Ser på förra veckans Debatt på TV och läser i tidskriften ViLäser om den barnbokscensur som svenska författare anser sig utsatta för. Det talas om nymoralister bland föräldrar vilket skapar censur inom förlagsbranschen. Svordomar, alkohol eller för mycket magi är exempel på sådant som dessa nymoralister inte vill ha i barnens böcker.

Det jag personligen triggar mest på i ViLäsers artikel är att många föräldrar har reagerat negativt på barnboken När vi var ensamma i världen, av Ulf Nilsson och Eva Eriksson. Reaktionerna handlade om att man anser det för otäckt att läsa om barn som på riktigt tror att de är ensamma i världen. Gulp. Har inte fler än jag haft känslan av att vara ensam? Även som barn. Har inte fler än jag upplevt hur skönt det kan vara att genom litteratur eller film, scenkonst och musik få hjälp att bearbeta och hantera sådana känslor?

Artikeln och TV's Debatt lyfter också frågan om Astrid Lindgren skulle släppas igenom censuren idag? Antagligen inte blir svaret. För där finns inte bara alkohol och elände, rasistiska skildringar och magi utan en hel del svåra livsöden och starka känslor.

Men det är inte trots utan på grund av att Astrid Lindgren skildrar livet som det är som hon läses världen över. Generation efter generation. För Pippi är både ensam och föräldralös. Och Emil har en pappa som inte kan behärska sin ilska utan låter den gå ut över familjen. Madickens bästa kompis pappa är alkoholist och i Bröderna Lejonhjärta måste två pojkar lära sig leva med vetskapen att den ene snart ska dö.

Om vi försöker skona barn från svåra känslor genom att censurera litteraturen, vad får vi då? Barn som slipper sorg, ensamhet och smärta? Självklart inte.

Författarna ska ha sin fulla rätt att skildra livet. Det ger barn verktyg att tillsammans med vuxna bearbeta känslor genom läsupplevelsen. Låt oss istället för att låta nymoralisterna styra förlagens utgivning (tänk pengar) stötta föräldrar och andra som läser tillsammans med barn. Låt oss debattera om hur vi kan bli ännu bättre på att ta hand om det svåra som livet erbjuder tillsammans med barn. Genom att läsa, prata om och ställa frågor kring berättelsen kan vi skratta, gråta, bli rädda och känna oss modiga, osäkra, fria och starka. Allt detta hör god litteratur och annan konst till. Det vill åtminstone inte jag missunna mina barn.

Glädje, ilska, sorg och rädsla är våra fyra grundkänslor. Dessa känslor uttrycks på samma sätt oavsett kulturell och etnisk tillhörighet.

När jag tog fram EQ-dockan® la jag till Sur och Lugn till de fyra grundkänslorna. Sur därför att det är en sådan ”förbjuden” och oacceptabel känsla, eller sinnestillstånd. Lugn för att öka medvetenheten om hur vi kan skapa oaser för återhämtning genom lugnet.

Alla som följer mitt livskunskapsprogram vill dock inte arbeta med känslan sur. En förskola sa att de stoppat surdockan i garderoben med motiveringen att ”vi är inte sura på vår förskola, varken barn eller personal.” Intressant, tänket jag. Är det möjligt?

Personligen kan jag ibland frossa i mitt eget sura tillstånd. Har funderat kring varför. Det var inga smickrande svar jag fann. Det kan handla om makt.

Utan ett ord kan jag styra och kontrollera andra människor genom att vara sur. Ibland har jag utnyttjat det. Men då har det inte känts särskilt bra efteråt…

Har du upplevt att du påverkats av någon i din omgivning, hemma eller på jobbet, som är sur? Hur påverkas du av det? Vad gör du åt det? Vad skulle du vilja göra?

Att vara sur är inte som att vara arg. Ilskan, som är en grundkänsla, är betydligt mer konkret än sinnestillståndet sur. Ilska kan komma plötsligt och brukar upplevas fysiskt. Att vara sur är mer sprunget ur vår tankeverksamhet och behöver inte upplevas så mycket i kroppen som ilskan kan göra. Men omgivningen märker när vi är sura. Ibland  uppfattas det provocerande, ibland skapar det osäkerhet, rädsla. Ofta uppstår en vag, men obehaglig stämning som kan vara svår att sätta fingret på...

EQ-dockan® Sur har sin befogade plats i skaran bland de övriga känslorna, trots att det inte är en grundkänsla. När vi accepterar att vi ibland är sura kan vi också lära oss hantera det. Liksom vi kan lära oss hantera när människor i vår omgivning är sura. Barn såväl som vuxna kan behöva verktyg för att inte låta sig smittas av dem som missbrukar det maktmedel som känslor och sinnestillstånd utgör. Människor som ofta är sura kan förpesta en arbetsplats.

Jag vill slå ett slag för surheten! Lyft fram den ur mörkret, sätt lite ljus på den. Låt oss lära oss hantera och bemöta andra som är sura i vår omgivning. Kanske ska vi rent av se oss i spegeln och ställ frågan, hur beter jag mig när jag är sur?

Är avsaknaden av legitimerade lärare något egentligt problem? Idag har vi ju behöriga och obehöriga lärare. Kommer det vara någon skillnad på en legitimerad lärare och en behörig? Regeringsföreträdare presenterar på DN Debatt den stora(?) nyheten.

Självklart anställer en rektor idag en behörig lärare framför en obehörig om inte väldigt särskilda skäl finns. Och det finns säkert anledningar till att det ens existerar obehöriga lärare. För visst vore det ännu värre om ingen alls anställdes om det nu skulle vara så att ingen behörig har sökt tjänsten.

