Svenska dagbladets Idag-sida har idag en underbar artikel som vänder på steken när det gäller familjerelationer! "Hjälp! Mina föräldrar är i medelåldern" är rubriken.
Tre tonåringar intervjuvas och får svara på frågor kring hur man bäst stöttar föräldrar som lider av klimatkteriebesvär och sjunkande testosteronhalter, sårade känslor eller hur de kan förstärka goda beteenden hos sina föräldrar. Jag skrattade gott åt artikeln. Snacka om att ge läsarna nya perspektiv! För hur många föräldrar, och handen på hjärtat du som är det, tänker tanken att man själv skulle behöva förändras i takt med att barnen växer?
Med en före detta tonåring (dotter 22 år, numera utflugen) och en son som precis börjat visa de första så kallade förpubertala tecknen så känner jag igen tanken att det plöstligt händer något med barnen när de ska bli/är i tonåren. Men händer det inte något med mig själv också?
Som den läraktige mor jag vill vara frågade jag vid frukostbordet min son hur han skulle vilja uppfostra mig och pappa. "Först skulle jag lära er att äta godis. Sen skulle ni få lära era att leka i tio timmar. Sist så skulle ni få lära er alla mina favorithemsidor... lunch ingår också!".
Sådär ja, en föräldrakurs, klappat och klart i en tioårings hjärna! Jag var förstås tvungen att fråga vem som skulle laga lunchen. "Ni förstås - det kan ni också behöva lära er!"
Äta godis, leka länge, få inblick i livet på nätet och laga godare luncher. Låter enklare än jag trodde faktisk! Kanske krånglar vi till det när det gäller barn?