På torsdag kväll (25/2 kl 17, Högbergsgatan 20, Stockholm) ska jag som verksam lärare och författare medverka i ett panelsamtal med Lotta Edholm, skolborgarråd (Fp), Roger Mogert, oppositionsborgarråd (S), Irene Wennemo, enhetschef på LO:s arbetslivsenhet, Kalle Bern, köpman, Gunnar Ohrlander, skribent samt Niklas Bremler, lärare och lektor Stockholms stad.

Samtalet ska ta sitt avstamp från McKinseyrapporten och Gunnar Ohrlanders bok "Den gudarna älskar - konsten att överleva som lärare".

McKinseyrapporten om framgångsrika skolsystem har slutsatsen att kvaliteten i ett utbildningssystem är beroende av kvaliteten på dess lärare. Kvaliteten i ett utbildningssystem kan inte överträffa kvaliteten på dess lärare, det enda sättet att förbättra resultaten är att förbättra undervisningen. Som jag läser den är kvalitet INTE självklart samma sak som kvantitet tid/undervisning med elever... Det handlar mer om att man på den tid man har med eleverna nyttjar sin kompetens, talang och intresse på ett för kunskapsutveckling hos eleverna positivt sätt. Detta kräver som sagt kompetens, talang, intresse - men också tid och kraft. Utan de två sista kan man inte använda sig fullt ut av de tre första.

För att ta en parallell: Lena Endre skapar återkommande underverk på Dramatens scen utifrån sin kompetens, sin talang och sitt intresse. Men det tar tid och kraft - hon står INTE på scen 40 timmar i veckan. Jag vet inte hur mycket av hennes tid som går åt till repetitioner, inläsning, kompetensutveckling, "backstage" mm - men antar att det är åtskillig tid. Tid som vi som besökare är mycket glada att hon lägger ner. Om hon stod på scen fler timmar i veckan skulle vi sannolikt få se sämre teater. Jag antar också att hon inte stannat av utan ständigt utvecklar, prövar och kompetensutvecklar sig. Och när jag går på Dramaten förväntar jag mig kvalitet, hellre än att kunna gå varje timme.

Samma sak med min dotters skola - jag förväntar mig kvalitet i min dotters lärande och vardag. Jag förväntar mig lärare som ser min dotter, som bryr sig om henne och också ger henne den känslan att hon spelar roll - och att hon kan, vill och vågar. Som orkar ge henne ömsesidig respekt och är tydliga i sitt ledarskap. Lärare som ständigt utvecklar, prövar och kompetensutvecklar sig. Såhär långt har jag inget att klaga på utan tillhör den nöjda skaran föräldrar med stort förtroende för sitt barns lärare.

Jag slutar med ett citat från Ohrlanders bok (kom ihåg att det viktiga aldrig är vilka tankar en bok eller föreläsning innehåller, utan vilka tankar den väcker):

"Att hoppas är känslan av att inte vara instängd. Det finns en framtid också för mig." /Gunnar Ohrlander, ur boken "Den gudarna älskar - konsten att överleva som lärare"

Magnus Blixt, föreläsare

Kommentarer

Kommenterat av: Magnus Blixt
Den 1 mars 2010
scennärvaro

Det blev en intressant debatt, eller snarare samtal då alla parter verkar inse vikten av kunskap, undervisning, färdigheter - tillsammans med och som förutsättning för fostran, delaktighet, inflytande och reell påverkan. Som lärare står jag absolut på scen när jag är med mina elever - även om det är eleven som har huvudrollen på samma scen. Inte så att jag går in i en spelad roll, men definitivt så att jag är något mer än bara Magnus eller "vuxen i skolan". Jag är mig själv och använder mig själv som redskap - precis som en skådespelare - för att vara med och skapa något särskilt i mötet med den andre. Och det mötet kräver inte bara tid för själva mötet, utan också tid för att förbereda och preparera mötet så att det blir ett bra möte. Dessutom tar det mycket kraft - om det ska göras med någon djupare kvalitet. Kraft uppstår inte ur intet, när jag är i balans har jag större möjligheter att inte bara vara en duglig lärare, utan en riktigt bra lärare, vars undervisning tillfredsställer behov, ger kunskap och vidgar elevens föreställningsvärd. Den som behöver forskningsstöd för ovanstående hänvisas till Ulla-Karin Nordänger och Per Lindkvists pågående forskning om "Duktiga lärare" (Utbildningsvetenskapliga kommittén, de är docenter vid Linnéuniversitetet och har tidigare disputerat kring Lärares förtroendearbetstid respektive Lärares raster). En fika vore säkert intressant och givande. Inte minst då jag anser att Anders kapitel om skolans sjuka beslutskultur - tyvärr - är oerhört träffande.

Kommenterat av: Anders
Den 25 februari 2010
vad menar vill du?

Hej Magnus! Verkligen kul att du ska medverka i paneldiskussionen! Några tankar från mig: För det första undrar jag vad du vill säga med det du skrivit? Jag ser inte riktigt din vilja i det du skriver. Rubriken förstår jag inte alls med tanke på att ett reglerande avtal med en viss reglerad tid för varje uppdrag är det som stänger in! Reglerande avtal med en viss tid, lika för alla lärare oavsett förutsättning, är lika makaber, feodal och missriktad som timplanen! Jag tycker vidare att din liknelse med teatern är anmärkningsvärd och önskar mig att du förklarar den vidare, kanske över en kopp kaffe! Läraryrket handlar inte om skådespel! Jag hoppas innerligt att du inte kliver in i en roll då du möter eleven. Om vi ska likna skolan vid teatern anser jag att det är eleven som ska stå på scen och inte läraren. Eleven ska in i rampljuset! Skolan handlar om möten inte skådespeleri! För övrigt konstaterar jag att det behövs en rapport att konstatera det självklara: Kvaliteten inom skolan mäts endast på ett sätt....I mötet mellan elev och pedagog. Av den anledningen ska vi inte reglera tiden för hur många timmar en lärare ska möta en elev. Att göra det är inte bara okunnigt och instängt det är dessutom uppgivet. Länge leve den behovsanpassade arbetstiden! Lycka till på torsdag! Anders Härdevik

Kommenterat av: sören holdar
Den 21 februari 2010
hantverk och talang

Torsten Husén den gamle pedagogiknestorn som föddes och dog med en månads eftersläpning mot min egen mentor och nestor -Erik Boström - skrev för ett tiotal år sedan (DN?)att läraryrket är ett hantverk. Kompetensen kräver utbildning, kunskap - och talang. Magnus jämförelse med den utövande konstnären är i linje med den insikten. Läraryrket kan även jämföras med, säg silversmeden eller tandläkaren; två yrken där övning och förkovran ger färdighet i samband med att man håller sig till grundläggande verba som silvrets smältpunkt, hantering av borr - eller insikter i grundläggande arbetsro. De flesta kan lära sig och bli habila yrkesmänniskor men att sedan sätta fingret på vad som gör att just den skådespelarens närvaro är speciell, den tandläkaren sprider ro och lugn - eller läraren som gör detsamma, låter sig sällan göras. Jo VAD och i viss mån HUR så långt kommer vi - därför behövs tex Magnus - men talangen som gör skillnaden i dedär lärarna vi aldrig glömmer går inte att mäta. Cicero studerade i åratal filosofi och retorik samt lär för att kunna göra sig hörd ha övat att tala med munnen full av småsten, men det var naturligtvis något annat som gjorde att han fick den betydelse han fick.

Skriv kommentar

Rubrik:	Ditt namn:	E-post:
Kommentar: