Nu händer det igen.
Mer av samma sak, alltså!
Jag förstår att varje ny utbildningsminister känner ett behov av att göra avtryck i den svenska skolan. En skola som dessa dagar på intet sätt kan likställas med salutogent lärande då det kan vara helt skilda företeelser.
Det som förvånar är att ingen verkar intresserad av att göra nya och framåtsyftande avtryck.
Samma fotavtryck, om och om igen!
Betygssystemet, det ”nya” ni vet, visar sig vid närmare granskning vara en direkt replika av betygssystemet som användes i början av 1900-talet. Skolan verkar tro på återanvändning av metoder: Mer av samma sak och gärna något vi tidigare använt men sedan slängt i den organisatoriska och pedagogiska skräpkorgen.
Skolmodet är alltid ”Vintage”.
Vem vet, har vi tur kanske bildbanden gör ärorik och efterlängtad comeback i skolan.
Synd i så fall för skolan att det finns fler bildband utanför skolan än i densamma.
Våra skolpolitiskamakthavare litar i dessa tider av paradigmskifte på två välkända framgångsfaktorer för vilken västerländsk industrination i mitten av 1900-talet som helst: Kontroll och (mer)Produktion
Det medvetna valet är att hellre ha ryggen fri än att bygga för framtiden.
Staten är bättre på att kontrollera så låt oss förstatliga skolan!
Är verkligen staten, vad nu det är, rätt huvudman att tala samtida och framtida lärande i en tid av yrkesmässigt paradigmskifte?
Är staten följsam och snabb i förändring, som den globala arbetsmarknadens förändringar?
Självklart inte!
Mer av samma sak, inget annat.
Jag tror det var Obama som sa det: Du kan måla läppstift på en gris men det är ändå en gris!
Dessa trötta ekon från förr.
Om vi tror att skolans uppgift i huvudsak är kontroll och produktion av det som lätt låter sig mätas så är ett förstatligande av skolan helt rätt!
Upp med handen alla som tycker att timplanen är ett bra och värdefullt stöd för elevens lärande och utveckling!
Ingen?
Skulle vi då inte kunna ha ett projekt vi kallar för….. hmmm, kanske ”Det timplanelösa försöket”?
Har vi haft det?
Vad blev resultatet av utvärderingen?
Ingen som vet?
Vilket beslut fattade vi(staten)?
Ingen som vet det heller?
Skamligt, inget annat!
Det är alltid lättare att kontrollera och producera än att skapa kontakt och kritiskt reflektera över sitt eget görande men det innebär inte att det är rätt.
Har jag missuppfattat det hela? Kanske det.
Men hur kommer det sig då att vi inför ännu mer av ett annat mode, skriftliga omdömen?
Vad vill vi vinna med detta mer än utöka den upplevda känslan av tidsbrist? Skriver vi för att slippa direktkontakt med eleven(och dennes familj) eller för att skapa mer direktkontakt med eleven(och dennes familj)?
Vad vill vi vinna med dessa skriftliga omdömen? Vad är framåtsyftande med detta?
Inget men vi har i alla fall ryggen fri, väl.....?
Nej, det handlar om mer av samma sak och vanföreställningen att vi kan planera/skriva oss till bättre resultat och en mer utvecklande skolmiljö.
Kvaliteten på en skola mäts i mötet mellan elev och pedagog.
Det är här fokus ska ligga, ingen annanstans!
Allt är möjligt men vad är egentligen önskvärt?
Hörde jag någon säga aga?
Inte här men på Nya Zeeland.......