag tycker att starka individer är fascinerande, de driver utvecklingen framåt och berikar samhället. Men när ödmjukheten över den egna personligheten är totalt frånvarande så är det stötande för mig.

Sitter framför TVn och ser Björn Ranelid tillsammans med Sara Li gå till final i Melodifestivalen. Jag skriver att de gick vidare TILLSAMMANS.

Randelids beteende när han får veta att de har gått vidare till final är att enbart ett egocentriskt och helt inåtvänt jubel utan att det minsta vända sig till till sin kollega, Sara Li.

Varför ger vi dessa egocentriska typer så mycket uppmärksamhet i media? Varför fascineras vi av dem?

Kan vi inte bygga ett samhälle som bygger på det goda och på det positiva? Ja, jag vet att jag är godtrogen. Men jag är nog en fan av Don Quijote.

En lysande idé från vårt östra grannland som vår ärade utbildningsminister har tagit upp. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/lararstudenter-kan-fa-ovningsskolor_6810351.svd 

Jag har i ett antal år rest runt i Sverige och har fått höra många förskräckliga berättelser om hur lärarstuderande tas emot ute på sina VFU-perioder. Ibland har det varit handledare vars lust för läraryrket slocknat för många år sedan. Ibland har praktiken varit helt befriad från didaktiska diskussioner från både handledare och högskola.

Detta förslag som kommer från Finland innebär att det inrättas skolor där speciellt utvalda handledare jobbar och närheten mellan studier och verkligheten (övningsskolan) är mycket stor. Jag är övertygad om att kvalitén ökar när närheten mellan utbildning och elev är större och dessutom leds av speciellt utvalda personer som dessutom finns nära eller till och med i, utbildningen av de nya lärarna.Därmed tror jag att risken för att rent olämpliga personer går igenom utbildningen minskar.

Dock skulle det innebära en risk att vi öppnar upp för att staten startar dessa skolor i egen regi. Är det Björklunds idé att smygvägen förstatliga skolan?

I övrigt så tycker jag att det är en lysande idé. Kan dock inte låta bli att tycka lite synd om utbildningsministern. När han nu kommer med en riktigt bra idé så borde det skapas större rubriker. Denna nyhet har i alla fall hittills inte fått så stor uppmärksamhet. 

Alla ni som vill höra mer om det spännande mötet mellan det svenska och det finska ska boka in våra april-föreläsningar med Åsa Sourander. "Finska skolstrukturer och svensk kreativitet" I denna föreläsning så värderas för- och nackdelar i dessa båda kulturer.

Kom och lyssna på Åsa som jobbat som lärare och lärarutbildare i Finland och under de senaste fyra åren, som lärare i Sverige.

2500 matematiklärare samlas. Hoppas att det blir ett bra utbyte för alla och att många är intresserade av våra föreläsningar och böcker.

Ulrika Gigards föreläsning gav den konkreta inspirationen vi behövde att gå vidare. Inte minst tog den bort frågan "fungerar det", då det ju faktiskt finns empiri sedan flera år - från förskoleklass till år nio. Så vi satte bara igång med vår klass och såg vart det bar.

Och som det bar! Eleverna var mycket nöjda och var absolut mer delaktiga. Samtliga klarade av att genomföra sitt samtal på ett bra sätt. Utvärderingen med föräldrarna var också mycket tydlig - de var mycket nöjda. Och stolta över sina barns insatser. Sist men inte minst så var även vi mycket nöjda. Dels för att eleverna blivit helt klart mer delaktiga, dels för att vi faktiskt upplevde att vår arbetsbelastning faktiskt minskat - trots att det var första gången!

Elevledda utvecklingssamtal igång

Elever ledar utvecklingssamtal

Eleverna ledde förstås även sina samtal under hösten när jag var pappaledig från skolan. Självklart kommer de också att göra det nu i vår (med nationella ämnesproven som bas).

Jag kan inte heller tänka mig att de kommer att acceptera något annat när de kommer till mellanstadiet... Tur att det inte var så svårt att föra över hur man kan göra till nästa lärare.

Tack för knuffen (inspirationen) du gav Ulrika!

Jag sitter och funderar på om man kan beställa hallon-grottor. Hur ska de i så fall levereras. Via mejlen? Blir det inte lite väl smuligt då?

Jag har ju dock mina nyårslöften att tänka på. Så jag beslutade mig till slut för att avstå, trots att jag vanligtvis har samma dragning till dessa bakverk som min gamle kompis på bilden nedan.

Få saker kräver så mycket planering som ett improviserat tal
/Churchill

Själv sitter jag nu och sammanställer det sista inför morgondagens föreläsning i Helsingfors. För första gången har man direkt beställt två föreläsningstillfällen, med en månad emellan. Ytterst klok beställning, det ger goda möjligheter att verkligen vara konkret, inspirera till att ta nya steg och sedan tillsammans följa upp vad som gjorts och hur man kan gå vidare. Tror det blir riktigt bra.

Vecka 44 hade jag det svårare: 45 minuters föreläsning. Det är tillräckligt långt så man måste få till substans, men för kort för att verkligen hinna fördjupa om man ska bjuda in till samspel. Förutsättningen var ju kända, så det gick förstås bra - men det krävde absolut mer tid i förberedelse.

Längden på en föreläsning är inte oviktig. Knappast heller när på läsåret den kommer. Några riktigt bra tider på läsåret finns ju knappast, men en medveten tanke är sällan fel. Som lärare tycker jag ofta vårterminen är en bra tid för inspiration, då kan man direkt pröva utan att behöva göra det till Det Stora Projektet. Men så tror jag ju också mer på medvetna och lagom stora steg åt rätt håll än på jättesteg åt håll man inte är helt säker på.

Tid på dagen, liksom övrig inramning tror jag också spelar stor roll. Lokal som bjuder till? Beställare som inleder och ramar in? Förtäring som ger kraft? Start på utsatt tid eller akademisk kvart? Inbjudan? Allt tror jag spelar roll och bör vara föremål för medvetna beslut. 

För när allt stämmer kan en fortbildningsinsats/kompetensutvecklingsinsats verkligen göra skillnad - i form av mer inspirerade och medvetna pedagoger, bättre verksamhet och ökad måluppfyllelelse (även av värden i kap 1&2). Det är min beprövade erfarenhet som lärare.

Regeringen satsar på inrådan av utbildningsminister Jan Björklund, 2,6 miljarder kronor på ett av den svenska skolans ämnen, matematik. Satsningen är således dubbelt så stor som den på förbättrandet av Östersjöns havsmiljö, (1,3 miljarder enligt miljödepartementets artikel M2011.09).

Utgångspunkt för det Björklundska resonemanget är att matematik har en särställning för Sveriges industriella konkurrenskraft. Bra tänkt men återigen, sämre utfört. Den politiska tilltron till visionen att den svenska skolan skulle kunna bli så bra som individen och landet förtjänar är fortsatt låg, på gränsen till uppgiven. Därav är det politiska intresset för innovativa och entreprenöriellt bejakande insatser inom skolan, till gagn för individens utveckling och det svenska samhällets konkurrenskraft, också fortsatt lågt. Den svenska skolpolitiken litar, i tider av samhälleligt- och yrkesmässigt paradigmskifte, återigen på igenkända metoder från förr. Metoder vi tidigare provat och förkastat. Det medvetna valet verkar vara att ha ryggen fri istället för att bygga för framtiden.

Att satsa 2,6 miljarder på ett av skolans ämnen utan att göra upp med den kraftigt suboptimerande storheten TIMPLAN är ett hån. Det är ett hån mot individens intresse, talang och behov och ett hån mot svenska företags ansträngning för förbättrad konkurrenskraft. Det är, i sin helhet, ett hån mot varje skattebetalande medborgare och mot det sunda förnuftet.

Att år 2011 fortsatt påstå att alla elever behöver exakt lika mycket tid i alla ämnen för att lyckas med sina personligt uppsatta ämnesmål gränsar till det illitterata och vittnar om politisk okunskap.

Redan i delbetänkandet (SOU 2004:35) gällande det timplanelösa försöket fastslås att timplanen både kan och bör avskaffas. En överväldigande majoritet var positiva till en timplanelös verksamhet. Elevernas resultat på de medverkande skolorna förbättrades och lärarna upplevde ökad arbetstillfredsställelse. Idag finns mig veterligen ingen verksam skolledare eller lärare som anser att timplanen är till gagn för elev och framtida samhälle. Varför lever timplanen då kvar, starkare än någonsin? Utbildningspolitiken står åter still, köper sig fri och hoppas att allt ska bli bättre bara vi gör som vi alltid gjort. 

Vad är det då som skapar denna pedagogiska utvecklingsstiltje och hur kommer det sig att vare sig lärare, skolledare eller näringsliv reagerar på dessa missriktade insatser?
Kanske står svaret att finna i den faktoida vanföreställningen att gårdagens(=dagens) skola vilar på evidensbaserade fundament? Detta är en förödande och ödesdiger missuppfattning. Vad i vår nuvarande skolform är egentligen evidensbaserat? Betyg, klass, schema, katederundervisning, läxor eller kanske timplan? Svaret blir ingetdera! Dessa storheter är endast logistiska och begränsande reliker från industrialismens vagga och verkar i sin nuvarande form kontraproduktivt för individens utveckling och det svenska samhällets konkurrenskraft. De har dock en sak som talar för deras bevarande: Vi känner igen dem!

Ett annat svar kan vara det skolpolitiska debattklimatet. Ett debattklimat som är allt annat än liberalt och innovationsbejakande. Den som vågar ifrågasätta nuvarande nostalgievidensbaserade och kraftigt suboptimerande skolform riskerar att stigmatiseras som flumpedagog eller ivrare av den kravlösa skolan. En retorik som i sin smaklöshet påminner om mobbarens.

Det Sverige behöver är vare sig ett återanvänt betygssystem, mer katederundervisning eller 2,6 miljarder till matematikämnet. Det Sverige behöver är ett system som utgår ifrån individens intresse, talang och behov. Ett system som frigör den entreprenöriella och innovativa kraften hos varje enskild elev, lärare och skolledare på daglig basis. Ett system där läraren upplever att den har tid att göra sig själv och uppdraget rättvisa.  Första steget i den riktningen är att avskaffa timplanen.

Anders Härdevik – författare, utbildare och debattör för förnyelse av synen på skola och lärande

Finska elever har dock läroplikt och inte skolplikt. Det tycker jag är ett intressant perspektiv. Skolan i Finland, inklusive lärarutbildningen, har inte heller genomgått lika genomgripande reformer som den i Sverige – även om den givetvis inte på något sätt stått still. 

Även en tusenmilafärd inleds med ett enstaka steg – riktningen är alltid viktigare än hastigheten.

Föreläsningen innehöll som vanligt både bakgrundsfakta, teoretiska modeller, aktuell skolforskning samt konkreta metoder och knep. Utifrån det senare och tankarna ovan enades vi om att var och en under kommande veckor ska prova något utifrån att ta ett första steg i rätt riktning. Jag ska sedan komma tillbaks till skolan om en månad. Det ska bli mycket intressant att se vilka steg som har tagits – och vilka som kan tas! Att läraruppdraget rymmer ständig förbättringspotential lockar mig.

För framtiden är det oerhört viktigt att vi tar medvetna steg framåt i rätt riktning. Som vanligt är ordet BALANS ett ord att hålla i minne. Samt vikten av att lärare brinner för olika är det som gör att den blommar!

På måndag kväll är det dags för EdCamp Stockholm, det ser jag verkligen fram emot – Lärare Lär Tillsammans!

Som en mässbesökare sa; "Ni kommer ju sälja otroligt många BRAVKOD-material efter det här. "

Ronny Karlsson berättar för mässbesökarna om BRAVKOD-materialet.

För dig som inte känner till BRAVKOD så är det ett träningsmaterial avsett för pedagoger där vi arbetar med automatiserad avkodning vid läsning som har gett helt fantastiska effekter. Detta både för de som har mer eller mindre svårt att lära sig läsa, men även för dyslektiker.

Materialet köper du efter genomgången utbildning om en halvdag/kväll i form av en teoretisk föreläsning med en påföljande halvdags praktisk utbildning. Båda delarna kan givetvis klaras av under en dag om ni beställer ett utbildningspaket hem till er skola.

>> Läs mer om BRAVKOD-materialet

>> Läs mer om BRAVKOD-utbildning

>> Läs kommentarer från några av de som använt BRAVKOD-materialet ett tag

Ok, Zlatan kan göra saker med bollen som få andra kan. Han är i vissa stunder ett tekniskt spelgeni. Tyvärr är dessa stunder alldeles för sällsynta. Men ofrånkomligt blir slutsatsen att en stark grupp där alla drar åt samma håll, utan någon världsstjärna, presterar och framför allt fungerar bättre än med en nog så individuellt duktig person.

Jag tycker detta varit tydligt långt innan Hollands-matchen, dvs när Zlatan finns med i truppen ser han till, dessutom med allas tillåtelse, att det mesta kretsar runt honom. Visst han håller flott bjudning hemma i sitt palats men... allt sker på något sätt på hans villkor.

Säkert har du som läser sedan tidigare en stor kunskap om hur grupper fungerar. Själv kommer jag osökt att tänka på Will Schutz FIRO-teori som jag lärde mig då jag gick UGL-kursen för ett antal år sedan. Exemplet med Zlatan är som om det vore en skolbok om detta med gruppteori.

Förresten så är det roligare att vinna än att se Zlatan spela.

Kan det vara så att de som äter kosttillskott i form av vitaminer samtidigt är de som lägger minst vikt på att äta rätt mat och i stället kompenserar sina dåliga matvanor (dåliga näringsintag) med att äta vitamintabletter? Tyvärr finns det inget i undersökningen som säger emot detta. Därmed faller slutsatsen i mina ögon

Vår mat blir allt sämre och innehåller allt mindre näring, även om vi försöker äta rätt. Det blir dock knappast bättre av att vi äter en massa tillverkad mat som ibland inte ens består av livsmedel som råvara. Jag hyllar tanken om att vi ska äta så naturlig mat som det bara går.

Som någon tänkare sa eller skrev tidigare (jag har tyvärr glömt vem).

"Det är viktigt att kontrollera innehållsdeklarationen på det vi äter. Finns det någon - ät det inte."

>> Läs de vackra orden

Tomas Tranströmer

>> Se hela rankingen

>> Läs om rankingkriterierna

En man som varit i en annan sal och lyssnat på förre kulturministern Bengt Göransson närmade sig sakta fikabordet. Själv satt jag vid ett annat bord tre meter ifrån och såg att han sträckte ut handen och tog en smörgås.

Ok, jag ska inte hoppa på honom, tänkte jag. Det såg ju faktiskt ut som att han stoppade ned handen i fickan och tog upp något innan han sträckte sig, över skylten, fram mot smörgåsarna. Lade han inte en tjuga på bordet ändå? Jag gick fram och tittade....  Mackan saknades men inte låg det någon slant där. Jag suckade inombords över att jag inte haffade honom.

Sen tänkte jag att, om det kommer någon mer person och förser sig, ska jag inte vara så flat.

I avvaktan på fler smörgåsaspiranter hör jag strax bredvid mig två killar i 25-årsåldern prata med varandra. Ett härligt samtal där den ena av killarna synes vara från Polen och har mycket bristfälliga svenskakunskaper. Den svenske killen försöker uppmuntra sin, som det verkar, nyfunne polske vän att verkligen satsa på att lära sig språket. Samtalet och uppmaningarna präglas av stor värme och omtanke. Jag frågar killarna om jag kan få bjuda dem på varsin kopp kaffe och en smörgås vilket de tacksamt tar emot.

Några minuter senare dyker nästa smörgåstjuv upp. Han går bara rakt fram, sträcker sig över skylten och tar sig en smörgås. Jag reser mig snabbt upp med min mobil och ber att få ta ett fotografi på honom eftersom jag tycker det är så modigt att helt enkelt skita i att göra rätt för sig och bara ta det man vill ha.

Med byxorna nere och med en tugga av smörgåsen i sin mun säger mannnen:
- Men du ska få tjugo spänn!
- Äh, jag är bara glad för att jag fick fotografera dig, svarar jag.
- Men då vill jag ha kaffe också, replikerar mannen som nu tycker att det är han som vill påtala vad som är rätt och fel. Med sitt nyvunna rättspatos halar han även upp en tjuga.
- Ja gör det, suckar jag uppgivet.
- Men va fan, muggarna är ju slut. Då tar jag en smörgås till istället.

Ja... vad säger man? Vi blir ju knappast ruinerade på grund av en stulen smörgås, eller två, särskilt inte som vi redan betalt för smörgåsarna. Men jag kan inte förstå hur man med berått mod bara lyfter på den omslutande plasten och bara tar för sig. Ursäkta, men vad har man för jävla moral med det skitbeteendet?

Vi fick av en slump höra om ett företag som liksom vi arbetar med fortbildning för personal inom skola och förskola. Företaget hade anlitat en konsult för att kartlägga sina konkurrenter. På något märkligt sätt hade konsulten inte med JL Utbildning i förteckningen över konkurrenter.

Även om vi är stolta för det vi byggt upp finns det kanske ingen anledning att slå oss för bröstet, men visst kan man ifrågasätta konsultens arbete. Prova själv att googla på   fortbildning skola    eller   föreläsning förskola   Vem som helst kan ju se att JL Utbildning kommer överst av nästan halvmiljonen träffar. Då är man väl åtminstone inte helt okänd?

en jättesolig fikautflykt till Sandhamn...

... och vedbastu med ett dopp i havet innan middagen är inte fy skam.

Alla har fått ta del av varandras ämnen och verksamhet vilket var oerhört uppskattat.

Vi hade diskussioner om nuvarande och framtida samarbetsformer och vad som kan förbättras.

Det som slog mig, även om jag egentligen inte är helt överraskad, är vilka fantastiska människor vi jobbar tillsammans med. De är både roliga, trevliga och mycket kompetenta. Tack alla! Det här gör vi om igen, om några år.

Många kataloger blir det.... Vi tar hjälp av både barn och mamma med att få dit adressetiketterna.

Vi försöker skicka till alla som jobbar inom pedagogisk verksamhet för barn och ungdomar men på t ex en stor skola kanske någon lägger händerna på katalogen så att den liksom "försvinner". Får ni inget exemplar eller vill ni att vi skickar flera, hör av dig!

Få verksamheter ger så god vinst i förhållande till satsat kapital och risk som att driva skola. Jag är övertygad om att det finns mycket pengar att antingen spara eller använda för utveckling.

Jenny föreläser bland annat om minnesträning med sina föreläsningar Hjärnkoll och Få kunskap att fastna.

Temat var Arbetsro i skolan (jag och en lärare till medverkar, kommer in ca 8 minuter in - först ska det vara nyheter, väder, trafik och musik).

SR PLAY

http://www.dn.se/ekonomi/hogre-elnatsavgifter-bakom-vinstlyft

2011-04-04
Nu har 160 elnätsföretag ansökt hos EI om intäktsramar för perioden 2012-2015. En första sammanställning visar att företagen under de närmaste fyra åren ansöker om att få ta ut cirka 136 miljarder kronor av sina kunder. Det kan jämföras med 2008-2011 då företagen, enligt en preliminär uppskattning, kommer att ha intäkter på ungefär 103 miljarder kronor.

http://www.energimarknadsinspektionen.se/For-press/Pressmeddelanden/EI-granskar-natbolagens-intaktskrav/

2011-04-05
Chefer i Vattenfall fick sparken – och monsterfallskärmar
Tre tyska chefer i Vattenfallkoncernen fick sparken.
Och kvitterade ut fallskärmar på totalt 92 miljoner kronor.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12827973.ab

Läs artikeln!     

Maria Lindroth

Det är alltid lika intressant att ta del av Anders åsikter.

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta
som bara kan hittas av den som gått vilse

Nu står vi inför nästa steg. En revidering av LPO94 och tillhörande kursplaner. Är vi mer redo för denna än för den som kom 1994? Det finns mycket som jag är tveksam inför.

Lgr11 som ny samlad läroplan med tillhörande kursplaner är det bra grepp. Det blir tydligare att läroplanen är det överordnade dokumentet jämfört med kursplanerna. I LPO94 tror jag att flertalet lärare hade betydligt större kunskap om kursplanerna än läroplanen, som egentligen är fundamentet för kursplanerna. Men hur kan det komma sig att ingen kursplan har ordet "mål" som rubrik någonstans när vi arbetar i en målstyrd skola?

Eleverna ska enligt de nya kursplanerna utveckla 3-6 olika förmågor beroende på ämne, vilka Skolverket med en dåres envishet kallar de långsiktiga målen. Ända till de allra sista utkasten stod det att undervisningen i ämnet xxx hade som mål att eleverna skulle... Tyvärr byttes detta ut mot formuleringen att:

"Genom undervisningen i ämnet xxxxx ska eleverna sammanfattningsvis ges förutsättningar att utveckla sin förmåga att" 

Så nu har vi en ny kursplan som bygger på ett målrelaterat betygsystem men som inte innehåller formuleringen/rubriken "mål". Hur ska vi hantera detta undrar vän av ordning? Finns det mål? Vilka är de i så fall? Och finns det utrymme för lokala tolkningar?

Trots allt informationsmaterial från Skolverket, och att jag var med i den inre referensgruppen för matematik, så har jag inga svar. Jag vet inte ens om det är så att alla förmågor (eller så kallade långsiktiga mål) ska ha samma värde vid bedömning. Om det inte skulle vara så letar jag med ljus och lykta efter information om vad som är mer värt och varför? I syftestexten beskrivs ett flertal förmågor fram, som dock inte är långsiktiga mål. Ska de också betraktas som någon form av mål? Om inte, finns det några andra mål än de av Skolverket kallade "långsikta mål", som ju egentligen heter förmågor? För mig är det här viktiga frågor för att få klarhet i hur jag ska förhålla mig till Lgr11. Är vi verkligen rustade för att med rak rygg kunna säga till våra elever och deras föräldrar att vi vet hur och varför vi inför Lgr11?

Tack för ordet!
Per Berggren

Så här såg vårt bord ut i Stockholm

Vad tillåts artisten göra? 

Artister tränar på sin konst
Artister tillåts att hålla på med sin konst
Artister utnyttjar sin kompetens
Artister bygger på sin personlighet
Artister prövar nya vägar – och misslyckas ibland på vägen
Artister reflekterar ständigt på hur de kan förbättra sig
Artister får lova att "göra sin grej"

Hur skulle detta te sig om det översattes till "Lärare"?

Nej, nu är det dags att koppla in datorn i föreläsarkanonen. Ganska mycket folk verkar samlas, kul och viktigt!

I slutänden är det dock vad som verkligen händer i klassrummet som är det viktiga, men ligger inte felet någon annanstans? Det blir lite symptomreaktion tycker jag. Vi reagerar på det som kommer ut, men vi går inte till botten med orsakerna.

Visst är det bra att vi pekar på hur betydelsfull lärarens roll är. Frågan är vad vi gör åt det. Men för vem är det viktigt att lärarna ensamma görs till syndabockar? Nåja, nu har ju programmen inte sänts ännu...

Jag funderade i förra gången över vilka lärare som hängde ut sig själva och tillät sig pulvriseras som pedagoger. Kanske förtjänade de det? Nu inför andra omgången är det verkligen relevant att ställa samma fråga. Kan ni tänka er hur det gick till... "Hej här kommer vi och ska göra en ny serie om Klass 9A, kan vi få filma i ditt klassrum?" Vem ställer upp på det? Visst luktar det ändå lite fejk?

Programserien börjar på SVT måndag 31/1. Se där, nu fick de även mig att skriva det.

Det får mig att fundera kring både begreppet kommunikation och barns kommunikation med oss vuxna. För det första är ju kommunikation så mycket mer än orden som sägs. Vi har ett spektrum som omfattar, orden, rösten och kroppsspråket. Därigenom filtreras känslor och tankar, värderingar, behov och föreställningar.

När barn kommunicerar med oss har de precis som vi ofta outtalde behov bakom orden, skriken, gråten, skratten och tjuten. Hur kan vi bli bättre på att läsa av dessa behov? Och vilken skillnad skulle det innebära för barn i vår närhet? Vad säger barnen egentligen till oss när de sätter sig på tvären?

Följ gärna länken och ta del av Suzanne Ostens tankar!

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/prata-intelligent-med-barnen

http://avestatidning.com/asikter/dialog/1.1047594-set-starker-det-positiva

Vill se mer av kunniga pedagoger som ger sig in i debatten i våra medier, eftersom det onekligen är via medier som folk i allmänhet får sin uppfattning om hur skolan fungerar. Om vi inte ger vår bild, vem står då upp för all den kunskap och erfarenhet som vi besitter?

Vi kan inte klaga över mediernas alltför negativa rapportering av skolan ifall vi inte själva tar ansvar och ger in i debatten.

Så alla pedagoger! Vässa pennan, eller ska vi säga tangenterna, och börja skriv!

Kollegan jag delar mentorskap med har återigen väckt frågan hur vi kan få eleven att bli tydligare i centrum på utvecklingssamtalen. Detta har vi talat om tidigare. Visst har vi båda gjort försök i det lilla, men ofta hamnar vi trots allt till sist i "det där ska vi tänka på till nästa samtalsomgång". Sedan kommer nästa samtalsomgång innan vi på allvar hunnit tänka och göra något åt det. Så har det rullat på. Inte direkt dåligt, men inte heller så bra som jag skulle önska att det var. 

I förra veckan var jag dock på föreläsning kring Elevledda utvecklngssamtal. Det var mycket inspirerande! Jag tycker om föreläsare som vågar stå för något och säga "Såhär tycker jag!". När föreläsaren dessutom är väl påläst på skollag och kommande läroplan – samt konkret har genomfört elevledda utvecklingssamtal på skolan hela vägen från Förskoleklass till år nio sedan några år tillbaks – och frikostigt delar med sig av både exempel, erfarenheter och dokumentation – blir det hela ännu bättre. 

Tankarna förstärkes sedan mot slutet av veckan, på lokalombudsutbildning med LR. Det visade sig där att det var flera skolor som redan inlett försök med elevledda utvecklingssamtal. De hade alla upplevt att arbetsbelastningen för lärarna initialt hade ökat för att sedan snabbt minska. Istället för att ta energi hade utvecklingssamtalen istället gett energi.

Nu hoppas jag verkligen vi får till det i vår - för det är klart eleven ska vara i centrum!

Tanken är att en förskola ska kunna ha en ny språksamling varje vecka, året om, utan att samma samling upprepas. Nästan utan några förberedelser alls är det bara att plocka ett blad ur pärmen och sedan hålla en sprudlande spännande språksamling.

Precis som Clas tidigare böcker kommer detta material säkerligen att bli uppskattat. Att något nytt med Clas är på gång har tydligen redan sipprat ut, men håll ut alla ni som frågat. Vi räknar med att släppa materialet strax efter årsskiftet.

Författare är:
Kerstin Haraldsdotter, Birgitta Ekmark, Bodil Wennberg & Sofia Norberg, Maria-Pia Gottberg, Birgitta Qvarsell & Åsa Deullar, Monica Widstrand, Ulrika Gigård, Lars-Eric Uneståhl, Zarah Öberg, Anna Bornstein och Yvonne Terjestam. 

Du kan beställa boken här på vår hemsida och även läsa mer om den.

Kolla in presentationen av boken!

Mona Lodén, initiativtagare till boken och REQs hedersordförande berättar om boken under releasen i ABF-huset Stockholm.

Nu var det ju inte tomt, några intressanta möten kom till stånd. Sedan har jag inte koll på om det var mycket folk eller inte på Skolverkets information om nya kursplaner och läroplan. Eller satt folk hemma och slet med dessa frågor?

För egen del är jag glad att vi inte ställde ut. Som vanligt är det svårt att synas och höras i vimlet och med tanke på upplevd besöksfrekvens tror jag inte det hade varit mödan värt. Vi försöker höras och synas så gott vi kan på andra sätt.

Vad tycker du, hörs och syns JL Utbildning tillräckligt mycket? För lite? För mycket?

Som utbildningsarrangör så blir jag alldeles knottrig, ivrig, arg, ledsen och framförallt frusterad när jag läser ovanstående reportage.

Kom till oss med era problem när det gäller matematik så löser vi det hela
tillsammans med våra kollegor:
Per Berggren
Maria Lindroth
Bodil Jönsson
Britt-Louise Theglander
Ulla Öberg
Patrik Bergman
Marie Einarsson

Vi har ju lösningarna! Ni skulle till exempel se ansiktena på de som deltar i Per och Marias kurser, när de inser att matematik kan göras både otroligt fantasifullt, enkelt men samtidigt med en otrolig möjlighet till kunskapsinlärning.

Nu är våra kollegor visserligen mycket uppbokade, men nog kan vi klämma in något uppdrag till.:-)

Jag förstår dock kritiken som finns i artikeln. Jag har (alldeles för) många gånger fått i uppdrag att sammanställa matematikprojekt utifrån en önskan från den centralt placerade matematikutvecklaren för att få kollegorna att inse att matematikboken inte är kursplanen!!

Skolverkets kritik är välkommet! Vi får tillsammans med Skolverket och alla andra goda krafter arbeta vidare på att stödja en bra matematikutveckling.

Hör av er!

Är det inte självklart att elever i skolor i Sverige uppmärksammar julen, och förmodligen får någon form av religiös anknytning till varför denna högtid finns, på samma sätt som vi har påsk och andra högtider med kristen anknytning? För inte var det väl så att alla skolor i Sverige lika naturligt uppmärksammade den senaste ramadan, eller högtider för hinduer eller buddister? Men detta har väl inget med undervisning i religion att göra? Religionsundervisningen har under många år uppmärksammat olika religiösa åskådningar utan att värdera för eller emot. Läs själva på http://www.regeringen.se/content/1/c6/15/34/87/8de6b5ef.pdf och se om ni tycker att den diskrimenerar andra religioner, det tycker inte jag. Men vad har då detta med mål i kursplanerna att göra?

Min spontana tanke när jag hörde diskussionen som uppstod i samband med att regeringen beslutade om kommande kursplan var: - Gjorde man detta med flit för att dra uppmärksamheten bort från något annat? Var tog till exempel diskussionen om mål i kursplanen vägen?

Med stor sannolikhet kommer den kursplan som regeringen beslutat om att tas. En intressant detalj, som jag i och för sig inte tycker är så liten, är att ordet eller begreppet MÅL inte finns med i kursplanen.

Vi som var med när LPO94 infördes vet hur mycket diskussioner det var kring målstyrd skola, målrelaterade betygssystem, mål att uppnå, mål att sträva mål... Vad betydde alla dessa mål? Det var ett paradigmskifte där en skola som jämförde elever med varandra skulle ersättas med en skola som hade absoluta mål att arbeta mot och som elever skulle nå. Men det blev lite väl mycket mål. Leif Davidsson gjorde en utredning som har titeln "Tydligare mål och kunskapskrav - ny läroplan för grundskolan" (http://www.sweden.gov.se/sb/d/10003/a/117269) I den lyfter Davidsson fram problematik med att det finns för många mål, mål på olika nivåer ibland i LPO94 och ibland i kursplaner och att de kan kollidera/motsäga varandra och att tydligheten försvinner. På grund av detta beslutades att kursplanerna och läroplanen skulle revideras så att det blev tydligare mål.

Döm om min förvåning när Skolververkets förslag kom och som nu är taget av regeringen och ordet mål inte längre finns med i kursplanerna. Hur ska man tolka det?!?!?!

Ända fram till någon av de allra sista remissomgångarna fanns formuleringen: "Målet för undervisningen i ämnet xxx är att eleven ska utveckla förmågan att" Som följdes av de förmågor som eleverna ska utveckla i respektive ämne. På grund av diskussioner kring huruvida det var undervisningen i ämnet eller eleven som skulle ha mål så valde de ansvariga för skrivandet av förslag till nya kursplaner att ta bort ordet MÅL.

Eftersom Lgr11 med tillhörande kursplaner inte har ett annat kunskapsperspektiv än LPO94 finner jag det mycket märkligt att detta så centrala begrepp plötsligt lyser med sin frånvaro. För oss som varit med tidigare är det lätt att se var begreppet mål borde komma in, men hur är det för alla de blivande lärare som inte varit med om denna resa? Kommer mål att vara lika centralt och naturligt för dem?

Frågorna är många! Om du vill få lite mer bakgrund, information om varför kursplanerna ser ut som de gör finns det möjlighet att ventlilera tankar, idéer och åsikter på den kommande kursplanekonferensen (http://www.jlutbildning.se/Nyheter/skola-2011-kursplaner.html).

Utan mål är det svårt att veta vart man är på väg och om man inte vet vart man skall kommer man att hamna någon annanstans.

Per Berggren

Spännande, eller hur!

Hur ska vi då göra för att genomföra dessa förändringar?

Jag blir mer och mer klar över att vi inte, (som vid förra läroplanen) tro på enkla lösningar genom att skicka all personal på fortbildning och sedan som ledare förvänta oss att "de" ska genomföra förändringarna själva och på egen hand. Denna gång måste vi ge processtid till både pedagoger och ledare.  Javisst, jag var medskyldig som skolledare på den tiden då det begav sig under 90-talet. Men denna gång måste processen ske på samtliga plan på våra förskolor och skolor.

Det är av största vikt att vi har ledare som själva har trängt in i läroplanerna och som kan, vill och törs stå upp för sin tolkning av uppdraget. Vi måste ha ledare som törs utmana, som törs ställa frågor som berör (och kanske till och med upprör!)

Vi kan inte bara lyssna på andra, hur de har gjort för att sedan gå hem och göra som vi alltid hargjort! Det är, nästan, alltid jobbigt att förändra. Det är enklare att förbli.

Samma fundering om ett utmanande förhållningssätt gäller GIVETVIS relationen förvaltningschef och förskole- och skolledare. ÄR det ett utmanande klimat som råder, eller är det ett konsenus-tänk där minsta gemensamma nämnare blir sanningen? Där olikheter, bakslag  och vissa enheters framgångar talas tyst om och diskussionerna landar i ekonomi och logistik istället för att beröra det som vi alla är satta på att utföra.

ATT SKAPA BÄSTA MÖJLIGA MILJÖ FÖR DE BARN OCH UNGDOMAR SOM GÅR VARJE DAG I VÅRA VERKSAMHETER!

 

"Jag ville bara tacka för en mycket givande kväll. Jag uppskattade särskilt att när jag lämnade vår matsal/aula så gjorde jag det med en härligt, positiv känsla i kroppen. Och detta trots att vi fick vara kvar på jobbet till åtta på kvällen!"

 

Kom som vanligt också därifrån med nya tankar och idéer. Som en del av föreläsningen diskuterar vi frågan "Vilka egenskaper utmärker en god lärare utifrån elevernas perspektiv". Jag har också ställt denna fråga till i princip samtliga mina elever, genom alla år. Det är en mycket intressant och givande fråga – unik på det sätt att den engagerar samtliga elever samt att alla elever har unik förkunskap inom ämnet.

Fick frågan:

"Har du också ställt frågan "Vilka egenskaper utmärker en god elev utifrån elevernas perspektiv"?

– vilket kändes som en mycket relevant fråga som jag önskar att jag ställt själv, men nu blev glad för att den ställdes. Ska ställa frågan till eleverna imorgon när jag är tillbaks i skolan! Blir mycket intressant att höra vad de säger.

Nu slipper dock varje skola uppfinna sina egna bedömningsmatriser. Ta en titt på www.kursplaner.se där du kan se några exempel på färdiga bedömningsmatriser för de kommande kursplanerna.

Intressant ämne som jag ofta själv har med i mina föreläsningar! Kan det vara så enkelt att när vi ler så skapas välbehag via hjärnan. Man vet inte förrän man testat!

Dagens skolmat skall dessutom omfattas av det regelverk, där barnen inte får vistas i köket av hygieniska skäl, att allt skall hettas upp ordentligt och många av kockerskorna har varken tillräckligt med ugnar eller spisplattor till sitt förfogande. Så var ska man börja för att få till en förändring?

Det finns flera sätt för att motivera och inspirera dessa eldsjälar, men framförallt, så vill jag höja deras röster i pengafrågan, hjälpa dem att skapa bra mat av de små möjligheter som finns och ge dem rungande applåder för att de ens klarar den budget de förväntas hålla.

En grundläggande faktor i det hela, är just pengafrågan och kanske är det på tiden att vi frågar oss hur vi vill att våra barn ska må och vad vi vill att de ska äta. Snabbmat och okunskap, ger barn som har mindre lätt att laga mat och mindre lätt för att göra hälsosamma val i sin vardag. Se bara på Jamie Olivers stora insatser i USA, där barnen äter pizza och dricker chokladmjölk till frukost. Visst är den amerikanska livsstilen en ytterlighet, men vi är inte långt efter vill jag lova..!

Min uppmaning är att låta kockerskorna och kökspersonal göra sig hörda, låta dem inspireras med ny kunskap och att de får goda förutsättningar, med god utrustning, bra råvaror och upphandlingar med ekologiska alternativ. För om man tänker till, så är det långt mycket värdefullare att ha inspirerande skol- och förskolepersonal som ger god, hälsosam mat till våra små barn, än att ha nya vägar och hus. Friska, starka och pigga barn kan sedan göra goda val i livet och hjälpa oss att vända skutan genom att jobba för en bättre värld!

Efteråt pratade jag lite med rektor, som var nöjd beställare. Engagemanget och närvaron som krävs för att fånga en lärarpublik (i synnerhet fredag eftermiddag) hade levererats. En intressant fundering han hade var "Magnus, du sa flera saker jag har sagt till personalen i flera år. Nu såg jag att flera verkade lyssna på ett nytt sätt - "Magnus, som också är lärare, säger tydligen ungefär samma saker som rektor, det ligger nog trots allt något i det rektor säger, fast han inte är lärare i botten"...

Det är intressant att det ska betyda så mycket vem som säger vad. I den bästa av världar skulle det som sägs istället bedömas efter vad som sägs i första hand. Men dit är det en bit på väg. Tur då att det finns många röster!

Var och såg "Lärare för livet" på Stadsteatern i söndags. Den har ju fått väldigt omväxlande omdömen - från fantastisk till förskräcklig, också från kollegor som annars ofta tycker hyggligt lika. Själv tyckte jag den var bra, även om jag inte är säker på vad sensmoralen egentligen var. Bland annat ställde den en del frågor om vem som har och bör ha rösterna i och om dagens skola. Själv tror jag på många röster! När vi kommer till frågan om rektor ska eller bör ha lärarbakgrund vet jag fortfarande inte vad jag tycker.

Nåja, nu ska jag åka in till Skolans dag och höra på politikernas röster om skolan. Mycket ord lär det bli, förhoppningsvis säger någon något man kan ha användning av i något sammanhang.

Jag vill med dessa rader provocera och entusiasmera skolans aktörer att våga göra skillnad.
Det som inte sägs som begränsar.

Den allmänna meningen verkar vara att det är förskräckligt att jobba i skolan.
Jag har ett kärleksfullt budskap till er som jobbar i skolan och som känner så:
Kliv av!

Det finns ingen plats för er i en framtida lärandeorganisation som bejakar entreprenöriell och innovativ process. Det finns ingen plats för er som inte förstått att kvaliteten på en skola mäts på en enda plats och i en enda situation: I det dagliga mötet mellan pedagog och elev. Ett möte som inte begränsas av ekonomiska förutsättningar då resan från offer till kreatör är gratis.

Skolans roll och målsättning verkar vara att agera tummelplats för politiskt quickfix och föräldragenerationens igenkännande.
En skolpolitik som idag dikteras av ett minoritetsparti.
En politik som finner lärandeförebilder i det feodala finska utbildningssystemet.
En politik som påstår sig ha ensamrätt gällande värnandet av ordning och reda!

Upp med handen alla ni som inte vill ha ordning och reda!
Ingen?
Upp med handen alla ni som tror att ordning och reda och lärarstatus kommer av lärarlicens, lärarlyft eller återinförandet av ett 100 år gammalt betygssystem?
Ingen?

Jag påstår förövrigt att om föräldrar känner igen sig i sina barns skola är vi med största sannolikhet helt fel ute!

Det som idag begränsar skolans utveckling är ledare som tycker en väldig massa men som allt för sällan gör!
Ledare som väntar på att någon eller något ska fixa….allt!
Ledare som betraktar och väntar på att det ska komma underifrån.
Vänta på kära skolledare, vänta på men sluta att skylla din egen skolas situation på de lokala facken, obstinata medarbetare och alltför passiva föräldrar.
Skolans förstoppning handlar således om ledare som inte förankrat och omsatt den egna pedagogiska visionen i en pedagogisk organisation som bygger på pedagogik istället för tragiskt faktoida och logistiska föreställningar som usk(smaka på ordet; undervisningsskyldighet, och ja, den lever fortfarande!) och timplan.
Rektors akademiska vantolkning av demokrati landar i en blaskig illusion om konsensus.

Vi säger amen och ja till allehanda förändringspropåer men går hem och gör som vi alltid gjort.

Vad hände förresten med det timplanelösa försöket?
Någon?
9 av 10 var lyriska.
Är det någon som tror att timplanen gagnar individens lärandeutveckling?
Ingen av er som läser detta kommer att svara ja, ändå styr timplanen din, dina kollegors och elevernas vardag.
Hur kommer det sig?

Erik Hamrén är förbundskapten för det svenska herrlandslaget i fotboll. För att lyckas på bästa sätt dvs. vinna matcherna, så bildar sig Erik en egen uppfattning om de individuella spelarnas styrkor och svagheter, deras viljor och farhågor, gällande deras egen roll i laget.
I slutändan har Erik beslutanderätt gällande spelsystem och taktik för det svenska herrlandslaget i fotboll. Känns det konstigt? Vad skulle hända om Erik beslutade sig för att låta spelarna rösta om spelsystem? Vad skulle hända om inget spelsystem beslutades om förrän alla var överens eller om alla fick spela som de ville och på vilken position de ville? Skulle Novaschem fungera för fotbollslandslaget?

Skolledarens uppdrag är att skapa en pedagogisk organisation som stärker individens såväl som det svenska samhällets konkurrenskraft genom entreprenöriell och innovativ förtrogenhet.
En organisation vars människosyn är långsiktig och human istället för kortsiktig och rovgirig.

Resan från offer till kreatör gör du alltid ensam, tillsammans med andra. Välkomna ombord!

Linder vill att lärare ska sluta upp att ”agera handledare och rådgivare…” till eleverna. Mer riktig undervisning är receptet, enligt Linder. Vad är då undervisning om inte handledande och rådgivande? Linder förfasar sig över ”lärare som kompisar..” och gör således inget för att dölja sin feodala och högst ovetenskapliga tolkning av hur lärande bör gå till. När besökte Linder senast en skola för att bekräfta den egna bilden av de lärare han påstår undervisar mindre och enligt honom själv på fel sätt. Vad är rätt undervisningssätt enligt dig, PJ Anders Linder?
Linder fortsätter sitt tyckande om utbildning med att kalla betyg för ”…ledstången..” för lärande. Ett uttalande som är oförskämt mot såväl de elever som lärare som idag arbetar mot individuellt uppsatta läroplansmål. Bakom fasaden syns tydligt den summativa och hopplöst föråldrade bild som Linder har av lärande.
Att Sverige ligger i topp gällande innovation, ledarskap och ungt företagande nämner Linder inget om. I Linders egen fantasivärld är skolan till för att eleverna ska klara av skolan. Det är naturligtvis en barock feltolkning då skolans uppgift alltid varit att få eleverna att klara av tiden efter skolan. Det enklaste vore att fortsätta att göra som vi alltid gjort dvs på det vis man gjorde då Linder var ung(och även då Linders farföräldrar var unga), med att göra det enkelt mätbara viktigt.
Utmaningen som den svenska skolan antagit handlar om att identifiera den väsentliga kunskapen och göra den bedömbar.
Självklart finns en baktanke hos Linder och hans gelikar. Med en annan syn på lärande och kunskap än den Linder förespråkar skulle en årskurs 4-elev inom en kort framtid genomskåda liknande inlägg för vad de är: Populistiskt godtycke.
Min förhoppning är att okunniga och populistiska inlägg som det Linder låter publicera på ledarsidan i den egna tidningen blir droppen som får bägaren att rinna över för den överväldigande, dock pinsamt tysta, majoritet av lärare och skolledare som inte delar hans uppfattning gällande den svenska skolans framtid. En svensk skola som i många delar håller absolut världsklass och som har modet att ställa sig själv frågan: Varför gör vi på detta vis?
Nu inväntar jag PJ Anders Linders mod att ställa samma fråga gällande den egna professionen.

Anders Härdevik

Jag kan inte låta bli att applicera katastrofen på en ännu ej inträffad katastrof. Jag har aldrig varit någon kärnkraftsanhängare. Bland annat av den anledningen att ett enskilt kraftverk eller företag inte har råd att ta höjd för de kostnader ett haveri skulle kunna innebära.

