Tillhör du den kategori som med en dåres envishet fortfarande ägnar sig åt dumheten att korrigera någon som säger
- Aj, jäklar jag skärde mig!
och säger att det heter skar? Sluta med det i så fall, det slaget har du redan förlorat. Om det nu inte är på det sättet att du med samma iver talar om att det är fel att säga att någon simmade 100 meter, det heter sam! Och att det vulgära hjälpte omedelbart bör bytas mot det korrekta halp. Hjälpa – Halp - Hulpit var tidigare den korrekta formen för det (för detta) starka verbet Hjälpa på samma sätt som det heter Simma - Sam – Summit, fast under en övergångstid nu också kan heta Simma - Simmade – Simmat, vilket för övrigt kommer att bli den rådande ordningen i framtiden.
Själv tar jag med glädje emot denna regelbundisering av språket. Det som är så härligt med språk är ord och uttryck inte kan överleva sig själva. Så länge de används är de bra men om något nytt börjar användas istället kommer det att bli ”rätt” och korrekt när tillräckligt många har sagt det tillräckligt ofta. Språket lever och utvecklas, oavsett om du vill det eller inte. Hur stavar du förresten till fåtölj och löjtnant? Kolla gärna hur det stavades tidigare och kom sedan och säg att det var bättre förr!
Istället för att ägna kraft och tid åt att bekämpa något som ändå kommer att bli standard tycker jag att vi ska förena oss i kampen mot sär skrivning, för sådan blir ofta konstig. Skolexemplet på effekter av detta tycker jag är jämförelsen mellan kontaktannonserna
”Korthårig sjuksyster söker partner” och ”Kort hårig sjuk syster söker partner”.
Ett vanligt argument mot att börja använda skära - skärde - skärt är att den sista formen kan blandas ihop med en färg, men det problemet finns ju redan med andra ord utan att orsaka några större problem.
- Får jag lov?
kan besvaras med såväl ja som nej vid ett dansgolv som med meningen
- Nej tyvärr, du måste komma till sportlovsskolan.
Om jag nu får ta mig friheten att slå en lov i det språkliga landskapet…
Att vårt språk har denna självkorrigering är bra men ibland skulle det krävas att någon tog mod till sig och satte ner foten när det är en oregelbundenhet som inte är till gagn för någon eller något. När ett helt system behöver korrigeras. Ett sådant är benämningen av talen 10-19, och även 20-29. ALLA tal, förutom dessa, är helt regelbundna. 35 heter tre-tio-fem vilket tydligt anger siffrornas platsvärde och därmed skapar förståelse. Våra fantastiska ”ton-tal” ger inte denna förståelse, 13 börjar med ental och lägger till ton som ska betyda 10 till. Varför kan inte någon bestämma att från och med nu ska talen heta ett-tio-ett, ett-tio-två, ett-tio-tre och så vidare och att tjugo samtidigt byts ut mot två-tio…?
Ja, du tycker nog att det låter konstigt och inte ligger rätt i munnen, men det tror jag att du tyckte första gången du sa ordet tjugo också. Det handlar bara om att lära och vänja sig.
Nu kanske du tycker att detta är en larvig bagatell, vilket betyder att du inte är lärare i tidigare skolår när eleverna ska lära sig denna oregelbundenhet. En grov uppskattning är att denna oregelbundenhet gör att eleverna stannar upp i sitt lärande kring tal och taluppfattning i ½-1 år, vilket annars skulle ägnas åt att lära dem annan ny kunskap i matematik. Tala om effektivisering om grundskolans matematikundervisning får ytterligare ½-1 år! Här skulle jag gärna se att fler engagerade sig i denna kamp istället för att krampaktigt hålla kvar vid det gamla som ändå kommer att slängs ut.