"Barn är födda till kommunikation. Vi har bara så svårt att läsa av dem", säger Suzanne Osten i en DN-intervju publicerad den 14 januari i år.
Det får mig att fundera kring både begreppet kommunikation och barns kommunikation med oss vuxna. För det första är ju kommunikation så mycket mer än orden som sägs. Vi har ett spektrum som omfattar, orden, rösten och kroppsspråket. Därigenom filtreras känslor och tankar, värderingar, behov och föreställningar.
När barn kommunicerar med oss har de precis som vi ofta outtalde behov bakom orden, skriken, gråten, skratten och tjuten. Hur kan vi bli bättre på att läsa av dessa behov? Och vilken skillnad skulle det innebära för barn i vår närhet? Vad säger barnen egentligen till oss när de sätter sig på tvären?
Följ gärna länken och ta del av Suzanne Ostens tankar!
http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/prata-intelligent-med-barnen