Så var den avklarad - skolavslutningen! Extra stort då det var elevernas första, beroende på hur förskoleklassen ska räknas förstås. Soligt, finstämt, uppsluppet, med bra tal av rektor, en hel del vattenkammade elever i sommarskjorta respektive sommarklänning. Stolta lärare i sommarkostym. Glada föräldrar, vilka samlat till en finfin marimekkoskål full med färska jordgubbar och liljor som doftar än. Efter diplomutdelning och sommarlovsförmaning kring vikten att fortsätta läsa lite varje dag (här finns ju gott om forskningsstöd - se ex Elisabeth Franck eller Ulla Damber på www.skolporten.com/fou/avh) och fika med fritidshemmet samlas så lärarna i lärarrummet. De nyss så rakryggade och stolta ledarna sitter nu som utpumpade hösäckar och bara betraktar varandra. På måndag vidtar reflektion över hur läsåret varit samtidigt som planer smids över hur nästa kan göras ännu bättre, roligare, mer kreativt, med mer kunskapstillväxt och ännu bättre lärarledarskap. Men nu orkar vi knappt tala med varandra. Det är gott så - avslutningar med elever och föräldrar tar alltid kraft och engagemang i ledarskapet för att de ska bli riktigt bra. Och det engagemanget finns - och kanaliseras till de stunder vi är tillsammans. Men det kräver också att det finns arenor för återhämtning, reflektion, uppladdning och förberedelse. En sådan arena i vardagen är lärarrummet, en annan är sommarferien. Jag kommer att stå där igen i höst fulladdad av inspiration, engagemang, intryck och idéer. Det är på många sätt härligt att vara lärare.

En annan arena jag laddar för i höst är vårt försök med delvis nytt konferenssystem. Som vanligt är det konferensdagar tisdag och torsdag. Tisdag ägnas åt arbetslaget och personalinformation. Torsdag har tidigare skolledningen gjort ett mötesschema med ämneskonferenser, F-10, överlämningar mm mm, vilket givetvis aldrig riktigt gått ihop. Kommande höst ger man istället det ansvaret till oss professionella lärare. Vi har konferenstiden att förfoga över. Den ska användas till de möten, träffar och konferenser som vi lärare anser att vi, i vår strävan att understödja elevernas kunskapstillväxt och lärande, är i behov av. Jag tror det kommer att leda till en hel del initiala konflikter då vi lärare inte alltid är ense om vilka behov som finns, men jag tror att det i förlängningen kommer att leda till mycket gott: att få ta ansvar är en möjlighet att också göra det. Jag vill ta ansvar, men kräver då också mandatet och möjligheterna. Vi tänker också att detta vore oerhört intressant och relevant att forska kring och har hört av oss till flera universitet men ännu inte fått napp. Någon som söker ämne till en magister-, D-, eller doktorsuppsats månne?

Svenska trion The Orchestra, har valt att hylla landet Sydafrika och dess befolkning med låten ”Be someone”.

Låten blir även en hyllning till fotbollen och världens största idrottsevenemang; VM i fotboll. Låtens uppmaning är enkel: Gör dig själv rättvisa!

Det som är extra kul är att en av våra föreläsare, Anders Härdevik, i allra högsta grad är med på banan. Lyssna, se och njut! Riktigt bra är det.

Betyg från år 6 får eleverna att förstå att skolan är på allvar och därför kommer de att börja plugga och därigenom höjs nationens utbildningsnivå! Att ingen har tänkt på detta tidigare, det är ju märkligt.

Jag tror att ett antal elever kommer att känna sig mer motiverade att studera mer, kanske även några som känner sig mer än motiverad. Kanske till och med stressade då de redan innan visste hur viktig skolan var men med betyg känns det ännu viktigare. Kan tänka mig att det finns en överrepresentation av tjejer i den senare gruppen. Men att detta politiska utspel kommer att förändra majoriteten av våra elevers syn på kunskap, lärande, framtidsplaner mm tror jag är naivt. Faktiskt på samma sätt som att nivågruppering skulle göra några dramatiska förändringar, det finns faktiskt forsknign kring detta som talar om att nivågruppering i sig på inget sätt är positivt. Det är anledningen, sättet och dynamiken i grupperingarna som är avgörande (ursäkta den kängan Christer, läs gärna hans inlägg nedan).

Ska vi förändra elevers kunskaper ska vi ha väl fungerande skolor med pedagogisk skicklig personal och visionärer med mod att delegera i skolledningen. Har vi det kommer det på vissa skolor att utmynna i nivågrupperingar som är dynamiska och väl fungerande och på andra skolor vara sammanhållna grupper men som utvecklas i samma takt. På samma sätt som betygsliknande omdömen i vissa skolor hjälper en elever i den skolan medan omdömen som helt och hållet undviker betygsnivåer kan ge precis samma effekter på en annan skola.

Det är farligt med politiska avtryck som detta då man kan få för sig att det är lösningen på ett problem istället för att förstå att det är ett, av många, verktyg för att hantera olika situationer.

Skolan är alldeles för viktig för att politiker ska få bestämma över den! Den ska bygga på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, och vad av detta kan Björklund stoltsera med?

Per Bergggren (som på inget sätt är emot betyg...)

Men alla känslor är okej var det någon som sa. Så nu finns en tvådelad artikel om skam, en mer teoretisk och en praktisk med övningar och samtalsunderlag för den som vill läsa.

Ut i solen, en runda runt Råstasjön i Solna där jag bor. På vägen tillbaka hem hamnade jag mitt i förskolans dag! Underbart. Barn, personal och föräldrar hade samlats kring den utställning som förskolorna i området anordnat ute i parken.

Tacksamt vandrade jag runt och tittade på alla kreativa lösningar på olika teman. Skor, fötter, kompisar, natur, tåg, matematik, kost och hälsa var några av alla teman de jobbat med i olika former. Jag skrattade åt collagen med "min favoritmat" som bestod av bilder på ketchup, hamburgare, läsk och snabbmat. Och fick en klump i magen. Jag är stark motståndare till snabbmatskulturen, särskilt när den flyttar in i vardagen. Men det är en annan historia.

Jag svalde klumpen och fortsatte njuta av barnens och personalens kreativitet. Länge leve förskolan! Det finns så mycket gott där. Tack. Säger jag vars barn lämnat förskolan för länge sedan. Men jag är kvar i den, genom mitt arbete. Det gör mig glad!

Om insatser ska göras på akustiken i skolan är detta givetvis något som kostar pengar men vinsten blir större möjlighet för alla att koncentrera sig och därmed underlätta inlärningsprocessen. Dessutom skulle betydligt färre elever behöva stödinsatser. En bättre miljö för alla som kanske rent av betalar sig själv!

>> Läs artikeln  

Vad är det egentligen som säger att det är bättre att göra en gruppindelning baserad på geografiskt boende, kön, social kompetens, kompisar och alla andra kriterier som skolan försöker väga in vid en klassammansättning.

Förr fick ju eleverna välja nivå själva mellan allmän och särskild kurs i matematik, engelska och moderna språk. I folkmun kallades det lätt eller svår matte. Varför togs det bort förresten?

Jag är rätt säker på att ett av de stora problemen som alla lärare ständigt brottas med är var de ska lägga undervisningsnivån i klassen på. Ska jag sikta in mig på den svaga gruppen och lägga mycket tid på de eleverna. Ska jag se till att hålla snabbinlärarna stimulerade så att de inte bromsas i sin utveckling och ledsnar.  Det ena blir ofta lidande av det andra. Ständiga avvägningar och kompromisser.

Mot nivågruppering talar att elever kan känna sig stämplade som mindre begåvade eller sämre människor. Det kan ju bero på att eleven är tidig eller sen  i sin mognad och utveckling och visst borde det i så fall gå att byta nivågrupp åt endera hållet. Eller ska skolan försöka vara en isolerad del av samhället där vi inte nivågrupperar trots att detta sker överallt annars?

Kanske är det helt enkelt dags att sluta tänka i begreppet klass?

Det jag personligen triggar mest på i ViLäsers artikel är att många föräldrar har reagerat negativt på barnboken När vi var ensamma i världen, av Ulf Nilsson och Eva Eriksson. Reaktionerna handlade om att man anser det för otäckt att läsa om barn som på riktigt tror att de är ensamma i världen. Gulp. Har inte fler än jag haft känslan av att vara ensam? Även som barn. Har inte fler än jag upplevt hur skönt det kan vara att genom litteratur eller film, scenkonst och musik få hjälp att bearbeta och hantera sådana känslor?

Artikeln och TV's Debatt lyfter också frågan om Astrid Lindgren skulle släppas igenom censuren idag? Antagligen inte blir svaret. För där finns inte bara alkohol och elände, rasistiska skildringar och magi utan en hel del svåra livsöden och starka känslor.

Men det är inte trots utan på grund av att Astrid Lindgren skildrar livet som det är som hon läses världen över. Generation efter generation. För Pippi är både ensam och föräldralös. Och Emil har en pappa som inte kan behärska sin ilska utan låter den gå ut över familjen. Madickens bästa kompis pappa är alkoholist och i Bröderna Lejonhjärta måste två pojkar lära sig leva med vetskapen att den ene snart ska dö.

Om vi försöker skona barn från svåra känslor genom att censurera litteraturen, vad får vi då? Barn som slipper sorg, ensamhet och smärta? Självklart inte.

Författarna ska ha sin fulla rätt att skildra livet. Det ger barn verktyg att tillsammans med vuxna bearbeta känslor genom läsupplevelsen. Låt oss istället för att låta nymoralisterna styra förlagens utgivning (tänk pengar) stötta föräldrar och andra som läser tillsammans med barn. Låt oss debattera om hur vi kan bli ännu bättre på att ta hand om det svåra som livet erbjuder tillsammans med barn. Genom att läsa, prata om och ställa frågor kring berättelsen kan vi skratta, gråta, bli rädda och känna oss modiga, osäkra, fria och starka. Allt detta hör god litteratur och annan konst till. Det vill åtminstone inte jag missunna mina barn.

När jag tog fram EQ-dockan® la jag till Sur och Lugn till de fyra grundkänslorna. Sur därför att det är en sådan ”förbjuden” och oacceptabel känsla, eller sinnestillstånd. Lugn för att öka medvetenheten om hur vi kan skapa oaser för återhämtning genom lugnet.

Alla som följer mitt livskunskapsprogram vill dock inte arbeta med känslan sur. En förskola sa att de stoppat surdockan i garderoben med motiveringen att ”vi är inte sura på vår förskola, varken barn eller personal.” Intressant, tänket jag. Är det möjligt?

Personligen kan jag ibland frossa i mitt eget sura tillstånd. Har funderat kring varför. Det var inga smickrande svar jag fann. Det kan handla om makt.

Utan ett ord kan jag styra och kontrollera andra människor genom att vara sur. Ibland har jag utnyttjat det. Men då har det inte känts särskilt bra efteråt…

Har du upplevt att du påverkats av någon i din omgivning, hemma eller på jobbet, som är sur? Hur påverkas du av det? Vad gör du åt det? Vad skulle du vilja göra?

Att vara sur är inte som att vara arg. Ilskan, som är en grundkänsla, är betydligt mer konkret än sinnestillståndet sur. Ilska kan komma plötsligt och brukar upplevas fysiskt. Att vara sur är mer sprunget ur vår tankeverksamhet och behöver inte upplevas så mycket i kroppen som ilskan kan göra. Men omgivningen märker när vi är sura. Ibland  uppfattas det provocerande, ibland skapar det osäkerhet, rädsla. Ofta uppstår en vag, men obehaglig stämning som kan vara svår att sätta fingret på...

EQ-dockan® Sur har sin befogade plats i skaran bland de övriga känslorna, trots att det inte är en grundkänsla. När vi accepterar att vi ibland är sura kan vi också lära oss hantera det. Liksom vi kan lära oss hantera när människor i vår omgivning är sura. Barn såväl som vuxna kan behöva verktyg för att inte låta sig smittas av dem som missbrukar det maktmedel som känslor och sinnestillstånd utgör. Människor som ofta är sura kan förpesta en arbetsplats.

Jag vill slå ett slag för surheten! Lyft fram den ur mörkret, sätt lite ljus på den. Låt oss lära oss hantera och bemöta andra som är sura i vår omgivning. Kanske ska vi rent av se oss i spegeln och ställ frågan, hur beter jag mig när jag är sur?

Självklart anställer en rektor idag en behörig lärare framför en obehörig om inte väldigt särskilda skäl finns. Och det finns säkert anledningar till att det ens existerar obehöriga lärare. För visst vore det ännu värre om ingen alls anställdes om det nu skulle vara så att ingen behörig har sökt tjänsten.

Alla, både opposition och fack, verkar väldigt positiva till förslaget. Men jag förstår uppriktigt inte vad man vill uppnå. Något slags pseudo-statushöjande till en kostnad av en kvarts miljard? Varför? Någon?

Tre tonåringar intervjuvas och får svara på frågor kring hur man bäst stöttar föräldrar som lider av klimatkteriebesvär och sjunkande testosteronhalter, sårade känslor eller hur de kan förstärka goda beteenden hos sina föräldrar. Jag skrattade gott åt artikeln. Snacka om att ge läsarna nya perspektiv! För hur många föräldrar, och handen på hjärtat du som är det, tänker tanken att man själv skulle behöva förändras i takt med att barnen växer?

Med en före detta tonåring (dotter 22 år, numera utflugen) och en son som precis börjat visa de första så kallade förpubertala tecknen så känner jag igen tanken att det plöstligt händer något med barnen när de ska bli/är i tonåren. Men händer det inte något med mig själv också?

Som den läraktige mor jag vill vara frågade jag vid frukostbordet min son hur han skulle vilja uppfostra mig och pappa. "Först skulle jag lära er att äta godis. Sen skulle ni få lära era att leka i tio timmar. Sist så skulle ni få lära er alla mina favorithemsidor... lunch ingår också!".

Sådär ja, en föräldrakurs, klappat och klart i en tioårings hjärna! Jag var förstås tvungen att fråga vem som skulle laga lunchen. "Ni förstås - det kan ni också behöva lära er!"

Äta godis, leka länge, få inblick i livet på nätet och laga godare luncher. Låter enklare än jag trodde faktisk! Kanske krånglar vi till det när det gäller barn?

Nu vill jag inte sjunka till samma låga nivå, men jag måste få fråga om det är så att indianerna sitter mitt emot varandra i hennes kanot, hissknappen lyser men inget rör sig, hjulet snurrar men hamstern är död… Är jag elak, nej jag tycker inte det. Eva-Lottas argument är att hon inte har använt den matematik som hon har lärt sig under de senare skolåren, och att den på inget sätt har hjälp henne att bli den hon är. ”Matematiken tillskrivs alla möjliga goda egenskaper och effekter” Jag tycker att det citatet visar på Eva-Lottas syn på matematikämnet och dess värde, eller icke-värde.

När jag gick i skolan som elev lärde jag mig alla stora floder i Sovjetunion och alla länder och huvudstäder i Afrika. Jag kunde dessutom ta ut satsdelar och visste att BTB färgar syror gula och baser blå. Jag har också för mig att jag förmodades kunna vad de olika lagren från ytan på jorden till jordens mitt kallas, men jag vet inte om jag lärde mig allt det och jag är helt säker på att jag inte vet det idag.

I artikeln hänvisas till forskning som säger hur mycket av den matematik vi lär oss som vi verkligen använder oss av. När jag tänker på det så blir jag mycket bekymrad. Tänk om någon går igenom allt det vi läser i grundskolans alla ämnen och vad vi egentligen använder av dessa kunskaper som vuxna och vill hävda att detta ska vara grunden för det som eleverna ska lära sig i grundskolan. Jag tror att det skulle innebära att grundskolan inte behöver vara längre än 6 år då. Fast eleverna kan givetvis inte börja gymnasiet efter skolår 5 eller 6, eller kan de det? Och vad gör man förresten på gymnasiet? Nog borde samma översyn göras även där eller är det så att alla kunskaper som man får i gymnasiet används i hela livet? Om man inte vill gå på gymnasiet, borde det då finnas en arbetsmarknad för 12-åringar, eller vad ska de göra i väntan på att bli gamla nog för att kunna arbeta? Är det verkligen Eva-Lottas tanke att barn som är 12 år ska välja yrkesinriktning? Dagens system där eleverna väljer inriktning på gymnasiet får ibland kritik för att eleverna är för unga för att göra detta val, men då går de i skolår 9. Problemen börjar bli många tycker jag.

Eller är det så enkelt att Eva-Lotta vill vinna billiga poänger genom att hacka på ett ämne som är allmänt illa omtyckt? I så fall tycker jag att hon borde skämmas. Jag deltar gärna i en diskussion om skolutveckling men jag då hoppas jag att den inte ligger på Eva-Lottas låga nivå.

Per Berggren

Jag är så trött på alla manliga hjältar och förebilder som översköljer våra barn och ungdomar. Därför bli jag glad av en film där en kvinnlig hjälte får rädda riket i från ondskan. Inte blev det sämre av att även de båda rivaliserande regenterna var drottningarna och således kvinnor. Den ena ond och hänsynslös, den andra vit som snö.

Trots att min son verkade mest intresserad av att få en korv med bröd efter filmen så hoppas jag att han fick ett vidgat perspektiv genom Alice i Underlandet. Som att blonda lockar inte bara är fägring utan även kan stå för mod, styrka och kreativitet.

Jag är övertygad om att svaren ändras utifrån ålder på eleverna, men var går brytpunkten?

Jag tycker dock inte att frågan är så lätt att det bara går att utgå från ålder. I dagens samhälle har de allra flesta elever en mobiltelefon, snart har alla en iPhone eller liknande. Väldigt många har tillgång till dator hemma, en del har en egen och antalet bara ökar.

Samtidigt har skolorna än så länge tämligen begränsat med datorer. En dator per elev är en utopi för de allra flesta skolor. Samtidigt måste skolan vara en skola i takt med tiden. Nu löser ju inte en dator till varje elev allt lärande men faktum är att datorer är så vanliga i samhället, oavsett vilken framtida arbetsplats eleverna än hamnar på efter sin skoltid, att det faktiskt borde vara en självklarhet att det finns tillräckligt av dessa arbets- och studieredskap i skolan.

Skolan ska ju vara kostnadsfri, demokratisk och lika för alla. Hur går det ihop med att Kalles föräldrar har ekonomisk möjlighet att skicka med honom en egen dator till skolan när Pelles ensamstående mamma inte har en chans att göra det? Ska pojkarnas skolgång bli helt annorlunda och ge dem olika möjligheter att förvärva kunskaper trots att de går i samma skola?

Ibland känns det ändå som om frågan om datorer till elever hör hemma i en annan tid. Åtminstone när nutiden innebär att till och med lärare får vara flera som delar på en dator.

Men vad tycker du? Ska eleverna få ta med sig en egen dator till skolan?

Visst är det lite lustigt att det är så svårt att definiera vad en känsla är? Särskilt med tanke på att vi hela livet, dygnet runt, har en förstahandsupplevelse av vad känslor är. Kan det vara så att vi har glömt bort känslorna i det moderna livet?

Jag tror att det är känslor är en guldgruva som stavas självkännedom och att det enda vi behöver göra är att ge oss in i gruvan och börja vaska. Känslor är information till mig själv, från mig själv, om mig själv. Känslor är vägledning om hur vi har det i våra liv!

När vi utvecklar förmågan att identifiera, sätta ord på, förstå och kommunicera om våra känslor har vi allt att vinna. Allt vi gör och allt vi inte gör påverkas av våra känslor. Hur kan vi använda detta i förskola och skola?

INSTÄMMER FULLSTÄNDIGT I DETTA. Vi har ett otroligt viktigt arbete! Men om vi ska få respekt så kan vi inte tillåta situationer som dessa två som jag ställts inför den senaste veckan.

Den första situationen är en matematiklärare på gymnasiet som efter ett prov visar en matris, inför hela klassen, som visar hur många elever som har olika antal rätt. Inte ens på den tiden då vi hade relativa betyg så fanns det fog för detta! I över 15 år har vi haft målrelaterade betyg. Hur kan detta förekomma? Hur kan det finnas utrymme för tokigheter såsom denna?

Situation nr två sker på en annan gymnasieskola ett par dagar innan.
Klassen har fått en ny lärare. Vid det obligatoriska först uppropet så visar det sig att Pia (påhittat namn) inte är närvarande. Den nya kvinnliga läraren som har ca 30 yrkesår bakom sig, konstaterar inför hela klassen; -Jag ser att Pia tydligen inte tar så allvarligt på matematiken, eftersom hon har en IG-varning.

Ett sådant övergrepp orkar jag inte ens kommentera. Det får stå för sig själv i sin totala enfald.

Men hur kan dessa övertramp ske? Innan vi kommer ökat status för vårt yrke, så måste dessa yttringar bort.

Mitt enkla svar är att ensamläreriet måste bort. Vi måste få in arbetsätt av typen, kollegial handledning, observatörsprojekt, tvålärarsystem el dyl. Vi måste ha skolledare som VET vad som sker i klassrummen och som vågar utmana pedagogernas förhållningssätt.

Vi måste komma dit så att vi i samhällets ögon blir bedömda utifrån alla dessa suveräna pedagoger som dagligen gör ett fantasktiskt jobb på våra skolor. Men som jag skrev i rubriken, ingen kedja är starkare än sin svagaste länk.

I dagarna har jag arbetat fram en fyradagars rektorsfortbildning tillsammans med JL Utbildning. Ett oerhört stimulerande arbete som omfattar referenssamtal, kritiska vänner och mången kopp kaffe under såväl tidig morgon som sen kväll.

Jag har utgått ifrån mig själv!

Jag var själv grundligt trött på att finnas med i miljöer där samtal om den bästa av skolor stannade vid just tankar. Jag hade länge ställt mig frågor om hur det skulle göras i praktiken, när det skulle göras och av vem!

Utbildningen är tänkt att agera som en GPS för utvecklandet av skolans organisation.
Skolledning styr tillsammans med kunniga medarbetare men fortbildningen erbjuder intressanta vägval, platser och alternativ till den fastslagna slutdestinationen.
Fortbildningen är tänkt att säkra att de teoretiska resonemangen resulterar i en framtida slagkraftig och lyckad skolorganisation.

Utgångspunkten blir du som skolledare. Ditt möte med din egen vilja.

Du vet vad du tycker men vad vill du?
När du vet vad du vill: Hur tänker du gå ifrån vilja till handling?

Med den egna viljan skapas insynsuppmuntrande incitament*.
Dessa incitament utgör garanti, säkerhetsbälte och livboj för att den framtida skolorganisationen blir av.

Med förhoppning om framtida samarbete!

* Läs mer om denna rektorsinnovation på hemsidan under fliken skolledarkurser och hör sedan av dig så ska jag förklara vad jag menar med insynsuppmuntrande incitament!

-  Aj, jäklar jag skärde mig!

och säger att det heter skar? Sluta med det i så fall, det slaget har du redan förlorat. Om det nu inte är på det sättet att du med samma iver talar om att det är fel att säga att någon simmade 100 meter, det heter sam! Och att det vulgära hjälpte omedelbart bör bytas mot det korrekta halp. Hjälpa – Halp - Hulpit var tidigare den korrekta formen för det (för detta) starka verbet Hjälpa på samma sätt som det heter Simma - Sam – Summit, fast under en övergångstid nu också kan heta Simma - Simmade – Simmat, vilket för övrigt kommer att bli den rådande ordningen i framtiden.

