Idag blir skolmaten allt sämre, med sämre råvaror och förutsättningar och kanske främst, stora delar av maten är hel- eller halvfabrikat och kostnaderna pressas i botten. Det beklagliga i sammanhanget är att de som tillagar maten hamnar i kläm, när de i själva verket brinner för maten, för matlagningen och för sina gäster. Säg att du har en stor, stor bjudning hemma och du skulle få mindre än 10 kronor till ditt förfogande per gäst? Hur motiverad skulle du vara? Och tänk om du inte ens har en ugn till ditt förfogande?

Dagens skolmat skall dessutom omfattas av det regelverk, där barnen inte får vistas i köket av hygieniska skäl, att allt skall hettas upp ordentligt och många av kockerskorna har varken tillräckligt med ugnar eller spisplattor till sitt förfogande. Så var ska man börja för att få till en förändring?

Det finns flera sätt för att motivera och inspirera dessa eldsjälar, men framförallt, så vill jag höja deras röster i pengafrågan, hjälpa dem att skapa bra mat av de små möjligheter som finns och ge dem rungande applåder för att de ens klarar den budget de förväntas hålla.

En grundläggande faktor i det hela, är just pengafrågan och kanske är det på tiden att vi frågar oss hur vi vill att våra barn ska må och vad vi vill att de ska äta. Snabbmat och okunskap, ger barn som har mindre lätt att laga mat och mindre lätt för att göra hälsosamma val i sin vardag. Se bara på Jamie Olivers stora insatser i USA, där barnen äter pizza och dricker chokladmjölk till frukost. Visst är den amerikanska livsstilen en ytterlighet, men vi är inte långt efter vill jag lova..!

Min uppmaning är att låta kockerskorna och kökspersonal göra sig hörda, låta dem inspireras med ny kunskap och att de får goda förutsättningar, med god utrustning, bra råvaror och upphandlingar med ekologiska alternativ. För om man tänker till, så är det långt mycket värdefullare att ha inspirerande skol- och förskolepersonal som ger god, hälsosam mat till våra små barn, än att ha nya vägar och hus. Friska, starka och pigga barn kan sedan göra goda val i livet och hjälpa oss att vända skutan genom att jobba för en bättre värld!

Föreläste för alla lärare på min dotters skola i fredags eftermiddag. Trots stundande helg kom jag åter i självsvängning då mottagandet och responsen var strålande positiv och engagerad. Kommentarerna efteråt var uppskattande från både erfarna och nya lärare, från både låg- och högstadie.

Efteråt pratade jag lite med rektor, som var nöjd beställare. Engagemanget och närvaron som krävs för att fånga en lärarpublik (i synnerhet fredag eftermiddag) hade levererats. En intressant fundering han hade var "Magnus, du sa flera saker jag har sagt till personalen i flera år. Nu såg jag att flera verkade lyssna på ett nytt sätt - "Magnus, som också är lärare, säger tydligen ungefär samma saker som rektor, det ligger nog trots allt något i det rektor säger, fast han inte är lärare i botten"...

Det är intressant att det ska betyda så mycket vem som säger vad. I den bästa av världar skulle det som sägs istället bedömas efter vad som sägs i första hand. Men dit är det en bit på väg. Tur då att det finns många röster!

Var och såg "Lärare för livet" på Stadsteatern i söndags. Den har ju fått väldigt omväxlande omdömen - från fantastisk till förskräcklig, också från kollegor som annars ofta tycker hyggligt lika. Själv tyckte jag den var bra, även om jag inte är säker på vad sensmoralen egentligen var. Bland annat ställde den en del frågor om vem som har och bör ha rösterna i och om dagens skola. Själv tror jag på många röster! När vi kommer till frågan om rektor ska eller bör ha lärarbakgrund vet jag fortfarande inte vad jag tycker.

Nåja, nu ska jag åka in till Skolans dag och höra på politikernas röster om skolan. Mycket ord lär det bli, förhoppningsvis säger någon något man kan ha användning av i något sammanhang.

