Regeringen satsar på inrådan av utbildningsminister Jan Björklund, 2,6 miljarder kronor på ett av den svenska skolans ämnen, matematik. Satsningen är således dubbelt så stor som den på förbättrandet av Östersjöns havsmiljö, (1,3 miljarder enligt miljödepartementets artikel M2011.09).
Utgångspunkt för det Björklundska resonemanget är att matematik har en särställning för Sveriges industriella konkurrenskraft. Bra tänkt men återigen, sämre utfört. Den politiska tilltron till visionen att den svenska skolan skulle kunna bli så bra som individen och landet förtjänar är fortsatt låg, på gränsen till uppgiven. Därav är det politiska intresset för innovativa och entreprenöriellt bejakande insatser inom skolan, till gagn för individens utveckling och det svenska samhällets konkurrenskraft, också fortsatt lågt. Den svenska skolpolitiken litar, i tider av samhälleligt- och yrkesmässigt paradigmskifte, återigen på igenkända metoder från förr. Metoder vi tidigare provat och förkastat. Det medvetna valet verkar vara att ha ryggen fri istället för att bygga för framtiden.
Att satsa 2,6 miljarder på ett av skolans ämnen utan att göra upp med den kraftigt suboptimerande storheten TIMPLAN är ett hån. Det är ett hån mot individens intresse, talang och behov och ett hån mot svenska företags ansträngning för förbättrad konkurrenskraft. Det är, i sin helhet, ett hån mot varje skattebetalande medborgare och mot det sunda förnuftet.
Att år 2011 fortsatt påstå att alla elever behöver exakt lika mycket tid i alla ämnen för att lyckas med sina personligt uppsatta ämnesmål gränsar till det illitterata och vittnar om politisk okunskap.
Redan i delbetänkandet (SOU 2004:35) gällande det timplanelösa försöket fastslås att timplanen både kan och bör avskaffas. En överväldigande majoritet var positiva till en timplanelös verksamhet. Elevernas resultat på de medverkande skolorna förbättrades och lärarna upplevde ökad arbetstillfredsställelse. Idag finns mig veterligen ingen verksam skolledare eller lärare som anser att timplanen är till gagn för elev och framtida samhälle. Varför lever timplanen då kvar, starkare än någonsin? Utbildningspolitiken står åter still, köper sig fri och hoppas att allt ska bli bättre bara vi gör som vi alltid gjort.
Vad är det då som skapar denna pedagogiska utvecklingsstiltje och hur kommer det sig att vare sig lärare, skolledare eller näringsliv reagerar på dessa missriktade insatser?
Kanske står svaret att finna i den faktoida vanföreställningen att gårdagens(=dagens) skola vilar på evidensbaserade fundament? Detta är en förödande och ödesdiger missuppfattning. Vad i vår nuvarande skolform är egentligen evidensbaserat? Betyg, klass, schema, katederundervisning, läxor eller kanske timplan? Svaret blir ingetdera! Dessa storheter är endast logistiska och begränsande reliker från industrialismens vagga och verkar i sin nuvarande form kontraproduktivt för individens utveckling och det svenska samhällets konkurrenskraft. De har dock en sak som talar för deras bevarande: Vi känner igen dem!
Ett annat svar kan vara det skolpolitiska debattklimatet. Ett debattklimat som är allt annat än liberalt och innovationsbejakande. Den som vågar ifrågasätta nuvarande nostalgievidensbaserade och kraftigt suboptimerande skolform riskerar att stigmatiseras som flumpedagog eller ivrare av den kravlösa skolan. En retorik som i sin smaklöshet påminner om mobbarens.
Det Sverige behöver är vare sig ett återanvänt betygssystem, mer katederundervisning eller 2,6 miljarder till matematikämnet. Det Sverige behöver är ett system som utgår ifrån individens intresse, talang och behov. Ett system som frigör den entreprenöriella och innovativa kraften hos varje enskild elev, lärare och skolledare på daglig basis. Ett system där läraren upplever att den har tid att göra sig själv och uppdraget rättvisa. Första steget i den riktningen är att avskaffa timplanen.
Anders Härdevik – författare, utbildare och debattör för förnyelse av synen på skola och lärande