Igår var jag i ABF-huset i Stockholm i egenskap av föreläsningsarrangör. I pausen serverar vi ju alltid fika. Eftersom det var några personer som uteblev fick vi några koppar kaffe och smörgåsar över. Det är inte ovanligt att folk, som inte har det minsta med vår föreläsning att göra, förser sig med både kaffe och smörgås eftersom det står framdukat. Att det är avsett för någon som har beställt det verkar inte bekomma personerna ifråga. Och inte brukar det spela någon roll om vi har haft vår fikapaus eller inte. Är det inget lås på godsakerna är det fritt att förse sig verkar vissa tycka.
Efter att vi fikat satte jag mig utanför föreläsningssalen för att jobba lite. Och just igår kväll gjorde jag ett litet experiment och satte upp en skylt där det stod att kaffe och smörgås kostade 20:- (Vi hade betalt 40:- för det). Jag ville se vad som hände.
En man som varit i en annan sal och lyssnat på förre kulturministern Bengt Göransson närmade sig sakta fikabordet. Själv satt jag vid ett annat bord tre meter ifrån och såg att han sträckte ut handen och tog en smörgås.
Ok, jag ska inte hoppa på honom, tänkte jag. Det såg ju faktiskt ut som att han stoppade ned handen i fickan och tog upp något innan han sträckte sig, över skylten, fram mot smörgåsarna. Lade han inte en tjuga på bordet ändå? Jag gick fram och tittade.... Mackan saknades men inte låg det någon slant där. Jag suckade inombords över att jag inte haffade honom.
Sen tänkte jag att, om det kommer någon mer person och förser sig, ska jag inte vara så flat.
I avvaktan på fler smörgåsaspiranter hör jag strax bredvid mig två killar i 25-årsåldern prata med varandra. Ett härligt samtal där den ena av killarna synes vara från Polen och har mycket bristfälliga svenskakunskaper. Den svenske killen försöker uppmuntra sin, som det verkar, nyfunne polske vän att verkligen satsa på att lära sig språket. Samtalet och uppmaningarna präglas av stor värme och omtanke. Jag frågar killarna om jag kan få bjuda dem på varsin kopp kaffe och en smörgås vilket de tacksamt tar emot.
Några minuter senare dyker nästa smörgåstjuv upp. Han går bara rakt fram, sträcker sig över skylten och tar sig en smörgås. Jag reser mig snabbt upp med min mobil och ber att få ta ett fotografi på honom eftersom jag tycker det är så modigt att helt enkelt skita i att göra rätt för sig och bara ta det man vill ha.
Med byxorna nere och med en tugga av smörgåsen i sin mun säger mannnen:
- Men du ska få tjugo spänn!
- Äh, jag är bara glad för att jag fick fotografera dig, svarar jag.
- Men då vill jag ha kaffe också, replikerar mannen som nu tycker att det är han som vill påtala vad som är rätt och fel. Med sitt nyvunna rättspatos halar han även upp en tjuga.
- Ja gör det, suckar jag uppgivet.
- Men va fan, muggarna är ju slut. Då tar jag en smörgås till istället.
Ja... vad säger man? Vi blir ju knappast ruinerade på grund av en stulen smörgås, eller två, särskilt inte som vi redan betalt för smörgåsarna. Men jag kan inte förstå hur man med berått mod bara lyfter på den omslutande plasten och bara tar för sig. Ursäkta, men vad har man för jävla moral med det skitbeteendet?