Själv tar jag med glädje emot denna regelbundisering av språket. Det som är så härligt med språk är ord och uttryck inte kan överleva sig själva. Så länge de används är de bra men om något nytt börjar användas istället kommer det att bli ”rätt” och korrekt när tillräckligt många har sagt det tillräckligt ofta. Språket lever och utvecklas, oavsett om du vill det eller inte. Hur stavar du förresten till fåtölj och löjtnant? Kolla gärna hur det stavades tidigare och kom sedan och säg att det var bättre förr!

Istället för att ägna kraft och tid åt att bekämpa något som ändå kommer att bli standard tycker jag att vi ska förena oss i kampen mot sär skrivning, för sådan blir ofta konstig. Skolexemplet på effekter av detta tycker jag är jämförelsen mellan kontaktannonserna

”Korthårig sjuksyster söker partner” och ”Kort hårig sjuk syster söker partner”.

Ett vanligt argument mot att börja använda skära - skärde - skärt är att den sista formen kan blandas ihop med en färg, men det problemet finns ju redan med andra ord utan att orsaka några större problem.

-  Får jag lov?

kan besvaras med såväl ja som nej vid ett dansgolv som med meningen

-  Nej tyvärr, du måste komma till sportlovsskolan.

Om jag nu får ta mig friheten att slå en lov i det språkliga landskapet…

Att vårt språk har denna självkorrigering är bra men ibland skulle det krävas att någon tog mod till sig och satte ner foten när det är en oregelbundenhet som inte är till gagn för någon eller något. När ett helt system behöver korrigeras. Ett sådant är benämningen av talen 10-19, och även 20-29. ALLA tal, förutom dessa, är helt regelbundna. 35 heter tre-tio-fem vilket tydligt anger siffrornas platsvärde och därmed skapar förståelse. Våra fantastiska ”ton-tal” ger inte denna förståelse, 13 börjar med ental och lägger till ton som ska betyda 10 till. Varför kan inte någon bestämma att från och med nu ska talen heta ett-tio-ett, ett-tio-två, ett-tio-tre och så vidare och att tjugo samtidigt byts ut mot två-tio…?

Ja, du tycker nog att det låter konstigt och inte ligger rätt i munnen, men det tror jag att du tyckte första gången du sa ordet tjugo också. Det handlar bara om att lära och vänja sig.

Nu kanske du tycker att detta är en larvig bagatell, vilket betyder att du inte är lärare i tidigare skolår när eleverna ska lära sig denna oregelbundenhet. En grov uppskattning är att denna oregelbundenhet gör att eleverna stannar upp i sitt lärande kring tal och taluppfattning i ½-1 år, vilket annars skulle ägnas åt att lära dem annan ny kunskap i matematik. Tala om effektivisering om grundskolans matematikundervisning får ytterligare ½-1 år! Här skulle jag gärna se att fler engagerade sig i denna kamp istället för att krampaktigt hålla kvar vid det gamla som ändå kommer att slängs ut.

Är det ett planerat underhåll så är det synnerligen korkat att planera in detta nu under värsta vintern. Är det ett oplanerat nödstopp så undrar jag varför vi i så fall inte hör mer om detta. Är kärnkraften så labil att en så stor del av produktionen måste stoppas samtidigt, då undrar jag över om den energiformen är så mycket att lita till.

En annan sak är ju det här med hur elpriset sätts. Mitt rörliga elpris styrs av den nordiska elbörsen, Nordpool, som är en spotmarknad för el. Om priset på spotmarknaden går upp blir därmed priset på min rörliga el högre. Om elbolagen tillverkar mindre el (läs stänger kärnkraftverk) är utbudet av el mindre och priset stiger. Priset sätts oftast från vad den el som vi tvingas importera kostar vid brist. Den övriga elen som elbolagen redan producerar blir dock inte ett dugg dyrare att tillverka bara för att vi importerar el. Däremot åker priset upp i raketfart även för den billigproducerade elen. Tro fan att kraftbolagen gärna vill att det råder viss brist på el. För ingen kan väl påstå att det är en överraskning att vi fick vinter i år igen.

På torsdag kväll (25/2 kl 17, Högbergsgatan 20, Stockholm) ska jag som verksam lärare och författare medverka i ett panelsamtal med Lotta Edholm, skolborgarråd (Fp), Roger Mogert, oppositionsborgarråd (S), Irene Wennemo, enhetschef på LO:s arbetslivsenhet, Kalle Bern, köpman, Gunnar Ohrlander, skribent samt Niklas Bremler, lärare och lektor Stockholms stad. 

Samtalet ska ta sitt avstamp från McKinseyrapporten och Gunnar Ohrlanders bok "Den gudarna älskar - konsten att överleva som lärare".

McKinseyrapporten om framgångsrika skolsystem har slutsatsen att kvaliteten i ett utbildningssystem är beroende av kvaliteten på dess lärare. Kvaliteten i ett utbildningssystem kan inte överträffa kvaliteten på dess lärare, det enda sättet att förbättra resultaten är att förbättra undervisningen. Som jag läser den är kvalitet INTE självklart samma sak som kvantitet tid/undervisning med elever... Det handlar mer om att man på den tid man har med eleverna nyttjar sin kompetens, talang och intresse på ett för kunskapsutveckling hos eleverna positivt sätt. Detta kräver som sagt kompetens, talang, intresse - men också tid och kraft. Utan de två sista kan man inte använda sig fullt ut av de tre första.

För att ta en parallell: Lena Endre skapar återkommande underverk på Dramatens scen utifrån sin kompetens, sin talang och sitt intresse. Men det tar tid och kraft - hon står INTE på scen 40 timmar i veckan. Jag vet inte hur mycket av hennes tid som går åt till repetitioner, inläsning, kompetensutveckling, "backstage" mm - men antar att det är åtskillig tid. Tid som vi som besökare är mycket glada att hon lägger ner. Om hon stod på scen fler timmar i veckan skulle vi sannolikt få se sämre teater. Jag antar också att hon inte stannat av utan ständigt utvecklar, prövar och kompetensutvecklar sig. Och när jag går på Dramaten förväntar jag mig kvalitet, hellre än att kunna gå varje timme.

Samma sak med min dotters skola - jag förväntar mig kvalitet i min dotters lärande och vardag. Jag förväntar mig lärare som ser min dotter, som bryr sig om henne och också ger henne den känslan att hon spelar roll - och att hon kan, vill och vågar. Som orkar ge henne ömsesidig respekt och är tydliga i sitt ledarskap. Lärare som ständigt utvecklar, prövar och kompetensutvecklar sig. Såhär långt har jag inget att klaga på utan tillhör den nöjda skaran föräldrar med stort förtroende för sitt barns lärare.

Jag slutar med ett citat från Ohrlanders bok (kom ihåg att det viktiga aldrig är vilka tankar en bok eller föreläsning innehåller, utan vilka tankar den väcker):

"Att hoppas är känslan av att inte vara instängd. Det finns en framtid också för mig." /Gunnar Ohrlander, ur boken "Den gudarna älskar - konsten att överleva som lärare"

Nu går drevet! De lärarfackliga förbunden stämmer de kommuner som lämnar den gamla USKen. Ett misslyckande för båda parter. Undertecknad ser med skräckblandad förtjusning fram emot domslutet.

Jag kan konstatera att ingen stämning finns mot de fristående skolor som sedan starten praktiserat en annan syn på arbetstid. Märkligt!

Åter de kommunala skolorna i blickfånget.

Allt är möjligt men vad är önskvärt?

Allt vi behöver göra kan vi göra inom ramen för nuvarande avtal, tro inget annat.
Att invänta under parollen ”..vi väntar på vad de säger centralt….” känns som ett recept för de som saknar personlig koppling till den egna yrkesrollen, det egna uppdraget och den egna personen. Det är nu hög tid att gå ifrån att vara ett neutralt någon till ett framåtsyftande och starkt jag.

Arbetstidsorganisationen måste vara kopplat till en skolas beslutsgång, dess pedagogiska organisation och dess kunskapssyn. Att endast jaga mer undervisningstid känns hopplöst förlegat och icke önskvärt.
Lika självklart är att vi inte har antingen eller, vi måste således ha……både och!

Här finns den behovsanpassade organisationen.
En organisation som är lokalt framtagen och förankrad. Den är beslutad om av rektor. Den har elevens bästa för ögonen och den ger inte bara möjlighet för den gode pedagogen att ha inflytande, den förutsätter det.

Den behovsanpassade organisationen har insett och utnyttjat det faktum att Sverige har en av världens mest kostsamma skolsystem.

Den behovsanpassade organisationen är ständigt ”on demand” och för första gången en självklar del av samhället.

Den behovsanpassade organisationen har inte missförstått sitt uppdrag och vet att den inte är till för att få elever att klara av skolan.

Den behovsanpassade skolans uppdrag är att få elever att klara av tiden efter skolan!

Vägen till den behovsanpassade skolan?
Den börjar hos dig!
Jag vet hur min behovsanpassade organisation ser ut!
Jag är nyfiken på din!

Hör av dig!

Om någon har missat det kan jag meddela att genom flera internationella undersökningar framgår det tydligt att svenska elevers prestationer i ämnet matematik blir sämre och sämre. Om det är sant som det står i tidningar handlar det inte om en kräftgång utan en formidabel störtdykning till tidigare aldrig skådade låga nivåer. Fortsätter denna utveckling kan vi snart få elever som lämnar skolan med sämre kunskaper än vad de hade när de började.  Detta problem måste gås till botten med. Genom nya läroplaner med tillhörande kursplaner i grundskolan och nya kurser på gymnasiet ska trenden vändas. Som tur är har vi klarsynta politiker och tjänstemän som vet hur detta ska gå till, eller...

Kurs A-problematiken i matematik på gymnasiet är nog att betrakta som allmänt känd, dvs att den första kursen i matematik orsakar gigantiska problem för en stor andel av eleverna på gymnasiet. Denna kurs, som ger alla elever oavsett vilket program de går, behörighet att läsa vidare på högskolan har inte fungerat. Av någon anledning är det många elever på yrkesförberedande program som bygg, fordonstekniskt, frisör, hotell och restaurang m fl som inte har motivation eller fallenhet för denna kurs. Om jag ska våga mig på en vild personlig gissning så tror jag att det finns en del av dessa elever som valt dessa program just på grund av att de inte känner sig motiverade att läsa teoretiska ämnen som till exempel matematik. Frågan som då dyker upp i mitt huvud är varför dessa ska TVINGAS att läsa teoretiska ämnen för att kunna fortsätta att göra det ytterligare några år på universitet eller högskola.

Vet ni vad argumentet för att ha detta system är? Jo, tänk OM någon vill fortsätta. Då kanske hon eller han inte kan göra det på en gång utan måste komplettera med vuxenutbildning. Tag dig nu en stund och fundera över hur många av de som gått dessa utbildningar som läser vidare på universitet eller högskola, och om det i första hand är beroende på att de har ”låsts in” i utbildningssystemet, eller om det kanske beror på att de känner sig nöjda med sitt val. Statistiken talar sitt tydliga språk, ytterst få väljer att läsa vidare.  Istället för att ha en förberedelse med högskoleförberedande kurser för de som vill läsa vidare tvingar man alla andra att läsa just det som de förmodligen inte vill läsa. Som tur är ska det ändras nu.

I förarbetet inför nya kurser på gymnasiet har det rått en konsensus att det ska vara programspecifika kurser. Någon klok människa hade kommit på att det förmodligen kan vara bra att ha olika kurser i matematik för frisörer och elever som läser Naturvetenskapsprogrammet. Detta höll alla med om, till och med i den proposition som kom rörande detta. Men vad hände när det väl kom till kritan?

Gymnasieskolans första kurs i matematik ska finnas i 2, eller max 3 olika varianter. Såväl är väl allt gott, även om det är i minsta laget, det tråkiga är att oavsett vilken första kurs man läser ska man ha behörighet att läsa den andra kursen. Detta betyder att även om första kursen för frisörer är anpassad för dem så måste den ha ett innehåll så att de sedan kan läsa tillsammans med Nv-elever på kurs 2, så på vilket sätt ändrades något? Hur kan man ha olika kurser som ändå ger precis samma kunskaper, är inte det Kurs A som vi har idag? Elever på yrkesförberedande program kommer kommer att piskas för att klara kursen samtidigt som Nv-elever hålls tillbaka för att de ska vara på samma nivå inför kurs 2!!

När jag tänker på det så måste jag nog ta tillbaka det där om kloka politiker och tjänstemän för här har något gott komplett överstyr. Och det handlar inte om vad som helst. Det handlar om kommande generationers utbildning, oavsett val av gymnasieprogram, som kommer att ligga till grund för vårt fortsatta välfärdssamhälle.  

Per Berggren
Vice ordförande i Svergiges MatematikLärarförening (SMaL) och medlem i Idégruppen för Kursplaneutveckling i Matematik (IKUM)

Du som inte hade möjlighet att närvara är alltid välkomna att höra av dig till oss för att få information om matematikverkstäder och att diskutera fortbildning.

Kom gärna och kolla in vår Matematikverkstad!

Enligt SOM-institutet, Göteborgs universitet (http://www.som.gu.se/presenterat/presenterat.htm) handlar institutionsförtroende om Förtroende, Trovärdighet, Tillförlitlighet och Tillit. Förtroendet kan ha olika nivåer: Institution, Organisation eller Individ. Detta känns som det går att applicera lika bra på skola, omsorg och vård (liksom polis, stat, kyrka, massmedier...).

I SvD 24/1-10 förs en debatt kring detta i vården, en debatt som jag tycker vore mycket bra om vi också hade i skolans värld:

"När det slarvas och görs fel inom sjukvården ska ansvaret flyttas från vårdpersonalen till vårdgivarna. Det ­personliga ansvaret tonas ner och istället ­hamnar fokus på organisatoriska brister eller att rutiner inte följs. Men det kan urholka ­förtroendet för den svenska sjukvården." http://www.svd.se/nyheter/inrikes/gott-fortroende-blir-en-vinst-for-alla_4138887.svd

Hur vill vi fördela ansvaret i skolan när målen (såväl kunskaps- som sociala- som fostrans- som arbetsmiljömål) inte nås? Idag finns varken legitimationsansvar hos lärarna, Lex Sarah eller Lex Maria. Att utkräva politiskt ansvar kan vi väl konstatera att det inte fungerat särskilt väl i de enskilda fallen om det ens gör det på institutionsnivå.

För mig är Ansvar något viktigt och något högst värdefullt. I mina föreläsningar märker jag hur jag talar mer och mer kring detta - vilket har god genklang hos lärare. Man vill ta ansvar och man vill kunna ta ansvar. Man vill påverka det man kan och ska påverka, och vill kunna sätta fingret på det som är andras ansvar att påverka, för att kunna ge alla elever de möjligheter de har rätt till.

Hur ska vi fördela ansvaret på ett sätt som stärker det rättmätiga förtroendet för den svenska skolan?

Det är fullt förståeligt att varje ny utbildningsminister har ett behov av att göra avtryck i den svenska skolan. Det som förvånar är att ingen verkar intresserad av att göra nya och framåtsyftande avtryck.

Samma fotavtryck, om och om igen!

Betygssystemet, det ”nya” systemet som införs om ett år eller två, visar sig vid närmare granskning vara en direkt replika av betygssystemet som användes i början av 1900-talet. Skolan verkar tro på återanvändning av metoder: Mer av samma sak och gärna något vi tidigare använt men sedan slängt i den organisatoriska och pedagogiska skräpkorgen.

Skolmode är återigen ”Vintage”.

Betygen är inte rättvisa, påstås det! Självklart är de inte rättvisa. De är dessutom missvisande och ger en missriktning av lärandet.

I Västerås var år 2008, 94% av eleverna minst godkända i ämnet musik.
Låt oss titta på vad som krävs för att nå minst betyget godkänt i ämnet Musik enligt nuvarande nationella kursplaner.

-kunna använda sin röst i unison och flerstämmig sång

-kunna delta i gruppmusicerande med melodi-, rytm- och ackordspel samt kunna reflektera över och bedöma utförandet

-kunna använda musik, text och andra uttrycksformer i skapande och improvisation för att gestalta tankar och idéer

-ha kunskaper om musikens uttrycksformer, funktioner och traditioner i olika kulturer samt kunna reflektera kring dessa utifrån musiken i dagens svenska samhälle

-kunna tillämpa centrala ämnesbegrepp i eget musicerande, musikskapande och musiklyssnande

-vara medveten om olika ljud- och musikmiljöers påverkan på människan och vikten av hörselvård

94% av eleverna som lämnade år 9 i Västerås klarade allt detta!

Bra, tycker jag, med tanke på musiklärarnas förutsättningar:

- Snittar mellan 23 och 25 elever/klass / lektion / lärare

- En musiklektion varar i snitt 50 minuter / vecka

Bra att klara allt ovanstående på 2 minuter / elev / lektion.

Vem hyllar det rättvisa betygssystemet?
Eleven, vars meritvärde försämras? Föräldrar, vars barns meritvärde försämras? Rektor, vars skolas betygssnitt sänks(och konkurrenskraften med det)? Den kommunala skolpolitikern, vars kommun sjunker(under dennes mandatperiod) i meritvärde utifrån ett fiktivt rikssnitt? Utbildningsministern, som ser landet sjunka i internationella jämförelser?

Betygen av i dag handlar om maffiametoder i alla led: Fixa det men jag vill inget veta!
Alla hyllar det rättvisa betygssystemet men vem vill egentligen ha det?
Självklart ska ett nytt system skapas av arbetsmarknadens aktörer tillsammans med skolan. Ett nytt system som stärker individens- och det svenska samhällets konkurrenskraft. Syftet med skola och betyg är således inte att få eleven att klara av skolan. Syftet med skola och betyg är att få eleven att klara av tiden efter skolan.
Till det sistnämnda har dagens betyg och det ”nya” systemet dessvärre motsatt effekt.

Än väntar månader av hacka tänder
av kurande med alla ljusen tända
i väntan på att solens ljus ska blända
men ändå, det är här och nu det vänder

Returbiljetten har nu börjat gälla
Vi kan så sakteliga sluta gnälla
Sex månader av ständig ljusning stundar

tills det blir sill och jordgubbar som gäller
och sedan blåbär, hallon, kantareller
Det går att se framför sig om man blundar

Spänd läser jag vidare. Framtidens lärande minnsan. Äntligen satsning framåt.

År 2013 ska alla elever mellan 12 - 19 år ha en egen skoldator.

Va! Läser igen!

År 2013 ska alla elever mellan 12-19 år ha en egen skoldator.

Efter en stund av förundran blir jag uppringd av Sveriges Radio som önskar kommentar.
För att leva som jag lär försöker jag se den goda intentionen.
Bra men......

minst 10 år försent! Skolan är den enda miljö eleven inte är uppkopplad på idag.
Frizon säger någon!
Struntprat, påstår jag.

Samma personer som nu vill koppla upp skolan vill koppla ned eleven genom att förbjuda mobiltelefon med internetuppkoppling, officepaket och högmegapixel kamera.
Ständigt denna begreppsförvirring mellan bruk och missbruk.

Den största pedagogiska satsningen i vår stads historia är att köpa en dator vilket alla elever redan idag har tillgång till (förutom då de är i skolan).

Sverige är en av de fem dyraste skolnationerna i världen.

En dator år 2013. En dator som idag kostar lika mycket som två faktaböcker i NO.

En dator till alla 2013 då internetbokhandeln Amazon idag erbjuder läsplatta med tillgång till 290 000 titlar(1500 kanlagras i plattan) samt tidskrifter, magasin och dagstidningar. I realtid och ständigt online!

Hur uppfattar eleven detta utspel? Går de igång och står och hoppar utanför skolan varje morgon, tänkandes: Bara tre år kvar, bara tre år kvar!

Nä!

Vilka suboptimerande system gör att vi måste vänta till 2013?
Jo, märkliga begränsningar i vilka system som får användas av kommunen!

Minns ni miniräknaren?
När den var "ny" var det helt förbjudet att använda under skoltid.
Efter några år fick eleverna på Natur och Teknisk använda den under lektionstid.

Svinhugg går igen!
Begränsningen ligger i vetskapen att det inte blir bättre bara  för att vi köper in en dator till varje elev. (En dator där alla mjukvaruprogram först måste kontrolleras av kommunen till en kostnad av några tusen samt en väntetid på någon månad. Gör jämförelsen med din vilja att köpa en ny bok och du har censur!).

Begränsningen ligger i att om vi på riktigt bjuder in omvärlden till skolan marginaliserar vi de selektiva och subjektiva läroböckerna som kostar massor. Samma bok till alla barn. Boken är helig i skolan! (Därför är det bättre med ett halvtaskigt skolbibliotek med 60 titlar än Amazons läsplatta)

Begränsningen ligger i att om vi går online måste skolan och dess aktörer lokalt vara överens om vad deras uppdrag är, vilket inte är fallet idag.
Fortsatt ensamrace men låtsad gemensam värdegrund!

Icke scoop = År 2013 ska alla elever mellan 12 och 19 år ha en egen dator.
Scoop = Idag har alla elever i Sverige inte en egen dator i skolan!

För övrigt har jag en motionscykel ståendes i källaren.
Det innebär inte att jag får bättre motion!

Finns det en risk att vi går mot en annan typ av sjukvård? Någon som hört idéer om vårdpeng? Någon som kan dra paralleller till skolan?

Frågan är var vi hamnar. I sjukvården finns en uppenbar risk att man överdiagnosticerar för att få behålla patienten.. förlåt kunden. I skolan finns en risk ...

- vilket redan setts av över 1 miljon tittare på YouTube (och några hundratal till med hjälp av mig)!

Framförallt gav gårdagens utvecklingssamtal en konkret påminnelse om raderna

"I make parents see their children for who they are
and what they can be."

- för det är något vi kan, visa föräldrarna nya sidor hos sina barn - visa att de kan, att de vill, att de klarar det, att de vågar. Ja till och med att de finns och att de räknas.

Det känns viktigt att vara lärare. Inte lätt. Inte enkelt. Inte smidigt. Inte alltid roligt. Men när stjärnglansen tänds i barnens ögon - då får man lön för all möda. Kan vi även visa föräldrarna lite av den stjärnglansen, då kan man säga att man lyckats.

Vad är det som skrämmer med detta? Insyn borde vara en självklarhet i alla organisationer som strävar efter utveckling. En kritiske vän som vågar ställa de obehagliga frågorna är många gånger avgörande för personens och organisationens utveckling.

Alla borde ha en kritisk vän. Har du ingen? Skaffa dig en, omgående!

Arbetsgivare ska ha insyn i organisationens ramar och fundament.
Detta är självklart, då det är arbetsgivaren som är ansvarig för verksamheten.
Om vi från skolans håll väljer att anta offersyn dvs. alla försök till insyn och och skapandet av kritiska vänner möts med uttalandet om att arbetsgivaren misstror oss når vi längre och längre ner i missnöjesspiralen. Det verkar som att vi har något att dölja!

Tillit är en förutsättning för verklig utveckling.

Har du inget att dölja? Bjud in till insyn!