Jag har haft turen att finnas i miljöer och tillsammans med människor som vågat tala till mig då jag befunnit mig på bitterhetens och självömkans otäcka gräns.
Dessa modiga medarbetare, chefer och elever är jag skyldig ett stort tack.
Från djupet av mitt hjärta: Tack för att ni under åren sagt det jag behövde höra istället för att leverera det jag ville höra. Ni har gett mig möjligheten att bli bättre på att vara....mig själv!

Jag vill med dessa rader provocera och entusiasmera skolans aktörer att våga göra skillnad.
Det som inte sägs som begränsar.

Den allmänna meningen verkar vara att det är förskräckligt att jobba i skolan.
Jag har ett kärleksfullt budskap till er som jobbar i skolan och som känner så:
Kliv av!

Det finns ingen plats för er i en framtida lärandeorganisation som bejakar entreprenöriell och innovativ process. Det finns ingen plats för er som inte förstått att kvaliteten på en skola mäts på en enda plats och i en enda situation: I det dagliga mötet mellan pedagog och elev. Ett möte som inte begränsas av ekonomiska förutsättningar då resan från offer till kreatör är gratis.

Skolans roll och målsättning verkar vara att agera tummelplats för politiskt quickfix och föräldragenerationens igenkännande.
En skolpolitik som idag dikteras av ett minoritetsparti.
En politik som finner lärandeförebilder i det feodala finska utbildningssystemet.
En politik som påstår sig ha ensamrätt gällande värnandet av ordning och reda!

Upp med handen alla ni som inte vill ha ordning och reda!
Ingen?
Upp med handen alla ni som tror att ordning och reda och lärarstatus kommer av lärarlicens, lärarlyft eller återinförandet av ett 100 år gammalt betygssystem?
Ingen?

Jag påstår förövrigt att om föräldrar känner igen sig i sina barns skola är vi med största sannolikhet helt fel ute!

Det som idag begränsar skolans utveckling är ledare som tycker en väldig massa men som allt för sällan gör!
Ledare som väntar på att någon eller något ska fixa….allt!
Ledare som betraktar och väntar på att det ska komma underifrån.
Vänta på kära skolledare, vänta på men sluta att skylla din egen skolas situation på de lokala facken, obstinata medarbetare och alltför passiva föräldrar.
Skolans förstoppning handlar således om ledare som inte förankrat och omsatt den egna pedagogiska visionen i en pedagogisk organisation som bygger på pedagogik istället för tragiskt faktoida och logistiska föreställningar som usk(smaka på ordet; undervisningsskyldighet, och ja, den lever fortfarande!) och timplan.
Rektors akademiska vantolkning av demokrati landar i en blaskig illusion om konsensus.

Vi säger amen och ja till allehanda förändringspropåer men går hem och gör som vi alltid gjort.

Vad hände förresten med det timplanelösa försöket?
Någon?
9 av 10 var lyriska.
Är det någon som tror att timplanen gagnar individens lärandeutveckling?
Ingen av er som läser detta kommer att svara ja, ändå styr timplanen din, dina kollegors och elevernas vardag.
Hur kommer det sig?

Erik Hamrén är förbundskapten för det svenska herrlandslaget i fotboll. För att lyckas på bästa sätt dvs. vinna matcherna, så bildar sig Erik en egen uppfattning om de individuella spelarnas styrkor och svagheter, deras viljor och farhågor, gällande deras egen roll i laget.
I slutändan har Erik beslutanderätt gällande spelsystem och taktik för det svenska herrlandslaget i fotboll. Känns det konstigt? Vad skulle hända om Erik beslutade sig för att låta spelarna rösta om spelsystem? Vad skulle hända om inget spelsystem beslutades om förrän alla var överens eller om alla fick spela som de ville och på vilken position de ville? Skulle Novaschem fungera för fotbollslandslaget?

Skolledarens uppdrag är att skapa en pedagogisk organisation som stärker individens såväl som det svenska samhällets konkurrenskraft genom entreprenöriell och innovativ förtrogenhet.
En organisation vars människosyn är långsiktig och human istället för kortsiktig och rovgirig.

Resan från offer till kreatör gör du alltid ensam, tillsammans med andra. Välkomna ombord!