Äntligen, nu är problemet löst! ...eller är det?

Betyg från år 6 får eleverna att förstå att skolan är på allvar och därför kommer de att börja plugga och därigenom höjs nationens utbildningsnivå! Att ingen har tänkt på detta tidigare, det är ju märkligt.

Jag tror att ett antal elever kommer att känna sig mer motiverade att studera mer, kanske även några som känner sig mer än motiverad. Kanske till och med stressade då de redan innan visste hur viktig skolan var men med betyg känns det ännu viktigare. Kan tänka mig att det finns en överrepresentation av tjejer i den senare gruppen. Men att detta politiska utspel kommer att förändra majoriteten av våra elevers syn på kunskap, lärande, framtidsplaner mm tror jag är naivt. Faktiskt på samma sätt som att nivågruppering skulle göra några dramatiska förändringar, det finns faktiskt forsknign kring detta som talar om att nivågruppering i sig på inget sätt är positivt. Det är anledningen, sättet och dynamiken i grupperingarna som är avgörande (ursäkta den kängan Christer, läs gärna hans inlägg nedan).

Ska vi förändra elevers kunskaper ska vi ha väl fungerande skolor med pedagogisk skicklig personal och visionärer med mod att delegera i skolledningen. Har vi det kommer det på vissa skolor att utmynna i nivågrupperingar som är dynamiska och väl fungerande och på andra skolor vara sammanhållna grupper men som utvecklas i samma takt. På samma sätt som betygsliknande omdömen i vissa skolor hjälper en elever i den skolan medan omdömen som helt och hållet undviker betygsnivåer kan ge precis samma effekter på en annan skola.

Det är farligt med politiska avtryck som detta då man kan få för sig att det är lösningen på ett problem istället för att förstå att det är ett, av många, verktyg för att hantera olika situationer.

Skolan är alldeles för viktig för att politiker ska få bestämma över den! Den ska bygga på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, och vad av detta kan Björklund stoltsera med?

Per Bergggren (som på inget sätt är emot betyg...)

Efter att under två dagar ha suttit och skrivit en artikel om skam för Förskoleforum var det skönt att ta en promenad i solen. Det är inte helt okomplicerat att läsa in sig på skam och hur vi påverkas av detta ok till känsla. Att dessutom anta ett barnperspektiv och fundera kring hur vi kan hantera och prata om skam med små barn ställde till det  i mig. Vetskapen om att det finns barn som skäms över sig själva och vilka de är! Tunga tankar.

Men alla känslor är okej var det någon som sa. Så nu finns en tvådelad artikel om skam, en mer teoretisk och en praktisk med övningar och samtalsunderlag för den som vill läsa.

Ut i solen, en runda runt Råstasjön i Solna där jag bor. På vägen tillbaka hem hamnade jag mitt i förskolans dag! Underbart. Barn, personal och föräldrar hade samlats kring den utställning som förskolorna i området anordnat ute i parken.

Tacksamt vandrade jag runt och tittade på alla kreativa lösningar på olika teman. Skor, fötter, kompisar, natur, tåg, matematik, kost och hälsa var några av alla teman de jobbat med i olika former. Jag skrattade åt collagen med "min favoritmat" som bestod av bilder på ketchup, hamburgare, läsk och snabbmat. Och fick en klump i magen. Jag är stark motståndare till snabbmatskulturen, särskilt när den flyttar in i vardagen. Men det är en annan historia.

Jag svalde klumpen och fortsatte njuta av barnens och personalens kreativitet. Länge leve förskolan! Det finns så mycket gott där. Tack. Säger jag vars barn lämnat förskolan för länge sedan. Men jag är kvar i den, genom mitt arbete. Det gör mig glad!

I ett debattinlägg i tidningen Dagens samhälle tar vår föreläsare Magnus Blixt, tillsammans med några andra debattörer, upp problematiken med bullret och den bristande akustiken i skolan.

Om insatser ska göras på akustiken i skolan är detta givetvis något som kostar pengar men vinsten blir större möjlighet för alla att koncentrera sig och därmed underlätta inlärningsprocessen. Dessutom skulle betydligt färre elever behöva stödinsatser. En bättre miljö för alla som kanske rent av betalar sig själv!

>> Läs artikeln  

Jag är lite kluven måste jag medge. Är det rätt att nivågruppera elever i en viss årskurs utifrån betygsnivå? Tja, på sätt och vis kan jag nog tycka det. Den nya skollagen ger dessutom utökade möjligheter till detta. Dessutom ligger det i linje med nuvarande tankar om individuell utvecklingsplan, som det borde vara betydligt lättare att jobba utifrån, om nivån på studiegruppen är ungefär densamma.

Vad är det egentligen som säger att det är bättre att göra en gruppindelning baserad på geografiskt boende, kön, social kompetens, kompisar och alla andra kriterier som skolan försöker väga in vid en klassammansättning.

Förr fick ju eleverna välja nivå själva mellan allmän och särskild kurs i matematik, engelska och moderna språk. I folkmun kallades det lätt eller svår matte. Varför togs det bort förresten?

Jag är rätt säker på att ett av de stora problemen som alla lärare ständigt brottas med är var de ska lägga undervisningsnivån i klassen på. Ska jag sikta in mig på den svaga gruppen och lägga mycket tid på de eleverna. Ska jag se till att hålla snabbinlärarna stimulerade så att de inte bromsas i sin utveckling och ledsnar.  Det ena blir ofta lidande av det andra. Ständiga avvägningar och kompromisser.

Mot nivågruppering talar att elever kan känna sig stämplade som mindre begåvade eller sämre människor. Det kan ju bero på att eleven är tidig eller sen  i sin mognad och utveckling och visst borde det i så fall gå att byta nivågrupp åt endera hållet. Eller ska skolan försöka vara en isolerad del av samhället där vi inte nivågrupperar trots att detta sker överallt annars?

Kanske är det helt enkelt dags att sluta tänka i begreppet klass?