Har du något att dölja? Bjud in till insyn!

Vägen från missunsamhet och offersyn till ett ständigt sökande efter den goda intentionen är underbart lång....och den börjar och slutar hos dig!

Kazakstan är världens nionde största land till ytan, ca sex gånger så stort som Sverige. Man (= president Nazarbajev) ville ha huvudstaden mitt i landet och där hittade man en byhåla, gav den namnet Astana ... 

  Läs mer

Barnen i landet hade det jättebra! De lekte med sina kamrater i förskolan samtidigt som vuxna ställde frågor och pratade med barnen så att barnen genom leken fick lära sig massor av saker. När de blev lite äldre så började de i skolan. Nästan alla barn gjorde det när de var 6 år, men det var inget tvång att göra det. Man kunde vänta tills man var 7 år om man ville men när barnen var 7 år började de i 1:an. Att börja i skolan var något som alla barn såg fram emot, där skulle de få lära sig att läsa, skriva, matematik och massa andra spännande saker!

För att hjälpa barnen att lära sig så mycket som möjligt tänkte politikerna att det skulle finnas en röd tråd så att det barnen lärde sig hängde ihop och utvecklades i ett lagom tempo. Kloka experter satta sig ner och bestämde i vilken ordning och vilka saker barnen skulle lära sig i förskolan. På samma sätt kunde andra experter göra planer för vad barnen skulle lära sig i skolan. Men vad skulle de barn som började skolan när de var 6 år lära sig? De gick ju inte kvar i förskolan och samtidigt hade de inte riktigt börjat i skolan? Det var då som någonting gick snett, politikerna fattade plötsligt ett jättekorkat beslut! Alla 6-åringar som gick i skolan skulle ha en egen plan. De skulle inte använda sig av förskolans plan och de skulle inte använda sig av skolans, nej de skulle ha en egen. Så efter alla år i förskolan och innan alla år i skolan skulle det nu finns en liten, liten plan för ett enda år.

Även politikerna förstod att de hade fattat fel beslut men ingen vill säga det. Så istället för att bestämma om så att det blev rätt satte de sig på sina rum och höll tummarna för att allt skulle gå bra ändå. Och så vitt jag vet sitter de där och kramar sina tummar än idag.

Tyvärr är sagan sann. Hur i hela friden har politikerna tänkt när de gör förskoleklass till en egen skolform och hur kommer det sig att ingen vill eller vågar ta upp detta problem så att nya och kloka beslut kan tas. Förskoleklassen måste givetvis tillhöra grundskolan!!

Jag förstår att varje ny utbildningsminister känner ett behov av att göra avtryck i den svenska skolan. En skola som dessa dagar på intet sätt kan likställas med salutogent lärande då det kan vara helt skilda företeelser.
Det som förvånar är att ingen verkar intresserad av att göra nya och framåtsyftande avtryck.

Samma fotavtryck, om och om igen!

Betygssystemet, det ”nya” ni vet, visar sig vid närmare granskning vara en direkt replika av betygssystemet som användes i början av 1900-talet. Skolan verkar tro på återanvändning av metoder: Mer av samma sak och gärna något vi tidigare använt men sedan slängt i den organisatoriska och pedagogiska skräpkorgen.

Skolmodet är alltid ”Vintage”.

Vem vet, har vi tur kanske bildbanden gör ärorik och efterlängtad comeback i skolan.
Synd i så fall för skolan att det finns fler bildband utanför skolan än i densamma.

Våra skolpolitiskamakthavare litar i dessa tider av paradigmskifte på två välkända framgångsfaktorer för vilken västerländsk industrination i mitten av 1900-talet som helst: Kontroll och (mer)Produktion
Det medvetna valet är att hellre ha ryggen fri än att bygga för framtiden.
Staten är bättre på att kontrollera så låt oss förstatliga skolan!

Är verkligen staten, vad nu det är, rätt huvudman att tala samtida och framtida lärande i en tid av yrkesmässigt paradigmskifte?
Är staten följsam och snabb i förändring, som den globala arbetsmarknadens förändringar?

Självklart inte!
Mer av samma sak, inget annat.
Jag tror det var Obama som sa det: Du kan måla läppstift på en gris men det är ändå en gris!

Dessa trötta ekon från förr.

Om vi tror att skolans uppgift i huvudsak är kontroll och produktion av det som lätt låter sig mätas så är ett förstatligande av skolan helt rätt!

Upp med handen alla som tycker att timplanen är ett bra och värdefullt stöd för elevens lärande och utveckling!
Ingen?
Skulle vi då inte kunna ha ett projekt vi kallar för….. hmmm, kanske ”Det timplanelösa försöket”?
Har vi haft det?
Vad blev resultatet av utvärderingen?
Ingen som vet?
Vilket beslut fattade vi(staten)?
Ingen som vet det heller?

Skamligt, inget annat!

Det är alltid lättare att kontrollera och producera än att skapa kontakt och kritiskt reflektera över sitt eget görande men det innebär inte att det är rätt.

Har jag missuppfattat det hela? Kanske det.

Men hur kommer det sig då att vi inför ännu mer av ett annat mode, skriftliga omdömen?
Vad vill vi vinna med detta mer än utöka den upplevda känslan av tidsbrist? Skriver vi för att slippa direktkontakt med eleven(och dennes familj) eller för att skapa mer direktkontakt med eleven(och dennes familj)?
Vad vill vi vinna med dessa skriftliga omdömen? Vad är framåtsyftande med detta?

Inget men vi har i alla fall ryggen fri, väl.....?

Nej, det handlar om mer av samma sak och vanföreställningen att vi kan planera/skriva oss till bättre resultat och en mer utvecklande skolmiljö.

Kvaliteten på en skola mäts i mötet mellan elev och pedagog.
Det är här fokus ska ligga, ingen annanstans!

Allt är möjligt men vad är egentligen önskvärt?

Hörde jag någon säga aga?
Inte här men på Nya Zeeland.......

I morgon ska det visst bli sol, har jag hört, så passa på och Gå ut och var glad som Uffe sjunger J

Måste man vara mer än normalt begåvad för att förstå att det kommer att komma en annan variant av influensan så småningom. Sådan är tidens gång. Så vad ska den då kallas. Tänk om någon ”galning” får för sig att kalla den för Vininfluensan för att det verkar finnas någon koppling till vin, vilket jag verkligen hoppas att jag slipper uppleva. Ska då enligt samma vetenskapliga princip detta namn förkastas för att ersättas av ett mer vetenskapligt namn som den ”Ännu nyare influensan”, eller kanske den ”Jättenya influensen”, ”Skitnya influensan”…och influensorna som kommer efter den, vad ska de kallas? Det känns som vi hamnat i en återvändsgränd.  Tänk om man istället sagt att Svininfluensen är ok, även om det inte är helt korrekt ur något vetenskapligt perspektiv. Alternativt valt det tråkiga namnet "Influensa 2009" när det nu ändå lades ner tid och resurser på att försöka ändra benämningen (vilket för övrigt inte har lyckats i något land som jag känner till), skulle inte problemet vara löst då. Men det kanske var det för enkelt.

Med detta i åtanke återkommer jag till mina tidigare tankar om kursplaner i matematik, och de övriga ämnena. Är det långsiktigt tänkande som gjort att direktiven för hur kursplanerna ska utformas ser ut som de gör eller är de en konsekvens av bra idéer som inte tänktes klart fullt ut? Jag tror tyvärr att det är det senare. Framför allt beroende på att politiker och myndigheter i för liten utsträckning vill använda forskare och vetenskapsmän som vill basera beslut på vetenskaplig grund. De (politikerna) tycker att de tar för lång tid att komma till beslut då.

I direktiven för hur kunskapskraven till kommande kursplaner ska utformas står det:

”De ska kort sagt beskriva vilket innehåll som ska behärskas och hur detta behärskande ser ut.  Detta kunnande ska formuleras som kunskapsprofiler skrivna i löpande text.

Profilbeskrivningarna ska vara rika och ge en tydlig bild av vad eleven ska kunna. De får dock inte bli för omfattande eftersom de då riskerar att bli svåra att överblicka och därmed riskerar att tappa i tydlighet. Det är mycket viktigt att profilerna inte blir en uppräkning av mål.”

Det intressant i dessa två styckena är att det första motsäger det andra. För att beskriva vad som krävs måste en lista över nödvändiga kunskaper tas fram. Så har även arbetsgruppen som skriver kursplanerna gjort. Det jag undrar över är på vilken grund de skarpa formuleringarna i andra stycket vilar? Jag har inte sett någonstans att dessa vilar på vetenskapliga argument. Kanske är det så illa att en person som formulerat detta, med eller utan djupgående kunskaper om det, har skrivit in en mycket kraftfull och fullständigt förödande kommentar som riskerar att stjälpa hela kursplanens syfte!!!

Tydliga mål och nationell jämlikhet överlämnas åt enskilda lärares tolkning av en löpande text till en punklista, som i sin tur är en formulering/tolkning av en punklista till en löpande text.

Kortsiktigt tänkande får alltid konsekvenser på lång sikt!!!

Begränsa undervisningstiden

 

Är det inte bättre att begränsa de nya arbetsuppgifterna i stället för att begränsa undervisningstiden?

Att det verkligen blev på detta sätt när det gäller ämnet matematik framgår tyvärr med all önskvärd tydlighet i Skolinspektionens granskningsrapport ”Undervisningen i matematik – utbildningens innehåll och ändamålsenlighet”

Läs skolinspektionens rapport här

En mycket dyster, men ack så viktig läsning för alla oss som undervisar i matematik. I den kan man bland annat läsa: ”Undervisningen i matematik utgår i för liten grad från kursplanen för matematik. En viktig orsak är att lärarna inte har tillräckliga kunskaper om och förståelse för målen i kursplanen och läroplanen.”

I ljuset av detta är det fullt förståligt att vi det behövs en översyn av läroplan och kursplan för att rätta till detta missförhållande. Så långt är allt väl men…

När direktiven från departementet kommit Skolverket tillhanda och efter det att Skolverket fattat sina egna beslut om vilka ramar som ska gälla för revidering av kursplanen mörknar bilden åter. På vilka grunder har det bestämts att befintlig kursplan inte ska revideras utan helt förkastas och skrivas om från början? Att det finns otydligheter och att många lärare inte har lyckats sätta sig in i kursplanens intentioner är väl inte grund för att förkasta allt arbete som ligger bakom gällande kursplan.

Som om inte detta räcker så innehåller direktiven för hur kursplanen ska skrivas och se ut begränsningar som ibland får löjeväckande effekter. Då kursplanen inte ska styra undervisningens utformning, utan bara innehåll bestämdes det att under rubriken Centralt innehåll får det inte finnas verb!??!! I ämnet musik fick detta till följd att ”sjunga” fick strykas för att ersättas av ”verbalt musicerande”, vilket också har strukits och ersatts med ”sång”. På liknande sätt har alla ämnesgrupper på grund av detta krav blivit tvungna att lägga mycket tid på formuleringar och omformuleringar. Men inte är det väl detta vi vill att de som blivit utsedda att skriva kommande kursplaner ska ägna sin tid åt?

En annan detalj som Skolverket bestämt sig för är att ordet Kompetens inte får användas. Under många år har det pågått diskussioner och forskning kring matematiska kompetenser, vilket är ett vedertaget begrepp idag, för alla utom Skolverket. Istället ska ordet Förmågor användas. Jag tycker att det är obegripligt att detta ställningstagande från Skolverket är hugget i sten och på inget sätt förhandlingsbart. Att det finns en enad åsikt från samtliga som arbetar med matematik och matematikundervisning verkar inte beröra dem. Jag själv associerar förmågor mer med en medfödd begåvning än med något som kan utvecklas. Dessutom kan ”några förmågor” för mig syfta på ett antal människor.

Nästa fråga handlar om hur Kunskapskraven ska formuleras. I direktiven står det att dessa ska skrivas som ”kunskapsprofiler”. I praktiken betyder det att de inte får vara i form av en punktlista. Detta är märkligt ur flera perspektiv. För det första är både de matematiska kompetenserna, eller förmågorna, skrivna i punktliste-form. Ur dessa kommer Centralt innehåll som också formuleras i punklistor. Utifrån detta ska sedan Kunskapskraven formuleras. För att göra detta har arbetsgruppen som arbetar med kursplanen först känt sig tvingade att göra en punktlista, men som de sedan måste skriva om till en ”löpande text” som anger en kunskapsprofil. För er som följt förslagen på Skolverkets hemsida har ni säkert sett att det lett till ett förslag som är obegripligt och näst intill omöjligt att tolka, för lärare. Vad elever och föräldrar ska tycka vågar jag inte ens tänka på. Om den slutgiltiga formuleringen blir som i senaste förslaget är jag övertygad om att lärare kommer att använda det som finns under Centralt innehåll som en avprickningslista med egna tolkningar av vilken kunskap som krävs för olika betyg, och hur mycket bättre skulle det vara jämfört med hur det fungerar idag?

Det framstår allt tydligare att arbetet med hur kursplaner ska revideras och skrivas om måste ske kontinuerligt och inte som nu när det blir i form av politiska utspel och/eller brandkårsutryckningar beroende på larmrapporter. Det ska bygga på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, vilket det inte gör idag. För att uppnå detta krävs det att ansvaret delegeras till någon myndighet, verk eller institution på något universitet eller högskola. Först då kan syftet med ta fram nya kursplaner uppnås!

Per Berggren
Ma-lärare, matematikfortbildare, författare och medlem i inre referensgruppen för kursplanen i matematik

  Enligt en källa, oklart vilken men jag har läst om det på E24,
  så har piloterna på SAS en genomsnittlig månadslön på 95000
  kr exklusive tillägg för till exempel traktamente 
  och befälhavartillägg.

  Hur mycket tjänar 4 VANLIGA busschaufförer som dessutom  
  ska hantera biljetter, fulla passagerare, mötande trafik, bråk 
                                 och kanske hot. Möjligen 95.000… tillsammans!?

Oflexibel inställning och dålig anda har aldrig gett bärkraft på sikt. Hoppas de tar sitt förnuft tillfånga innan de störtar helt. 

Varför? Jo skälet är att en myndig person är någon som klarar att ta hand om sig själv på alla sätt och vis. En viktig del i detta är att klara sin egen försörjning. Vi har skolplikt till vårterminen det år man fyller 16 men de allra flesta går tre år på gymnasiet och är oftast 19 när de slutar sista årskursen. Fram till dess har de allra flesta bott hemma hela tiden och fortsätter inte sällan med detta ytterligare något år. Poängen är att ungdomarna står under föräldrarnas försörjning och kan därmed inte ta det vuxenansvar som det borde innebära att bli myndig. Det räcker till exempel inte med att vara myndig för att få köpa sprit så inte är åldersfrågan på något sätt given här i Sverige. Som en jämförelse har USA i de flesta delstater, kanske alla, 21 år som gräns för när man är myndig.

Vi som är föräldrar har ju aldrig för avsikt att bromsa våra barn och ungdomar i utvecklingen. Hela uppfostran går ju ut på att de en dag ska klara sig själva. Så det är absolut ingen utvecklingsbroms jag är ute efter. Bara att utveckling, rättigheter och ansvar ska gå mer i takt. Det är t ex ingen som påstår att man plötsligt blir en bättre ung bilförare om vi skulle sänka körkortsåldern till 12 år. Kunskap och mognad följer ju inte med ett lagbeslut per automatik.

Men visst finns det, och ska finnas, undantag. Är du självförsörjande och flyttar hemifrån ska det vara relativt enkelt att ansöka om tidigareläggning av myndighetsålder.

När jag själv fyllde 18 var det naturligtvis alldeles självklart bra att jag i och med detta blev myndig. Vartefter jag blivit äldre och mognat har jag alltmer insett hur omogen jag i själva verket var. Och mognadsprocessen skyndades varken på eller fördröjdes av att jag blev myndig.

Kanske har karln alldeles rätt för visst har vi betydligt mer gemensamt med framför allt Norge, men även Island, som båda står utanför EU, än smått perifera EU-stater. Jag har alltid varit mer frälst på ett utökat nordiskt samarbete och inte fullt lika positiv till EU. Självklart ska vi ha samarbete inom Europa men kolossEUm har aldrig tilltalat mig. Därtill är medlemsländerna alltför olika vilket gör hela organisationen oerhört trögjobbad och dyrbar. Ett enat Norden låter helt klart mycket enklare att ratta. Och ingen ska väl tro att vi i och med det ställer oss utanför. Jag menar världen består ju inte bara av Europa.

Jag ska smaka vidare på idéerna. Vad tycker du? Jag är beredd att ändra ståndpunkt för bra motargument. Vad kan det innebära för skolan till exempel?

Så letar du efter vår monter letar du förgäves. Vi kommer dock att finnas på plats någon av dagarna för att spana och ha lite koll.

Vad som är viktigt och rätt för mig är inte detsamma som vad som är lätt för mig.

Någon irriterar sig säkert redan nu på det jag skrivit.
Ska de svagaste få det sämre? Nej, det är det de inte ska!

Det innebär att alla andra under en period av påstådd finanskris ska jobba lite hårdare och det mest smärtsamma av alt, på ett annat sätt än tidigare.

Slut på mer av samma sak.

Vi ska under en period jobba lite hårdare för samma eller lägre ersättning.
Någon gör det inte men jag kan göra det.
Jag lovar, du kommer att skratta lika mycket utan en ny 50 tums tv. Med ärligt och kärleksfullt umgänge kommer du att njuta lika mycket av korven som av oxfilén.(Jag är inte vegetarian så jag skulle behöva hjälp med att hitta en liknande jämförelse hämtad från grönsaksriket)

Jag lovar dig: Vi kommer att somna mätta och torra!

I media jagas direktörer som skor sig. Bra, tycker jag men det kanske finns en baksida av denna syndabocksjakt. Det ger oss en ursäkt att inte utgå ifrån den enda vi kan påverka: Den egna personen.

Fuskarna blir min undanflykt. ”Titta så dom gör! Inte undra på att det blir som det blir! Varför ska jag om inte dom?”

I landet proppmätt bor någon som ska förändra sig till det bättre och denne någon är alltför sällan jag. Det finns alltid någon som är sämre än jag och då väntar jag tills denne någon förändrat sig innan jag börjar min resa.

Ta chansen, jobba lite hårdare och försöka att inte göra mer av samma sak.

Resan från någon till den du vill vara gör du alltid ensam tillsammans med andra.
Resan dit är inte rak men krävande och…

den görs med dig vid rodret.

Tiden och kraften är begränsad. Att arbeta med människor tar tid och kraft. Frågan är bara hur vi använder den tid och kraft som finns. Hur skapar vi arenor och möjligheter för arbetsro?

Grundtanken med skriftliga omdömen tror jag i huvudsak är god (även om man förstås inte kan fånga något så komplext som en människas kunskaper och förmågor i några termer på ett papper). Själv har arbetet med elevernas skriftliga omdömen dock hjälpt mig fokusera och tillsammans med kollegor diskutera något högst väsentligt. Jag tror också det gjort dialogen med elever och föräldrar tydligare. Tydligare betyder i detta sammanhang i allmänhet också bättre.  

Däremot får förstås inte heller detta drivas för långt. I början av terminen var budet att jag - som lärare i år 1 på grundskolan - ska formulera skriftliga omdömen för samtliga elever i samtliga 12 ämnen, förutom idrott o hälsa samt musik, där de undervisande lärarna skulle bidra med det. Men även i exempelvis kemi, fysik, religion, hemkunskap mfl ämnen som vi inte gjort så mycket med de två första månaderna då vi har fullt upp med att lära oss läsa, skriva, räkna och umgås socialt och någorlunda demokratiskt... Nu tror jag även staden och skolledningen insett det orimliga i det hela, men än är inte sista ordet sagt. Vilket i sig är intressant med tanke på att samtalen snart är här.

Jag som förälder är de första skolåren inte heller intresserad av att få hem 14 detaljerade dokument, jag vill veta hur det går med just läsa, skriva, räkna. Detta förväntar jag mig att lärare kan göra en professionell bedömning av. Dessutom vill jag gärna veta om min dotter kan ta ett rimligt stort ansvar och är en god kamrat. 

Jag tror på rutiner, struktur, ordning och reda. Jag delar även Anders Härdeviks syn på att det finns stora effektivitetsvinster att göra i svensk skola. MEN det gäller då att vi bygger system som gynnar barnens - och vårt egna - lärande. System, rutiner och struktur ska ge tid och kraft, inte stjäla det. För hur ska jag orka göra bra möten med eleverna när jag fyllt tiden för planerings- och uppföljningsarbete med "fylleriövningar" utan större mening än att fylla strukturen? Strukturerna ska istället hjälpa mig att erbjuda genuina möten - "i direktsändning" med mina elever. För att det ska bli så måste även "backstage" finnas och vara en bra plats för återhämtning.

Jag var på Dramaten och såg Killinggänget förra helgen. Jag hade inga som helst förväntningar att Robert Gustavsson skulle vara ute och mingla i pausen. Det var han inte heller. Han var istället backstage och förberedde akt 2, så han där kunde ge 100% i mötet med oss i publiken. Förra veckan var jag också på UVKs Resultatdialog, där Ulla-Karin Nordänger och Per LIndkvist redovisade en studie över skickliga lärare. De betonade mycket starkt vikten av att ha en bakre arena, där lärare kan finna kraft att möta dagens barn. Ibland är det bra skönt när aktuell forskning vidimerar det man själv tänkt och tyckt.

Var idag och föreläste för 40-talet yrkesverksamma lärare i Jönköping. Även de höll med - skönt att bli både bekräftad och utmanad på en gång! Inte minst när det gäller vikten av att skapa ro att arbeta, i syfte att skapa arbetsro.

/Magnus Blixt

lärare, författare, föreläsare

www.blixtgordon.se

Ja många frågor ställer jag mig när jag tagit del av den anmälan till Justitiekanslern som lämnats in av frilansskribenten Leif Arnold avseende ackumulerade bevis mot svininfluensan och användningen av vaccinet.

Jag är inte i stånd att bedöma vare sig fakta bakom, eller tyngden i, anmälan men det är högst märkligt att media reagerat väldigt måttligt på denna anmälan då den riktar sig till såväl Regeringskansliet, Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet, Myndigheten för samhällsskydd och Läkemedelsverket.

Det borde finnas anledning att vidare utforska riktigheten i anmälan då så komprometterande uppgifter som att leverantörerna till vaccinet i själva verket är de som försökt sprida influensavirus för att skapa både en marknad för vaccin och en bred opinion för detta. Företaget Baxter som säljer influensavaccin ska enligt uppgift ha sökt patent för vaccinet för över ett år sedan, dvs innan svininfluensan ens hade brutit ut!

Skräckpropagandan/informationen ska sedan ha vidareförmedlats av svenska institutioner och myndigheter. Dessa har i praktiken uppträtt som försäljningskanaler, i egenskap av förespråkare för vaccinering, utan vidare granskning av uppgifternas korrekthet när viruset, enligt anmälan, inte alls har vad som krävs för att bli ett aggressivt pandemiskt virus.

