Jag funderar ofta över saker och tings tillstånd. Vi säger ofta att läraryrket har för låg status i samhället och att det måste upprioriteras, bl a med högre lön.
INSTÄMMER FULLSTÄNDIGT I DETTA. Vi har ett otroligt viktigt arbete! Men om vi ska få respekt så kan vi inte tillåta situationer som dessa två som jag ställts inför den senaste veckan.
Den första situationen är en matematiklärare på gymnasiet som efter ett prov visar en matris, inför hela klassen, som visar hur många elever som har olika antal rätt. Inte ens på den tiden då vi hade relativa betyg så fanns det fog för detta! I över 15 år har vi haft målrelaterade betyg. Hur kan detta förekomma? Hur kan det finnas utrymme för tokigheter såsom denna?
Situation nr två sker på en annan gymnasieskola ett par dagar innan.
Klassen har fått en ny lärare. Vid det obligatoriska först uppropet så visar det sig att Pia (påhittat namn) inte är närvarande. Den nya kvinnliga läraren som har ca 30 yrkesår bakom sig, konstaterar inför hela 
klassen; -Jag ser att Pia tydligen inte tar så allvarligt på matematiken, eftersom hon har en IG-varning.
Ett sådant övergrepp orkar jag inte ens kommentera. Det får stå för sig själv i sin totala enfald.
Men hur kan dessa övertramp ske? Innan vi kommer ökat status för vårt yrke, så måste dessa yttringar bort.
Mitt enkla svar är att ensamläreriet måste bort. Vi måste få in arbetsätt av typen, kollegial handledning, observatörsprojekt, tvålärarsystem el dyl. Vi måste ha skolledare som VET vad som sker i klassrummen och som vågar utmana pedagogernas förhållningssätt.
Vi måste komma dit så att vi i samhällets ögon blir bedömda utifrån alla dessa suveräna pedagoger som dagligen gör ett fantasktiskt jobb på våra skolor. Men som jag skrev i rubriken, ingen kedja är starkare än sin svagaste länk.