Kan det verkligen vara så att det finns företag som sitter och skapar virus för att få sälja sitt vaccin? Och ju fler som är i behov av vaccinet, desto större marknad…  Ja vi har väl alla tänkt tanken åtminstone när det gäller datorvirus, så varför skulle detta vara omöjligt?

Här kan du läsa anmälan till Justitiekanslern. Anmälan säger sig ha bevis för att det skett så pass vilseledande information om influensan att det föranleder avsättande av bland annat ansvarigt statsråd. Det föreligger enligt anmälan även bevis för att vaccinet inte är tillräckligt testat och till och med kan vara farligt, i vissa fall livshotande.

Vad är skräckpropaganda? Ja bedöm själv.

Läs JK-anmälan här

Ta del av en sammanställning av mediabevakningen av svininfluensan

Skolinspektionen riktar i dag mycket hård kritik mot undervisningen i matematik i flera skolor. Många av lärarna i matematik vet inte vad de ska lära ut, så eleverna får inte tillräckligt bra undervisning.

Jag går till min ungdoms Tom Lehrer för att hämta tröst:

 Det finns andra versioner, t ex

som har bättre ljud, men inte lika rolig video.

Lyssna och njut.

Eller går bankerna med stora vinster? Nja, varför har då Swedbank ganska nyligen gjort en stor nyemission (15 miljarder i år och 12 miljarder förra året)?

Men hur kan bankerna då ens komma på idén att dela ut bonusar? Hur lät det i styrelserummet när någon lade förslaget...
"Kan vi inte dela ut bonus till personalen om vi gör ett bra resultat."
"Jo det är klart vi kan men hur ska det bli med bonusen om vi gör ett negativt resultat?"
"Jag tycker vi ska dela ut den då också, kanske bara lite mindre"
"Men hey hey, har inte personalen lön för att göra sitt arbete?"
"Jamen det förstår du väl att jobbar man på bank ska man ha bonus, det förväntar sig personalen."

Eller hur kan det ha låtit? Jag förstår uppriktigt inte hur de tänker. Kan någon förklara? Kan du? I så fall tror jag du har en framtid inom bankväsendet. Jag tror att det finns en hel del att förklara med största pedagogiska skicklighet.

Läs artikel i DN av Patricia Hedelius

Wikipedias beskrivning av bonus:
Bonus kan vara en ekonomisk kompensation som en anställd, från verkstadsgolvet till chefsbefattningarna, kan få av sin arbetsgivare för väl utfört arbete. Vanligen är bonusens storlek beroende av något slags framgångsmått som inte är uppfyllt vid tiden för överenskommelsen om en bonus, till exempel hur gott resultat företaget får under det aktuella räkenskapsåret eller hur snabbt företaget lyckades leverera en viss order.

I ett tillstånd mellan slumrande och sovande, boken vilar på mitt bröst,
hör jag att någon knackar på ytterdörren.
Från min plats i soffan kan jag, om jag sätter mig upp, se trappans platå.
Jag reser mig sömndrucket upp och blickar ut genom fönstret.

Den unge mannen framför ytterdörren är bekant men ändå inte.
Välklädd, reslig, vältränad och….så bekant!
Jag går mot ytterdörren och hör ytterligare en knackning.

”Hej! Känner du igen mig? Det är…”
I samma stund som den unge mannen ska säga sitt namn faller minnesbilderna på plats.
”Morgan Sundqvist”, säger jag i samma stund som den unge mannen presenterar sig.

Morgan är en av många elever jag mött under min yrkesverksamma tid som lärare. Jag minns Morgan mycket väl och jag minns honom med värme.
Morgan tog plats och ville väldigt mycket.
Hur länge sedan var det nu? Det måste vara minst tio år sedan.
Det kan vara femton.
Jag är uppriktigt glad över att se honom.

”Jag ville bara komma förbi och berätta hur mycket du betytt och faktiskt fortfarande betyder för mig”, säger Morgan och räcker fram en bukett blommor.
”Det är tack vare dig mitt liv är ett bra liv, ett liv jag är stolt över.”, fortsätter Morgan.

Jag blir rörd av hans ord, hans uppriktighet och den totala direktheten.

”Morgan, vännen! Du har dig själv att tacka för det liv du lever. Du har gjort dina val, ingen annan.”, förklarar jag för honom.

I samma stund drabbas jag av plötslig oro.
Varför nu, efter tio, kanske femton år?
Är han sjuk?

”Har det hänt något, Morgan?”, frågar jag oroligt.
”Nej, inte alls”, skrattar Morgan.
”Och det du säger stämmer inte. Jag har dig att tacka för mycket i mitt liv. Ditt sätt, du var alltid glad, och ditt tålamod. Jag har det med mig, hela tiden. Jag har dig att tacka för mycket, för allt.”. Hans röst spricker och blicken fladdrar iväg.

Vi är i samma sinnestillstånd.
Ett tillstånd som för oss båda resulterar i sprucken röst och fladdrande blick.
Jag kramar om Morgan.

Morgan berättar sedan att han arbetar med IT-system. Han pendlar flitigt mellan Belgien och Sverige. Han bor i Eskilstuna och har sambo.

”Vill du inte komma in?”, frågar jag?
Morgan avböjer och förklarar att tjejen väntar.

Hur länge har vi stått här på trappan? Tio minuter? Femton?
Efter en kort stunds vidare samtal säger vi hej.

”Tack för allt.”, säger Morgan innan han kliver in i den röda bilen och försvinner.

Jag står kvar på trappan.
Barfota, med slarvigt knäppt skjorta och i mina mysjeans vinkar jag till Morgan trots att jag vet att han inte kan se mig.
Tåren som letar sig upp känns självklar och jag gör inget för att hindra den.
”Tack Morgan.”, tänker jag.

Jag känner ödmjukhet och glädje inför livet och dess möten.
Jag vill springa upp till mina barn, krama om dem, kittla dem och berätta om Morgan, om livet och dess obegränsade möjligheter att göra gott.
Jag vill berätta för dem om möjligheten, skyldigheten, att bestämma över hur de bemöter andra människor.
Jag vill förklara att sökandet efter den goda intentionen är ett personligt val, deras eget val.

Jag inser att min känsla inte går att förmedla.
Det var min och Morgans upplevelse.

Jag hör att 6-åringen tittar på favoritfilmen.
För henne är det viktigast, just nu.

Hur många i mitt liv har betytt lika mycket för mig som Morgan tycker att jag betytt för honom?

Många!

Morgan gick ifrån tanke till handling.
Morgans besök var en gåva.
Morgans gåva till mig var insyn.
Morgans handling blev för mig en uppmaning men också en bekräftelse.

Från tanke till handling.
Inte mer än så.
Tillsammans med den goda intentionen är det tillräckligt.

Hustrun kommer ned från övervåningen.
Orolig över min tår.
Jag berättar om mötet.
Hon kramar mig.

Dagen efter fyller jag 41 år.

Det enda som kom på skam var mina egna farhågor om hur jag skulle känna mig efter denna utbildningsodysse!

Jag lämnade Ludvika på måndag eftermiddag. Efter ett inledande möte med modiga skolledare som vid detta möte inledde en terminslång resa tillsammans med mig begav jag mig söderut. Mot Hultsfred, med andra ord.

I Hultsfred möttes jag av unga ledare, engagemang och vilja från medarbeteriet. Vilken ynnest att ges möjlighet att träffa samtliga pedagoger, i såväl grundskola som gymnasium, i en kommun. Hultsfred slår fast en riktning och ställer krav på sina chefer. Jag tror på det. Tack Hultsfred!

Jag är kär i Grästorp! Övernattning skedde på taket till Statoil-macken. Frukost inmundigades ståendes vid kassan, inne i macken. En fantastisk start på dagen. Ett knarrande golv i en härlig konsertsal satte punkt för föreläsningen i Grästorp. Efter föreläsningen gavs jag energi i form av närodlad, ekologisk mat jag inte trodde fanns att uppbringa. Tvårätters lunch till halva kostnaden av en vanlig dagens i Västerås. Jag köpte linolja, havtorndryck och ekologisk rapsolja. Lunchpromenaden och efterföljande samtal tar jag med mig och vårdar ömt. Att få höra berättelser från en skolledare, med många års erfarenhet, om dennes magiska lärandeupplevelser berörde mig djupt. Jag lämnade Grästorp med en känsla av att allt kommer att gå bra, för alla och hela tiden. Tack Grästorp!

I Svedala föreläste jag om betydelsen av att realisera och leva värdegrunden. En värdegrund som annars tenderar att vara mer av hjärnspöke och floskel än levande i varje möte. Det gällde inte här!
Beställningen från skolledning var glasklar: Tydliggöra och skapa insikt i betydelsen av det utvecklande mötet.
I dialogen under föreläsningen och mejlkorrespondens efter föreläsningen känner jag att vi tillsammans gjorde en del vägval. Jag påstår att frågan om att förändra hellre än att förbli var ständigt närvarande och gav nerv åt dagen. Det fanns mer än antydan om verklig personlig utveckling.Tack Svedala!

Efter en lördag i hemmet skulle övernattningen mellan söndag och måndag ske i Haparanda.

Trettio minuter efter att planet landat satt jag i bastun! Samtalen rörde förvisso Usain Bolts fantastiska världsrekord men rörde mestadels betydelsen av nätverk och det goda värdskapaet. Det goda värdskapet är för mig numera synonymt med Haparanda. Nätverkandet och mötets betydelse för kulturen avhandlades under eftermiddagen. På förmiddagen var jag och föreläsningen kopplad till "Tur för skolan att den är obligatorisk" det första som mötte pedagogerna efter sommarledigheten! Jag hoppas det inte blev en alltför smärtsam övergång! Efter eftermiddagens föreläsning skickade jag mig till en känsla av.....förlägenhet! De ovationer jag fick av kulturens fackelbärare står utan motstycke i min karriär som föreläsare. Även om det var för mycket: Tack! Det var en rejäl kick för mitt självförtroende. Jag blev åter påmind hur svårt jag har att hantera beröm. Tack för alla fina och fördjupande mejl som landat hos mig efter föreläsningen. Kulturen in norra Sverige vägrar vara offer. Här ges endast utrymme för kreatörer! Tack Haparanda och tack  till den norrländska kulturen!

Jag vaknade i Stockholm! Österåker hade en gemensam beställning: "Tur för skolan att den är obligatorisk"
Jag kände mig avspänd under båda passen. Jag bjöds på lunch på en av skolorna. Smörgåstårta och intressanta, öppna och ärliga samtal om skolans organisation genomsyrade hela lunchupplevelsen. Tack för att jag fick komma hem till er! De mejl jag fått efter dessa föreläsningar har handlat om en gemensam vilja att utveckla till det bättre. Här fanns även fördjupande tankar gällande jagets betydelse. På väg från Österåker var jag övertygad: Jag har världens bästa jobb! Tack Österåker!

Jag gick till sängs i Foppaland; Örnsköldsvik. Det känns som hemma på något märkligt sätt. Kanske beror det på att jag varit här ett antal gånger nu. Varje gång känns det rätt. Under förmiddagen lades fokus på mötet och arbetstidsorganisation. Efter en spännande introduktion om skolornas nuläge och vilja om framtid gavs jag möjlighet att ge en bild av mötets betydelse. Efter denna förmiddag fick jag en tanke gällande hur detta med mötet och trä'nandet av den egna förmågan i mötet skulle kunna systematiseras. Ett tanke och vilja som kan resultera i en möjlig utbildning väcktes inom mig! WOW!
Eftermiddag och stor härlig aula! Den röda tråden handlade om hur vi måste utgå ifrån oss själva innnan vi projicerar förväntningar, begränsningar och tillkortakommanden på andra. Mejlkorrespondns efteråt har bekräftat min känsla: Det som förenade var viljan till utveckling. Tack Ö-vik!

På Örnsköldsviks flygplats insåg jag att dessa två veckors hektiska arbete, här och nu, var till ända!

Det mest förbryllande var att jag där och då kände mig

.....utvilad!

Jag kände mig utvilad och upprymd. Jag har i efterhand funderat mycket över detta. Min slutsats är att jag under dessa två veckor hade förmånen att få verka i forum med en hög grad av öppenhet och vilja till det goda. En omgivning som ville söka den goda intentionen! Här, i sökandet efter den goda intentionen, finner jag vägen till den goda självbilden. Med en god självbild minskar behovet av att leta syndabockar och det i sin tur leder till stärkande och upplyftande möten vilket leder till en känsla av

.....att vara utvilad!

Tack alla!

Media ger tacksamt förövarna stort utrymme i pressen utan någon egentlig analys eller slutsats. Varför sätter man bilar i brand? Några vaga uttalanden om att man blivit trakasserad av polisen. Men varför ska det behöva eldas upp förskolor, fritidshem och kanske skolor för att slå tillbaka mot elaka polisen? Och vad har oskyldiga bilägare för skuld i det hela som förtjänar att få sina bilar nedbrända?

Både förövare och media saknar konstruktivitet. Nog kunde man åtminstone begära att media, framför allt tidningarna, ska sluta att slå upp stora rubriker som ger förövarna alldeles för bra betalt för sina tilltag.

Men vad är egentligen flumskolan? Vad innebär uttrycket för dig och vad innebär det för mig? I min värld är det helt fritt för tolkningar då ingen, mig veterligen, har kunnat definiera uttrycket ännu. Och då blir ju faktiskt hela uttrycket inget annat än... flummigt!

Ljusterö skola utsattes för detta litterära bus. Jag kan inte låta bli att se framför mig vad ett bilbiotek skulle kunna vara.

Bio för bilar?

I inbjudan som skolan har gjort utan vår medverkan, står det att föräldrarna ska samlas i klassrummen med mentorer kl 18.00. I nästa stycke står det att "kl 19.00 föreläser Björn Lindell, föreläsare och författare".

Under dessa färgsprakande, fantasieggande och illustrerande ord av föreläsaren samt innehållet i den viktiga föreläsningen, så finns visserligen en bild med två cirkar som på något sätt ska belysa vikten av att skola och föräldrar samarbetar kring elevens bästa.

Varför beskriver man inte syftet mycket bättre och tydligare varför skolan vill genomföra föreläsningen?

Varför skriver man inte att detta är en viktig föreläsning i skolans antimobbningsarbete?

Varför skriver man inte att det är viktigt att föräldrarna kommer?

Eftersom skolorna lägger pengar på en sådan här föreläsning, varför inte se till att fler får del av innehållet?

Detta skulle jag kunna skriva många funderingar kring! I detta blogginlägg får jag nöja mig med att skolor alltför ofta inte är kunniga i att bjuda in föräldrar till reella möten. Reeella möten som berör, engagerar och får fler föräldrar att vilja komma till nästa möte.

Beror det på ovilja eller okunskap?

Under våren så var det en nyhet att Täby kommun skulle och sedemera genomförde försäljningen av Tibble gymnasium. Kritiken gick ut på att skolan såldes till ett vrakpris. Priset var drygt 9 miljoner. Andra uppskattningar har prissatt skolan till 20 - 40 miljoner.

Beslutet överklagades till kammarrätten. Kammarrätten meddelar att skolan såldes till underpris och att beslutet om försäljning skulle upphävas, vilket kommunen inte gjorde.

Jag uppfattar att demokrati är, att det finns lagar och förordningar som vi som enskilda individer, skolor eller företag måste följa, då dessa lagar är till för allas bästa. Om detta inte är en del av demokrati, så vet jag inte vad demokrati är.

Politikernans nonchalans är anmärkningvärd, men förvåningen blir ännu större då Tibble gymnasiums rektor Maj Dellström säger angående hotet att få betala mer för skolan.

”Tänk om hela världen var sån att man ändrar förutsättningar i efterhand när man gjort en affär. Det skulle bli väldigt otydligt och konstigt samhälle att leva i. Man måste lita på att vissa förutsättningar gäller"   

Vi tar hennes resonemang till en annan situation.

Om jag gör en skattedeklaration, ska jag då ifrågasätta skatteverkets rätt att ändra mina avdrag i efterhand.

Om en elev har fuskat på ett prov, och vi får vetskap om det först en vecka efteråt. Har vi då försuttit chansen till sanktioner mot eleven?

Om en skolföreträdare säger att ett samhälle "skulle bli väldigt otydligt och konstigt", när en domstol träder in och korrigerar en myndighet. Bör det då uppstå ett undantag i möjligheten att rätta till felaktigheter? Och i så fall, ska detta undantag uppstå bara för att det är en myndighet som agerat ogenomtänkt? Självfallet inte!

Jag anser, (såsom kammarrätten), att det är en stöld av kommunala skattepengar att sälja skolan till den penningsumman.

Jag instämmer med att de flesta antimobbningsprogrammen är för individinriktade och fokuserar för mycket på enskilda problembärare. Människan är ett flockdjur. Tillhörigheten till en grupp är fundamental. Genomarbetade pedagogiska gruppperspektiv saknas i de flesta fall. T.ex. så måste föräldrarna aktiveras mycket bättre än vad som sker idag. Detta bör ske på en grupp/klassnivå där de egna barnen finns. Idag försöker man ofta aktivera föräldrarna på en övergripande skolnivå. Det är självklart lättare för föräldrarna att engagera sig i den klass där ens barn finns. Detta bör ske genom intresseenkäter, gemensamma klassregler, elevsamverkan. Allt värdegrundsarbete ska ske genom målgrupperna (personal-elever-föräldrar). Alldeles för många skolor har värdegrunder som består av vackra ord s.k. "hyllvärmare".

Skolverket kritiserar dock felaktigt programmen för att arbeta med beteende istället för orsakerna. Man måste kunna vända på resonemanget. Ett destruktivt beteende måste ju stoppas oberoende av orsaker. Det finns alltid orsaker, dessa kan ibland vara komplicerade.  Detta får inte försvaga arbetet. Man glömmer dessutom ofta att vanan är en stor orsak. Man börjar tidigt med ett dåligt beteende, får makt genom detta och vänjer sig. En bättre belysning av makt respektive vanmakt behövs. Framför allt tycker jag att man ofta agerar alldeles för snällt mot förövarna. Ett destruktivt beteende måste bli hotat och det dåliga beteendet måste tydligt upplevas som jobbigt och förbjudet.

Jag saknar en bestämdhet. Mobbning kräver ovillkorlig gränssättning. Jag har i många år jobbat med dessa frågor utifrån ett grupporienterat perspektiv. Grupptryck är inte bara negativt. En viktig uppgift blir att skapa positiva grupptryck.

Mitt arbete  har bl.a inneburit ett nära givande samarbete med professor Allan Guggenbühl, Zürich universitet. Våra olika kulturella infallsvinklar ger nya idéer. Dessa idéer ska vi framöver manifestera i en gemensam bok. Ytterligare en sak som saknas är praktiska träningsprogram. Detta gäller speciellt de  utsatta barnen. Den mesta rehabiliteringen ligger på en pratnivå. Detta räcker givetvis inte.

Ordning och reda är verkligen inte lätt. Det är inte lätt i praktiken - och det är inte vare sig lätt eller självklart var gränserna ska gå eller med vilka medel de ska upprätthållas. Här sätts lärarledarskapet på prov, inte minst utifrån att man som lärare ständigt måste se de etiska aspekterna av varje gränsdragning och varje metod.

Till hösten ska jag ta en ny klass. De är väldigt små i ettan! Samtidigt har jag chansen att som lärare vara med och tillsammans med eleverna bygga en god grund som vi sedan alla har glädje av framöver. Grunden måste självklart byggas på styrdokument och yrkesetiska principer. Det är ett stort ansvar vi har som lärare. Men det är ett ansvar jag gärna tar. Fast gränsdragningar är svåra att göra. Eller utmaningen och tjusningen kanske finns just för att lärarjobbet är så komplext?

Det kan finnas orsaker som svår sorg i familjen, en längre tids sjukdom, att man är utsatt för mobbning, att man haft synnerligen dålig personkemi med sin lärare, andra yttre faktorer eller helt enkelt omognad och bristande motivation i ungdomsåren.

Gordon hämtar mycket från anknytningsteorin och hävdar med bestämdhet att vi inte kan lära ut gott beteende till barn som inte har fått sin anknytningshunger stillad. Barn måste först känna sig säkra, älskade och trygga  - först därefter kan vi locka fram viljan att uppföra sig väl. Vem kan lära något samtidigt som man känner sig hotad och inte vet om man är omtyckt?

De jämnåriga är en ständig sårbarhetskanon varför det är så viktigt med vuxna som tydligt visar att de bryr sig om barnet. Få dem att känna att du verkligen bryr dig och älskar dem och du ska få se underverk. Jag tänker spontant på Stavros i Klass 9A...

Gordon sa mycket tänkvärt igår men jag vill här särskilt lyfta fram vikten av att barn får gråta frustrationens och sårbarhetens tårar och att de verkligen får känna ett misslyckande. Om vi misslyckas utan att känna kan vi inte lära av våra egna misslyckanden. Hur många är det inte som gör om samma sak gång på gång, trots att det inte fungerar?

Man kan mäta tårarnas biokemiska sammansättning och se skillnad på tårar av smärta och tårar av frustration och sårbarhet. Barn behöver tillgång till tårar och en trygg plats där de kan släppa fram dem för att de ska kunna mogna i rätt riktning. Till saken hör att det är hemmet som ska stå för mognaden medan skolan står för socialiseringen. I den bästa av världar.

Vi vet dock att inte alla barn har det hem och den trygghet som där krävs för att kunna mogna i den takt de är ämnade att göra. Därav många av de problemem som visar sig i skolan men inlärnings- och beteendestörningar.

Poängen är att barn måste känna sina känslor, även de svåra! En intuitiv kunskap som gått förlorad hos många av dagens föräldrar som av olika skäl inte vill att deras barn ska uppvisa några svåra känslor. De är ofta rädda för känslor och hämmar dem genom yttre simulans istället för att bekräfta och locka fram exempelvis tårar.

En annan viktig aspekt är den där hjärnan tillåter barnet att gå från att uppleva endast en känsla/emotion i taget till att kunna uppleva flera, blandade känslor. Det är när vi kan uppleva två känslor samtidigt. Jag kan vara arg på någon som svikit mig och samtidigt förlåta. Jag kan vilja klippa till någon men låta bli eftersom jag också kan känna att det är fel. Ingen fyraåring är kapabel att förlåta någon annan, de har inte hjärna för det!  Efter fem års ålder kan de, om de utvecklas i rätt takt ,uppleva dubbla känslor och har då också förmågan att förlåta och uppleva ambivalenta känslor. Alltför många barn hindras dock i sin utveckling och utvecklar heller aldrig den impulskontroll som är så viktig för att vi inte ska skada oss själva eller andra.

Kontentan av det hela är att den emotionella utvecklingen och den så viktiga anknytningen (som självfallet sker på emotionell nivå) är grunden och förutsättningen för att vi ska kunna få barn att må och fungera bra. Jag lovar att föra fram ännu mer om detta under mina föreläsningar och ge konkreta tips på hur du man man göra i relationen tillsammans med barn, ungdomar och vuxna!

Tips! En bok av Gordon kommer på svenska i år, Brain Books/Natur och Kultur!

Jag gjorde en egen snabbundersökning av detta genom att skicka två olika nonsensbrev, från min vanliga e-postadress till min egen gmail-adress.

Brev 1: Ibland får man huvudvärk av att köra sin Ford till Ikea. Det vore skönare att bara ta ett flyg till Cypern eller något.

Länkarna som dök upp i högersidan på Gmail var: Flyg med Norwegian, Thailand Flyg, Billigt Flyg Swiss, Sista minuten resor, Flyg Thailand

Brev 2: Nu på fredag ska jag köpa en sprillans ny Mercedes. Sen ska vi gå på Operakällaren och dricka en massa champagne.

Länkrubrikerna blev: Tapas Bar & Butik, Middag på skärgårdsbåt, Söker ni personal?, Hitta Restauranger, Mercedes Billigt, Restaurang i Täby Kyrkby

Hmm… det verkar som Gmail, som för övrigt ägs av Google, ”läser” mina mail. Och det är ju känt att Google har som målsättning att veta allt, hur nu det ska kunna gå till. Och vad händer egentligen när du googlar? Vi kan åtminstone utgå från att våra sökord lagras för att samla information. Information=kunskap och kunskap=makt.

Det verkar hur som helst viktigt för de stora drakarna att tillhandahålla till synes gratis tjänster som Google, Hotmail och Gmail för att uppnå denna maktposition. Därför har nu Microsoft kommit med sitt svar på Google med sin nya sökmotor Bing. (se http://www.bing.com) Det sägs förresten att Bing står för But It´s Not Google.

Ja lite läskigt är det tycker jag. Vad vill dessa företag veta om mig och mina vanor och vad vet de redan och framför allt, vad tänker de använda kunskaperna till. För jag tror inte att det enbart handlar om annonsintäkter.

Nåväl, åter till IUP-resan!

Denna resa bygger i mångt och mycket på att våga se skillnaden mellan begrepp och honnörsord vi hyllar men alltför sällan tillämpar. Det handlar alltså om att leva budskapet om reflektionens avgörande betydelse för utveckling. Detta, levt i vardagen, gör att synen på produktionshastighet och kvantitet måste omprövas. Här möter vi även vår största demon: Det som lätt låter sig mätas är säkert det viktigaste! Eller…..?!

Gemensamt för all verklig förändring, utveckling, är att det alltid blir lite sämre innan det blir bättre. Det är lätt att säga men under denna förnuftsyta lurar alltför ofta förhoppningen, vår vilja, vår önskan och illusion, att allt kommer att bli bättre för alla, på en och samma gång! Den villfarelsen måste raderas från varje medvetande! Utveckling är alltid icke avlönat merarbete. Utveckling och förändring av innehåll är aldrig, i sin begynnelse, något som framkallar applåder.
Att våga göra det väsentliga bedömbart är det vi i nuet arbetar mest med. Vi har alltså frångått den faktoida föreställningen, skapad av ett summativt industritänk, att det lätt mätbara alltid är det väsentligaste.

Som skolledare är min roll att kontrollera, bedöma och coacha. Jag kontrollerar och bedömer hur väl jag lyckats skapa en kultur där vi lever i enlighet med våra fattade beslut, våra skall. Jag kontrollerar och bedömer inte för att rangordna medarbetares nivå av måluppfyllelse. Jag kontrollerar och bedömer för att få en bild av var jag misslyckats! Tanken att projicera bristande måluppfyllelse på lärare, finner jag absurd. Begränsningen och tillkortakommandena är mina! Jag är övertygad om att samma förhållningssätt ska gälla lärarens möte med elev dvs. jag kontrollerar och bedömer eleven för att få reda på var jag misslyckats med min undervisning.

Här har vi anammat samma förhållningssätt, samma systematik för såväl lärare som elever. De coachande samtalen gällande lärandeprocessen utgår ifrån: Nuläge, Målbild och Vägval. Här belyser alla inblandade parter sin personliga upplevelse av dessa storheter. Utifrån denna insyn skapas samsyn.
För att möjliggöra daglig insyn i elevens lärande, för alla parter(samtliga lärare i samtliga ämnen samt för föräldrar och skolledning) skapade vi en tom bok. En bok som sammanfattar och utgår ifrån intresse, talang och behov samt Nuläge, Målbild och Vägval. Här beskriver och reflekterar elev och lärare över såväl lärande som målsättning och deadline.

Villfarelsen att som skolledare ständigt vara omtyckt och att vänta på att alla är överens innan beslut fattas har jag för länge sedan lämnat!
Det är mitt uppdrag att leda skolan! Resan gör jag alltid ensam tillsammans med andra. Vägen är aldrig rak men krävande. Det enda jag har lovat mina medarbetare är att jag kommer att erbjuda insyn i min upplevelse och alltid efterfråga deras.

Det är det som inte sägs som begränsar!

En skola är ett ställe där det ekar
där ljuden studsar hit och dit och runt
där högt och lågt, där genomtänkt och strunt
och skrik och skratt från både bus och lekar

rörs samman till en högljudd smet av ljud
Hur tänkte arkitekten, vad gör rektor
åt denna ljudbröt värdig en Phil Spector
som dränker allt och alla - Herregud!

Nej, fram med wellpapp, tyg och äggkartonger
och tapetsera väggar, golv och tak
så hörs nyansernas i allas sånger

Så kvävs det kala, kallas tyranni
Det här är ingen obetydlig sak
det handlar ytterst om demokrati

Hur skapa en organisation, ett förhållningssätt, som varje dag, varje lärandestund utgår ifrån elevens intresse, talang och behov?

Denna övergripande frågeställning har aldrig begränsats eller underlättats av ekonomi. Huruvida en pedagog lyckas i mötet med elev har aldrig varit beroende av ekonomi. Detta, skolans pseudohinder, var inget vi ägnade energi åt. Vi valde att börja med det som verkligen begränsar:
Mötet med mig själv och Mötet med andra.

Hur vuxna kommunicerar och erbjuder insyn i sin egen upplevelse och sin egen vardagssituation var för oss det som skulle fungera som garanti för att inte göra mer av samma sak. Vi valde att fokusera våra utbildningsinsatser på att stärka vår förmåga att kommunicera med varandra gällande hela vår upplevelse. Jag påstår att vi under denna period för första gången mötte varandra på riktigt. Vi insåg betydelsen av att tala med och inte om! Vår insikt gällande insynens betydelse för utveckling tog vi med oss till mötet med elev. Den formaliserades och systematiserades till att vara utgångspunkt för vuxnas möte med elev. Vi var alla övertygade: Det är det som inte sägs som begränsar!
Här ligger grunden till vår kultur i mötet med mig själv och i mötet med andra. Här skapas en kultur där ingen vill alt. tillåts tala i termer av ”Man” och ”Någon”.

Med vår utvecklade vilja till insyn i varandra tog vi oss an frågan gällande insyn i elevens lärande. För att inte fastna i mer av samma sak och i samma begrepp som tidigare(Kunskapssyn och Värdegrund)länkade vi oss hela tiden till samma fråga: Hur ska vi uppmuntra eleven att bejaka sitt eget intresse, sin egen talang och sina egna behov? Hur kan jag som lärare bejaka mitt intresse, min talang och mina behov?

Det tog inte många dagar av eftertanke för att inse att ensamläreriets dagar, hos oss, var över. Det suboptimerande förhållningssättet med en lärare med en och samma klass var definitivt inget som gagnade elevens lärande. Mitt uppdrag som skolledare var således att i arbetsorganisation och schema aldrig frångå principen om teamlärarskap. Utifrån denna uttalade vilja upplever elever och lärare det som en självklarhet att eleven har möjlighet att påverka vilken/a vuxen/a jag arbetar med.
För oss är denna valmöjlighet en självklar framgångsfaktor och ett självklart tränande av delaktighet och ansvar.

75% av de elever som gick ut år 9 i juni 2008 kommer att rösta i nästa riksdagsval. Dessa 75% är alltså födda innan valdatumet i September. Det är då självklart att demokrati och valmöjlighet måste utvecklas under skoltiden. Det är för oss självklart att eleven ska ha möjlighet att påverka hela sin arbetssituation.

I teamlärarskapet ligger även en mängd synnergieffekter. Effekter som gör att vi kan ägna mer tid åt det enda möte som genererar kvalitet: Mötet mellan lärare och elev. Min utfästelse till elev och förälder om att aldrig, vid något undervisningstillfälle, i något ämne ha fler elever än 20 / utbildad lärare skapar en behovsstyrd syn på arbetstid. Vi arbetar största delen av vår arbetstid där vi kan göra skillnad: I mötet med elev!

Ett teamlärarskap bygger på en mycket hög grad av insyn. Denna insyn bereder väg till ett uttalat och prövat tillstånd av samsyn gällande Läroplanens och Kursplanens målbeskrivningar.  Teamlärarskap överlever inte om detta inte är benämnt, beprövat och samstämmigt. Ingen bedömning av någon elev är numera kopplat till en ensam lärare.

IUP-historien fortsätter och avslutas i nästa inlägg.....

Under alltför lång tid har skolans aktörer tillåtits byta etikett utan egentlig förhoppning, intention,  att förändra innehåll. Utifrån detta påstående kom lagen om IUP som ett efterlängtat direktiv med tydligt fokus på att förändra etikett och innehåll. Personligen tolkade jag hela förloppet som en sista chans att få genomslag för LPO 94.
LPO 94; ännu en läroplan vi valt att selektivt och i teori samtala sönder.
Den övergripande frågan var således: Hur behöver vi agera för att IUP-processen inte endast blir en process som byter etikett? Hur behöver jag agera för att IUP ska komma att innebära en reell förändring av elevens-, lärarens- och skoledarens vardag? Hur blir IUP en faktor som tydligt stärker elevens- och det svenska samhällets konkurrenskraft?

Begränsande för all utveckling i skolan är villfarelsen att alla ska vara överens innan beslut fattas! Självklart är det en illusion som aldrig kommer att inträffa. Demokrati är synonymt med att alla inte får som de vill. Denna självklarhet var det första som slogs fast i vår IUP-process. Vi kommer att fatta ett beslut som gäller alla utan att vara överens då beslutet fattas! Då beslutet är fattat följer alla det fattade beslutet.
Vår utmaning gick att sammanfatta i följande frågeställning:
Hur skapa en organisation, ett förhållningssätt, som varje dag, varje lärandestund utgår ifrån elevens intresse, talang och behov?

Mer i morgon......

Förra veckan åkte husse och matte till Sardinien och hyrde bil. En fantastisk ö med underbar natur och massor av vackra byar och städer.  Hur de större städerna ser ut i centrum vet vi dock inte så noga för vi kom aldrig dit. Italienska vägskyltar är nämligen lite speciella; man ser en skylt som klart och tydligt pekar ut riktningen och åker däråt. Vägen svänger och kränger, delar sig i två lika breda (smala) vägar, man kommer till rondeller utan skyltar. Ibland, om man släpper på uppmärksamheten på vägen framåt och tittar åt sidan, kan man upptäcka en skylt en bit in på en avtagsväg som säger att man ska svänga in där, ibland kommer man in i en återvändsgränd efter en förvirrad körning och möts av en skylt som visar att man ska åka tillbaka dit man kom ifrån.

Det hela är väldigt förvirrande, men också mycket intressant och givande; man kommer sällan dit man tänkt sig, men i stället till andra, underbart vackra platser! Människorna är vänliga och man känner sig välkommen, trots att de bara talar italienska och fyra års latin inte är tillräckligt för att man ska kunna förstå högljutt och snabbt framförda detaljerade färdbeskrivningar.
     Då och då tröttnar italienarna själva på sitt virrvarr av olika skyltar och sätter helt sonika upp en skylt med instruktionen: 

TUTTE LE DIREZIONE                 ALLA RIKTNINGAR – däråt! 

Så gör man alltså! Det ska jag tala om för Moa!

Man känner sig välkommen på Sardinien,
men blir lite utanför när man inte kan italienska

Ett annat problem som vi måste aktualisera inom EU är hur vi ska tolka de gemensamma trafikskyltar som finns. Jag tänker då speciellt på STOP-tecknet: Svenskar blir ofta påkörda bakifrån vid stoppskyltar i Italien eftersom italienaren bakom inte kan drömma om att man är så idiotisk att man stannar när det är fri sikt och inga bilar kommer. Många svenskar tycker nog att ”de får väl lära sig respektera lagarna!” men så enkelt är det inte! Italienarna undrar nog om vi fullständigt saknar sunt förnuft i Sverige. Varför stanna när det inte kommer några bilar och det är fri sikt? I Italien tolkas STOP-tecknet på samma sak som lämna företrädsskylten i Sverige. Jag såg poliser i korsningar med STOP-tecken som inte var ett dugg intresserade av att bilarna körde ut utan att stanna och bilisterna brydde sig inte heller om att det fanns poliser som såg dem.

När (om) vi lyckas uppnå en gemensam tolkning i EU så kan vi nog utgå ifrån att varken den svenska eller den italienska uppfattningen kommer att gå helt segrande ur den diskussionen. Kanske något för det svenska ordförandeskapet att ta tag i. Här kommer ett förslag:

Svenskt förhandlingsbud: Vi accepterar att sunt förnuft får råda i större utsträckning och tar bort 75 % av alla STOP-tecken i Europa och ersätter med lämnaföreträdesskyltar. I gengäld ska den svenska tolkningen gälla för dem som blir kvar.

Undrar hur italienarnas motbud skulle se ut?  Kommer de att acceptera att det blir dryga böter om hjulen inte stått helt stilla i tre sekunder? Det blir nog några förhandlingsrundor till. Eller också säger de OK och skiter i att tillämpa EU:s fåniga regler. Där kanske vi har lite att lära. Och medan vi förhandlar så fortsätter svenskarna att bli påkörda bakifrån vid STOP-skyltar i Italien. CAPITE?   

”Men hur man parkerar får vi väl ändå ta och lära dom!”

Har inte sett det någon annanstans än på http://annemariekorling.blogg.se/ Tyckte bara det var så bra.

Jag är inte helt säker på att skolan hänger med i utvecklingen när det gäller ny teknik. Det kostar både pengar och kraft att hänga med. Frågan är om vi har råd att investera i all ny teknik så att skolan hänger med? Och finns tiden för lärare att hänga med eller vidareutbilda sig? Och, är det verkligen nödvändigt?

Det man kan fundera över är vem det är som ska ta ansvar för att den nya tekniken inte blir en fördummande faktor för den uppväxande befolkningen med enbart inriktning på spel och tjafs? Förstå mig rätt… Mycket, ja till och med det allra mesta med teknikutveckling är av godo men kanske ska vi fundera en stund över vad det används till.

Eller är det ingen fara på taket kanske? Om våra barn och ungdomar via den nya tekniken på egen hand lär sig språk genom att göra ”mindre viktiga” saker får de faktiskt en hel del gott på köpet. Kanske är det enbart av godo att 12-åringar tillämpar sina relativt bristfälliga engelskakunskaper på en chatt. Tänk vad häftigt egentligen. Där sitter de och i praktiken tillämpar, och på sätt och vis pluggar, engelska helt frivilligt trots att ingen bett dem.

Lustfyllt lärande kanske man kan kalla det. Kanske något att tänka på, för med lust och intresse går lärandet som en dans. Helt utan kursplaner och uttalade mål lär sig den yngre generationen ny teknik i en rasande takt som den äldre generationen inte har en chans att hänga med i. Aldrig någonsin har väl den uppväxande generationen haft ett sådant försprång i förhållande till den äldre. Må vara på ett avgränsat område, men ändå inte att förakta.

Jag upplever att det saknas en genomtänkt strategi i såväl skolpolitiken som skolan för detta lärande. Ingen vet, ingen har pekat ut riktningen för annat än, våra hittills, traditionella ämnen. Är det verkligen rätt att vi lämnar lärandet av den nya tekniken åt sitt öde? Skulle vi kunna tillvarata den nya tekniken för att kunna nå ännu längre med ett lärarlett lärande?

Där hade jag fått ett rött upprepning i marginalen om detta hade varit en uppsats på sextiotalet. Det här med korvaskinnsstoppning har vi ju redan läst i den lilla inledningsversen i del 1. Det var mycket populärt i lärarkretsar att färglägga våra uppsatser i efterhand. Eller så här i form av en haiku:

 Fröken var smittad

av ett rödpennevirus

spred mässlingpapper

När jag numera gör författarbesök i skolklasser och ber eleverna skriva och skicka sina dikter till mig lovar jag dem att läsa texterna med rödpennan i högsta hugg.....för att stryka under lyckade formuleringar, häftiga ordval och annat språkligt sprudel. För nog är det väl ändå det som är bra, intressant och originellt som ska lyftas fram och inte det dåliga, det felstavade, det obegripliga. Rätta mig om jag har fel.

Fortsättning följer ...

Grava dyslektiker ska göra nationellt prov. De ska då givetvis kunna ha hjälp av datorer. I Skolverkets direktiv så står det att de elever som ska använda datorer på provet ska få göra detta men de ska inte ha möjlighet att koppla upp sig mot Internet.

Eftersom alla datorer på skolan är uppkopplade mot internet så blir då frågan. Ska de söka på Tradera för att köpa en gammal dator utan trådlös uppkoppling, eller ska de bygga om en ny dator?

Eller är det möjligen så att vi måste ge eleverna möjlighet att använda de hjälpmedel som finns i ett nutida samhälle.

Givetvis inser jag också problemen med att det är nationella prov på nationell nivå, men frågan som blir kvar är för vilket samhälle vi utbildar eleverna.

Gårdagens?

Dagens?

Morgondagens?

Det är naturligtvis enklast och mest uppskattat att stämma in i klagosången om att det är synd om skolan. Jag kan inte med gott samvete göra det! Den svenska skolan har redan mer än tillräckligt med pengar för att utvecklas till världens bästa skola. Vi ligger ruskigt högt, högre än Finland, vad gäller kostnad för skolverksamhet.

Mer pengar löser ingenting! Att dessutom, utan att på allvar ha sett över den egna organisationen, påstå att eleverna kommer att drabbas är oförskämt!

Att gråta efter mer pengar är vare sig professionellt eller konstruktivt! Ett liknande förhållningssätt är endast defensivt och destruktivt. Det skapar återigen bilden av skolans aktörer som offer!

Det är hög tid att rikta spegeln mot den egna verksamheten och hur skolan i dag organiserar lärande. Mer pengar till skolan är ingen garanti för bättre lärande!

Det klagas inte alls, åtminstone inte lika högt, från de fristående skolorna. De fristående skolorna skall generera vinst. De fristående skolorna som dessutom uppvisar höga meritvärden och trivselvärden.

Ska vi tycka synd om kommunala skolor?
Absolut inte!

Kommunala skolor har det som krävs för att bli bäst!

Framgång stavas utveckling och tydligt ledarskap.
Framgång kommer av att kritiskt granska den egna organisationen och personen.
Framgång kommer inte av att göra mer av samma sak!
Framgång kommer av att effektivisera den egna organisationen utifrån elevens intresse, talang och behov! Det handlar om att gå ifrån den logistiska organisationen till den pedagogiska organisationen.
Framgång kommer inte av att byta betygssystem till det system som användes 1905!
Framgång börjar med synen på mig själv och mitt uppdrag!

Offer eller Kreatör?
Du väljer!

Välj rätt och finanskrisen kan mycket väl visa sig vara det bästa som hänt svenska elever ........ och dig som pedagog!

Vuxna som kontaktar barn under 15 år via nätet för att locka dem till sex kommer från den 1 juli att kunna straffas med upp till ett års fängelse. Det beslutade riksdagen igår.

För att dömas till det nya brottet krävs att den vuxne diskuterar ett möte med barnet i den verkliga världen och vidtar någon åtgärd för att mötet ska bli av. Dessa förberedelser är det som vanligen kallas för grooming.

Inte en dag för tidigt. Jag välkomnar denna lag. Men får den någon verkan? Ja det kommer att handla om hur den tillämpas. Vad kommer att gälla som tillräckliga bevis? Hur långt måste det gå innan beteende anses som straffbart? Får polisen rätt att använda sig av brottsprovokation i detta mycket speciella fall?

Hoppas nu att de här barn- och ungdomscommunitiesarna (hur skriver man det i bestämd form plural?), som jag nämnt tidigare i bloggen, ser till att tillämpa, men framför allt ta hjälp av lagstiftningen, för att skärpa sin kontroll av dessa våldsverkare mot barn och ungdomar.

>> Läs mer på Riksdag & Departement

Läs även mer fakta om grooming på svt.se

I sexan var det riktigt illa. Det året ägnade vi åt att ta ut satsdelar och dylik inom svenskundervisningen malplacerad verksamhet. Ingen människa behöver plugga grammatik för att behärska sitt modersmål i tal och skrift. Gå inte på den bluffen.

Hur gör djur
för att bli så bra på det som dom är så bra på

 I kängurufamiljen pratas aldrig hoppteknik
i svalbo´t hålles ej lektion i aerodynamik
och arbetsbina skippar tentorna i botanik
och påfåglar har aldrig gått på kurs i estetik

 Bananflugsbarnen ärver okunskap om genetik
och hökarna och falkarna vet inget om optik
och gamarna har inga teorier om termik
och inget enda djur fördjupar sig i obstetrik

 Chimpanserna har aldrig fått betyg i gymnastik
och papegojor struntar i att plugga fonetik
gepardens ungar springer sig till supermotorik
Men mänskobarnen tvingar man att traggla grammatik

Det är bara att sorgset konstatera att jag och de flesta andra i min generation i tolv år långleddes i typisk C-miljö - se Skolverkets rapport 160. Nationella kvalitetsgranskningar 1998 - för en närmare beskrivning av A-, B- och C-miljöer. Det utopiska(?) målet är att alla skolor i framtiden ska kunna erbjuda A-miljöer.

  C-miljö

 De sitter av tiden i bänkarna
de passiviserade tänkarna

Fyller i sina övningsböcker,
bedövningsböcker:
fylleri, fyllera, fyller alla
raderna på sidorna si och så
plitar på, plitar på, plitar på

 Spyr på de förutbestämda svaren
gör han eller hon som en gång var en
nyfiken, skapande själ
och inte en tragglande träl

Och så proven:
prov, prov, prov
prov utan värde
för dem som ändå
ingenting lärde

Från måndag till fredag
leda, leda, leda 

Sen super dom skallen
av sig på lördag,
de utbildningsstörda

Gör din röst hörd, det har aldrig varit viktigare.

Åter till lagförslaget om att stänga av elev.

Det har redan sagts men det är värt att sägas igen: De elever som förväntas vara målgrupp för detta lagliga incitament har redan drabbats av utanförskap, avstängning och bestraffning. De är slipade i detta och börjar identifiera sig med utanförskapet. Här blir förslaget rent kontraproduktivt. Det de inte har fått prova på är att tvingas kvar, att ta ansvar för sina handlingar. Här är skolplikten unik! Vi tillåts inte ge upp. Nu har vi ett lagförslag som möjliggör för skolan att kasta i handduken. Ett förslag som väcker det mest ociviliserade och rovlystna beteendet inom människan. Ett beteende som dagens samhälle med all kraft måste motverka: Jakten på syndabockar!

Lagförslaget säger inget om proaktiva insatser inom skolans ramverk. Förslaget säger ingenting om hur skolan ska agera för att inte hamna i samma situation igen. Här skönjer vi den taktik som Björklund lagt upp för sitt kortspelande: Snabba tyckanden utan förankring i empirisk forskning. Det håller ett tag men nu är det dags att syna skolideologin bakom de kvicka förslagen och de förutsägbara tillika populistiska spelvändningarna.

Mina frågor är två: På vilka empiriska grunder bygger detta lagförslag? Vilken långsiktig förbättring förväntas detta lagförslag resultera i?

Vilka frågor har du?

Olika communities (samlingsplatser på nätet) har olika policies för hur man hanterar övertramp och olagligheter. Så gott som alla verkar ha skriftligt uttalade hårda regler, men i det fallet jag undersökt handlar det mest om tomma ord. Man är helt enkelt inte intresserade av att ta tag i saken och rensa ut dessa element.

Sajten som jag kollat upp lite närmare heter www.kamrat.com. En till synes helt oskyldig sajt utan någon egentlig avsikt att hysa pedofiler, men de finns där eftersom det är många barn och ungdomar som vistas på sajten. Kamrat.com hävdar, trots sin till synes hårda policy, att barn eller föräldrar till barn som blivit utsatta för övergrepp på sajten ska polisanmäla detta själva. Kamrat.com tar själva inget ansvar för att göra detta trots att man dagligen får in anmälningar från föräldrar och barn om vuxna personer som dolda under ett nick-namn ger sexuella inviter till barn.

Jag har försökt få de ansvariga på kamrat.com att ta ansvar sin sajt. Det skulle vara plättlätt för kamrat.com att samla ihop alla anmälningar och gå vidare med dessa till t.ex. en polisanmälan. Vad gör man istället? Jo, man stänger av det nicket som pedofilen döljer sig bakom varpå samma pedofil skapar ett nytt nick nästa dag och så är karusellen igång igen. Nytt nick, nya offer, nya anmälningar men inget händer.

De här pedofilerna rör sig på rätt sida om gränsen innan de hittat sitt offer. De kan gränserna från dumheter till policyöverträdelser upp till lagbrott och undviker givetvis så konsekvent som möjligt att göra tydliga lagbrott till den stora massan. Och de vet därmed att det är svårt för det enskilda barnet/föräldern att få någon reell kraft i sin anmälan.

Vad mycket starkare det skulle bli om kamrat.com, efter att ha fått in enskilda anmälningar, skulle vidareanmäla till polisen och samtidigt tillhandahålla sammanställningar av pedofilernas samlade kommunikation till barnen. Om de bara brydde sig det minsta lilla…

Vart vill jag komma? Jo, att du som förälder eller pedagog har koll på var dina barn/elever vistas på nätet. En till synes oskyldig sajt kan rymma de allra värsta äcklen. Förbud lönar sig knappast men försök att ha en öppen dialog med barnen så att de vågar berätta för dig den dagen de blir utsatta för något. Ingen annan verkar ta ansvar för det.

Vidare måste vi alltså ställa oss frågan vad som förväntas förbättras den, de, veckor eleven är avstängd. Vad förväntas avstängningen leda till? Enligt utbildningsministern ska tiden användas till skapa åtgärder. Vilka åtgärder har utbildningsministern tänkt sig? Här liknar förslaget ren bluffstopp.

Ett syfte med att stänga av eleven är enligt utbildningsministern att skolans personal och elever ska få arbetsro. Arbetsro under en vecka! Under den veckan är det meningen att skolan ska lösa problemet. Här ligger ett fundamentalt tankefel! Det är inte skolan som ska lösa detta på egen hand. Det är den elev som misskött sig och dennes föräldrar som ska vara föredragande i de åtgärder som ska vidtas. Tillsammans kommer vi överens om vilka insatser som krävs. Eleven måste lära sig att ta ansvar för sina egna handlingar. Eleven ska avkrävas ett aktivt deltagande i att skapa en hållbar skolsituation, för sig själv och för andra. Här startar den mödosamma resan mot en god självbild och förmågan att ta ansvar för den egna handlingen. Eleven tillåts således inte att slippa detta ”obehag” genom att stängas av och fråntas ansvar.

Återigen denna skamvrå!  Insikt via utanförskap? Skamvrån är naturligtvis helt förkastlig som metod då den bygger på insikt via ickekommunikation. Gå till dig själv: Ser du skuld och skam som utvecklande och positiva känslor? Som förälder ställer jag mig frågan hur detta förslag ska leda till att mina döttrar ska bli mer trygga att åka nattbuss och där stöta ihop med de elever som blivit avstängda? Ja, för så är det: Dessa elever fortsätter att finnas i vårt samhälle även efter skoldagens slut.

"Bokbetyg: fem stora strålande modiga skolvisionsstjärnor till Anders Härdevik som vågar säga vad han tycker och som dessutom gör det begripligt och bra. Ska du läsa en bok i år läs denna. "

Läs hela recensionen på
http://stadshus.blogspot.com/2009/04/modig-och-utmanande.html

HÄR kan du beställa boken!

Fortsättning följer!

Utbildningsminister Jan Björklund och JL Utbildnings föreläsare Anders Härdevik debatterar idag om regeringens nya förslag till disciplinåtgärder i skolan.

Debatten sänds i P1 den 14/4 kl 17.30 i programmet Studio ett.
Läs om bakgrunden, bland annat i Aftonbladet och i Svenska Dagbladet.

*** UPPDATERAT ***
Här kan du lyssna på debatten i efterhand i mp3-format.

Förhoppningsvis har ingen tänkt sig att stänga av elever var och varannan dag? Och skulle det vara så enkelt som att bara ge skolan tillräckligt med befogenheter för att få alla problem och störande element att försvinna må det vara hänt. Med samma resonemang skulle kriminalitet inte förekomma alls. Jag menar vi har ju befogenheter i samhället att ta till som fängelser och en rad andra straff. Så det är nog inte den enkla lösningen rakt av även om det i vissa extremfall kan vara befogat. Det finns dock en risk för att klientelet med glädje noterar en avstängning i den säkert redan digra meritförteckningen. Jag förstår uppriktigt inte vad det är för befogenheter som saknats i skolan för just dessa element. Eller rör förslaget i själva verket något annat?

  Om tolv år är jag präktigt stinn
om allt går som man hoppas
Nu är jag blott ett korvaskinn
som väntar på att stoppas

Det gick som man hoppades. Låt mig sammanfatta dessa tolv år i en rap-ramsa, som bör framföras i högsta tänkbara rabbeltempo utan andningspauser i verserna

TRIVIAL PURSUIT

eller

SAMLADE SKOLKUNSKAPER 1955-1967

Karl XII dog i Fredrikshald
Tegnér han är vår störste skald
Jesus föddes i ett stall
Kvicksilver är en metall

Celsius, Polhem och Nobel
Multiplikationstabell
Sulfit, sulfat, fosfat, nitrat
Vi kallar y en koordinat

Berömda Shakespearska citat
Med subjekt och predikat
Durch, fur, gegen, ohne, um
Plint och bock och rep och bom

Volt och watt, ampère och ohm
Euklides axiom
Napoleon i Waaterlååå
Sextonhundratrettitvå

Dra roten ur kvadraten
Och sen äta upp spenaten
Presens perfekt particip
och Arkimedes i princip

Syre, kväve, kol och väte
Havre, korn och råg och vete
Kokospalm och dadelpalm
Jul- och påsk- och sommarpsalm

Substantiv och adjektiv
Blommornas och binas liv
Kronblad, ståndare, pistill
Stavar, tappar, lins, pupill

Ripa, orre, tjäder
Och så europas huvudstäder
London, Bryssel, Oslo, Wien
Warzawa, Köpenhamn, Berlin

Sofia och Bukarest
Reykjavik och Budapest
Tirana, Dublin, Lissabon
Nu höll jag på att missa Bonn

Aten, Bern, Helsingfors och Haag
Madrid, Paris, Moskva och Prag
Slut för idag
Tack för idag

Fortsättning följer ...

Det är rätt att låta pengarna, som i grunden är generade ur skolpengen, stanna i skolan. Investera i lokaler och utrustning, köp läromedel, satsa på fortbildning, höj lärarlönerna. Visst finns det många andra hål som känns mer motiverade än att låta ett överskott fylla valvet hos riskkapitalister.

Jag vill poängtera att det därmed inte på något sätt går att sätta likhetstecken mellan en friskola som ägs av ett riskkapitalbolag och dålig kvalitet. Men det handlar i slutändan om vad för intressenter vi vill ha som driver skolan. Stat och kommun har genom åren lyckats skapa en skola som är en av världens bästa och som har vässats ytterligare av de friskolor som kommit till. Men, om friskoleägarens huvudsyfte är att generera pengar till den egna plånboken ser jag hellre ägare som brinner för att skapa en bra skola av helt andra anledningar. Jag ser mycket hellre driftiga lärare, kunniga rektorer och personer som i första hand brinner för skolutveckling driva friskolor. Och jag hoppas att det eventuellt positiva ekonomiska resultat skolorna generar återinvesteras till fullo i skolan.

Utveckling av skolan når vi säkert ändå och jag tycker de kvalitetshöjningar som nåtts och kommer att nås är långt viktigare än förmånen att kunna plocka ut privata vinster ur en skattefinansierad skola. Och jag vill inte ens tänka tanken att det i styrelsen kan göras överväganden mellan t ex nya läromedel och vinstuttag.

Jag törs påstå att det inte dröjer länge innan vi sätter ned foten på samma sätt som man gjort i Danmark. Någon som sätter emot?

Om animerade diskussioner gällande odiskade kaffekoppar och mobiltelefoner, mot förmodan inte förbättrar den svenska skolan, vad ska vi då fokusera på?

Kanske vore det mer meningsfullt att fundera över hur det kommer sig att elever efter ett par veckors sommarskola skaffar(får?) betyg. Betyg de inte skaffat under nio år i grundskola! Är dessa drive-in betyg trovärdiga? Självklart inte, men vi förbättrar statistiken och ingen undrar hur!

Kanske vore det en idé att fundera över det påstådda förfallet gällande betygsresultat i den svenska skolan. De lärare som undervisat och satt betyg såväl relativt, betygskala 1-5, samt målstyrt med G, VG och MVG gör förmodligen samma koppling: Ett G motsvarar(i de flesta lärares och skolledares tankevärld) betyget 3.
Visst är det omöjligt att göra kopplingen men jag påstår ändå att så är fallet.
Det innebär således att de som ej når betyget godkänt motsvarar de som förr hade ettor och tvåor.
Med denna insikt har svensk skola förbättrat sig! En tvåa fick vi trots allt om vi var där och höll käften!

Del 3 kommer imorgon!

Hot eller löfte? Avgör du!

I skolan fokuserades det i ett tiotal år på kepsar. Kepsar verkade vara det viktigaste diskussionsämnet för skolans samlade yrkeskår. Fick vi bara bort kepsarna skulle det bli ordning! Kepsarna har nu förbytts till en diskussion om mobiltelefoner. Nu talas det om att bara mobiltelefonerna försvinner så blir det bra. Ständigt denna fokus på det meningslösa, betydelselösa!

Mig veterligen, efter att ha talat med kollegor i staden, har mobiltelefoner och dess användande aldrig varit något större problem. På skolan jag är satt att leda har det definitivt inte varit något problem. Idag, med mobiltelefonens möjlighet till dokumentation med hjälp av inbyggd högpixelkamera samt möjlighet att ständigt vara online borde vi istället uppmuntra användandet av mobiltelefonen i skolarbetet.
Det gamla ordstävet sila mygg och svälja kameler gör sig påmint.
Hur kommer det sig att vi inte funderar över andra saker i skolan?

Om vi inte fokuserar på odiskade koppar och mobiltelefoner, vad ska vi då fokusera på?

Hugaligen! Låt mig återkomma under morgondagen med ett par förslag!

Nu ska jag pausa i vårsolen!

Programmet sänds torsdag 2 april kl 19.30 i SVT2. 

Repris sänds
Söndag 05/04 20:00 Kunskapskanalen
Tisdag 07/04 09:30 SVT1
Tisdag 07/04 23:00 Kunskapskanalen

Vi vill att den som bevistar en föreläsning i vår regi efteråt ska tycka att det var en jättebra föreläsning ur flera aspekter. Innehållet ska vara bra, föreläsaren kunnig, jag ska ha fått till mig nya insikter och kunskaper, gärna sådana som jag direkt kan omsätta i praktiken. Arrangemanget runt omkring ska vara bra med en bra lokal, trevligt välkomnande och bra fika i pausen med en nyttig smörgås. Oftast är ju våra föreläsningar på kvällstid och det gäller att orka vara koncentrerad efter en arbetsdag.

Sen gör det inget om jag har roligt under föreläsningen. Ett skratt piggar upp, inget tvivel om det men det får aldrig bli det som är det viktigaste. Vill jag enbart bli road kan jag gå på standup-comedy och lyssna på någon vardaglig men kul oviktighet.

Jag har funderat på en slogan för oss. ”JL Utbildning – mycket mer än bara underhållning!” För det är ju så det är, det är så vi vill att det ska vara. Det är precis så vi vill uppfattas.

Jag hoppas och tror att våra föreläsare/kursledare känner sig utvalda som väldigt duktiga och kvalitetsstämplade. Jag hoppas också att ni som besöker våra föreläsningar verkligen upplever vår ständiga kvalitetssträvan. Det borde avspegla sig i längden, eller hur?

Hur stor skulle skillnaden bli egentligen om ägandet eller huvudmannaskapet förändrades? Kan inte diskussionen redan anses som passé? Jag menar, vi har ju en rad olika huvudmän för olika skolor och vilken nivå, kommun eller stat, som äger den alltmer krympande offentliga skolan är knappast den avgörande frågan för kvalitén.

Jag tror att styrningen av skolan skulle kunna bli mycket tydligare, och detta oavsett huvudman.  Det ställs ju en hel del krav på vad skolan ska utföra utan att det finns tillräckliga direktiv eller rimlig koppling till uppföljning. På senare år kan vi ta exempel som IUP och skriftliga omdömen. Hur mycket tid har inte ägnats på varenda skola i landet åt att uppfinna hjulet, var och en på sitt håll, p.g.a. vaga direktiv. Och hur många olika varianter har det inte lett till.
    Ok, om tanken är att det är utvecklande för hela skolsystemet att många provar sin egen väg må det vara hänt, men det måste i så fall komma någon form av uppföljning och sammanställning på alla dessa experiment. För sanning att säga har det inte varit entydigt hur t. ex. IUP eller skriftliga omdömen ska införas.  Och därmed blir skillnaderna stora mellan olika skolor runt om i landet. Är det någon som tror att det hade sett annorlunda ut bara för att vi haft staten som huvudman? Knappast! Men jag kan ha missat vad det är man vill komma åt med ett förstatligande.

- VA?!?! Vad farao är det? ropade jag högt första gången jag hörde talas om det.
- Jo, förstår du, fick jag det vänligt förklarat för mig, det innebär en garanti att våra elever ska lära sig läsa, skriva och räkna…
- Hmm… Jag trodde att det var just därför eleverna befann sig i skolan. Bland annat i alla fall.

Kan inte låta bli att jämföra det med de just nu beryktade bonusar som florerar bland en del chefer. Först får de ett uppdrag med ett, förhoppningsvis, tydligt mål, sen ska de ha bonus om de faktiskt utför det…

Samtidigt kommer lärarna och eleverna till skolan och får ett uppdrag med ett, förhoppningsvis, tydligt mål, sen utlovas en garanti om att detta uppdrag faktiskt ska utföras…

Hmmm…
Vet inte om jag ska skratta eller gråta…

Många språk dör ut varje år, samtidigt som man fortfarande också hittar nya. Enligt en amerikansk organisation som har som mål att översätta bibeln till alla jordens existerande språk finns det – enligt deras definition på språk - 6 912 språk år 2007. Bara på Nya Guinea finns ca 700 språk! Afrika är den kontinent med flest språk (ca 2 000). Nio språk har minst 100 miljoner modersmålstalare; mandarinkinesiska, hindi (Norra Indien), engelska, spanska, bengali (Bangla Desh), portugisiska, ryska, japanska och tyska. Drygt hälften av språken talas av färre än 10 000 människor. Svenskan ligger på ca 90:e plats med sina 9 miljoner modersmålstalare (i Sverige och Finland). En majoritet av jordens barn växer upp och lär sig naturligt mer än ett språk.

Är svenska ett lätt eller ett svårt språk att lära sig?
Finns det något objektivt svar på denna i och för sig mycket intressanta fråga?

>> Läs mer

Det sägs att Norges BNP numera är ikapp Sveriges och med tanke på vilket land Norge har mesta delen av sin gräns mot, och hur vänligt sinnade vi broderfolk är till varandra, är det väl åter igen dags för att ingå äktenskap. Fast den här gången på lika villkor.

Tänk att ta det bästa av två världar. Vi skulle få utvärdera vilken politik som fungerar bäst, vilken skola som är bäst osv osv. Kanske ta det gottaste från de båda ländernas meritförteckning och få till en utveckling à la 1+1=3 ungefär. Med Sveriges fordonsindustri, nåja…, och Norges olja skulle vi kunna ha en gemensamt starkare infrastruktur än var och en för sig. Vi skulle kunna rationalisera våra länder så att myndigheter endast finns i en upplaga. Kanske med en fungerande Försäkringskassa till och med.

Som grädde på moset skulle vi f.d. svenskar få glädja oss åt betydligt fler inhemska skidguld medan Norge exempelvis skulle kunna glädja sig åt sin Zlatan. Vore inte det något? Vilka fler fördelar finns?

Några korta tänkvärdheter som fastnade hos mig: "Det finns nästan ingen forskning på hur mindre klasser eller grupper påverkar inlärningen" Visst blir man nyfiken på varför?

En annan sak han sa: "Alla elever borde få något beröm... varje dag!" Kanske självklart, men hur många tänker på att ge eleverna beröm så pass ofta? Magnus påminde även om att inte gödsla med oförtjänt beröm, men så gott som alltid finns det ju något att berömma för.

Diskutera mer med dina kollegor. Vad vet jag, du kanske kan få tankar och idéer som  kan hjälpa dig. Ensam är sällan stark!

Om alla sopåkare skulle bli lärare och alla lärare skulle bli sopåkare, bara så där… Hur många år skulle det ta innan läraryrket åter igen var ett höglöneyrke?

Nog är det bra med läxhjälp men skulle man inte kunna förlänga skoldagen generellt och låta det vi kallar ”ordinarie” läxor vara en del av det dagliga arbetet. Överallt! Självständighet och ansvar borde kunna läras ut ändå. Att överlämna elevernas öde till egen förmåga eller till mer eller mindre "goda" föräldrars hjälp känns inte helt rätt.
Bort med alla läxor som finns till för att ”man ska” eller för att ”annars hinner vi inte”!

Funderar starkt på att ge mig själv betalningsrabatt när jag betalar dylika fakturor. Det är faktiskt också ett arbete, dock inte alls lika angenämt.

En pedagog som ber sin chef om ett anslag för sin verksamhet om en summma som uppgår till mindre än 5 000 kr.

Chefen väljer att svara att "det finns inga pengar".

Kort därefter meddelar chefen lärarkollegiet om en storsatsning på studiematerial som han initierat som kostar minst en halv miljon.

Jag ser inte problemet med att en lärare får nej. Men jag ser ett stort bekymmer i att en rektor inte gör det hela klart att han väljer att satsa på annat än det som läraren vill. Han väljer att "skylla" på utomliggande faktorer som att det inte finns pengar.

Jag vill se mer av rakryggade chefer som gör att debatten blir rakare och tydligare på våra skolor och förskolor.

Var hittar vi resonemanget om kvaliteten i utbildningen? Vad är det som är viktigast egentligen?

Eleverna i dagens skola fostras till fritt tänkande och kritiskt granskande. Jättebra! Frågan är hur det rimmar med förslag om betyg i ordning och uppförande?

Fast det allra viktigaste är kanske inte vad vi kallar det... För tänk om det finns elever som bara har utvecklingssamtal en gång per termin. För det är väl inte så illa ställt någonstans att IUPn bara följs upp terminsvis?

"Kon är ett husdjur... Men den finns också utanför huset. Och den lever ofta på landet, men den kommer också in till staden, men bara när den skall dö. Men det bestämmer den inte själv.

Kon har sju sidor... Den översta sidan - Den nedersta sidan - Den främre sidan - Den bakre sidan - Den ena sidan - Den andra sidan- Och den invändiga sidan.

På den främsta sidan sitter huvudet... Och det är för att hornen skall ha något att sitta fast på. Hornen är av horn och dom är bara till prydnad. Dom kan inte röra på sig, men det kan öronen. Dom sitter på sidan av hornen. Kon har två hål framme i huvudet. Dom kallas ko-ögon. Kons mun kalles mule. Det är nog för att den säger mu.

På den bakersta sidan sitter svansen... Den använder den för att jaga bort flugor med, så att dom inte ramlar ned i mjölken och drunknar.

På den översta sidan - Och den ena sidan - Och den andra sidan, är det bara hår... Det heter ko-hår och har alltid samma färg som kon. Färgen på kon heter kulör.

Den nedersta sidan är den viktigaste för där hänger mjölken. Och när mjölkerskan öppnar kranarna så rinner mjölken ut. När det åskar så blir mjölken sur... men hur den blir det har jag inte lärt mig ännu.

Kon har fyra ben... Dom heter ko-ben. Dom kan också användas till att dra ut spikar med.Kon äter inte så mycket, men när den gör det äter den alltid två gånger. Dom feta korna ger helmjölk. När kon är dålig i magen ger den ost. I osten är det hål. Men hur den gör hålen har jag inte heller lärt mig ännu.

Kon har gott luktsinne... Vi kan känna lukten av den på långt håll.
Kons valpar heter kalvar. Kalvens pappa heter tjur, och det gör kons man också. Tjuren ger inte mjölk och är därför inte ett däggdjur.

Den som kommer och hämtar kon när den blir gammal heter ko-fångare. Den sitter ofta framme på bilar. Så blir kon slaktad, man häller mjölken i tetror som vi kan köpa i affären. Kons fyra ben skickas till snickaren. Det kallas återanvändning.

Som man kan se är kon ett nyttigt djur. Och därför gillar jag kon väldigt mycket."