Alla, både opposition och fack, verkar väldigt positiva till förslaget. Men jag förstår uppriktigt inte vad man vill uppnå. Något slags pseudo-statushöjande till en kostnad av en kvarts miljard? Varför? Någon?

Svenska dagbladets Idag-sida har idag en underbar artikel som vänder på steken när det gäller familjerelationer! "Hjälp! Mina föräldrar är i medelåldern" är rubriken.

Tre tonåringar intervjuvas och får svara på frågor kring hur man bäst stöttar föräldrar som lider av klimatkteriebesvär och sjunkande testosteronhalter, sårade känslor eller hur de kan förstärka goda beteenden hos sina föräldrar. Jag skrattade gott åt artikeln. Snacka om att ge läsarna nya perspektiv! För hur många föräldrar, och handen på hjärtat du som är det, tänker tanken att man själv skulle behöva förändras i takt med att barnen växer?

Med en före detta tonåring (dotter 22 år, numera utflugen) och en son som precis börjat visa de första så kallade förpubertala tecknen så känner jag igen tanken att det plöstligt händer något med barnen när de ska bli/är i tonåren. Men händer det inte något med mig själv också?

Som den läraktige mor jag vill vara frågade jag vid frukostbordet min son hur han skulle vilja uppfostra mig och pappa. "Först skulle jag lära er att äta godis. Sen skulle ni få lära era att leka i tio timmar. Sist så skulle ni få lära er alla mina favorithemsidor... lunch ingår också!".

Sådär ja, en föräldrakurs, klappat och klart i en tioårings hjärna! Jag var förstås tvungen att fråga vem som skulle laga lunchen. "Ni förstås - det kan ni också behöva lära er!"

Äta godis, leka länge, få inblick i livet på nätet och laga godare luncher. Låter enklare än jag trodde faktisk! Kanske krånglar vi till det när det gäller barn?

För en tid sedan läste jag i en kvällstidning om ”Mattebluffen”. Kontentan av den artikeln var att matematik hade någon form av särställning som ett viktigt ämne för att kunna delta som medborgare men att skribenten som vi kan kalla Eva-Lotta Hultén, eftersom hon heter så, inte instämde i detta. För att vara medborgare räcker det gott och väl med den matematik som man lär sig i skolår 4-5, resten borde sparas för de som väljer någon utbildning som kräver ytterligare kunskaper.

Nu vill jag inte sjunka till samma låga nivå, men jag måste få fråga om det är så att indianerna sitter mitt emot varandra i hennes kanot, hissknappen lyser men inget rör sig, hjulet snurrar men hamstern är död… Är jag elak, nej jag tycker inte det. Eva-Lottas argument är att hon inte har använt den matematik som hon har lärt sig under de senare skolåren, och att den på inget sätt har hjälp henne att bli den hon är. ”Matematiken tillskrivs alla möjliga goda egenskaper och effekter” Jag tycker att det citatet visar på Eva-Lottas syn på matematikämnet och dess värde, eller icke-värde.

När jag gick i skolan som elev lärde jag mig alla stora floder i Sovjetunion och alla länder och huvudstäder i Afrika. Jag kunde dessutom ta ut satsdelar och visste att BTB färgar syror gula och baser blå. Jag har också för mig att jag förmodades kunna vad de olika lagren från ytan på jorden till jordens mitt kallas, men jag vet inte om jag lärde mig allt det och jag är helt säker på att jag inte vet det idag.

I artikeln hänvisas till forskning som säger hur mycket av den matematik vi lär oss som vi verkligen använder oss av. När jag tänker på det så blir jag mycket bekymrad. Tänk om någon går igenom allt det vi läser i grundskolans alla ämnen och vad vi egentligen använder av dessa kunskaper som vuxna och vill hävda att detta ska vara grunden för det som eleverna ska lära sig i grundskolan. Jag tror att det skulle innebära att grundskolan inte behöver vara längre än 6 år då. Fast eleverna kan givetvis inte börja gymnasiet efter skolår 5 eller 6, eller kan de det? Och vad gör man förresten på gymnasiet? Nog borde samma översyn göras även där eller är det så att alla kunskaper som man får i gymnasiet används i hela livet? Om man inte vill gå på gymnasiet, borde det då finnas en arbetsmarknad för 12-åringar, eller vad ska de göra i väntan på att bli gamla nog för att kunna arbeta? Är det verkligen Eva-Lottas tanke att barn som är 12 år ska välja yrkesinriktning? Dagens system där eleverna väljer inriktning på gymnasiet får ibland kritik för att eleverna är för unga för att göra detta val, men då går de i skolår 9. Problemen börjar bli många tycker jag.

Eller är det så enkelt att Eva-Lotta vill vinna billiga poänger genom att hacka på ett ämne som är allmänt illa omtyckt? I så fall tycker jag att hon borde skämmas. Jag deltar gärna i en diskussion om skolutveckling men jag då hoppas jag att den inte ligger på Eva-Lottas låga nivå.

Per Berggren

Igår gick jag ut ifrån biografen med ett leende på läpparna. Jag kände mig stark och kreativ. Jag älskar sådana filmer. Bredvid mig gick min 9 årige son. Det som gjorde mig extra glad var att hjälten var en hjältinna! Alice i Underlandet har blonda lockar och svingar svärd som få.

Jag är så trött på alla manliga hjältar och förebilder som översköljer våra barn och ungdomar. Därför bli jag glad av en film där en kvinnlig hjälte får rädda riket i från ondskan. Inte blev det sämre av att även de båda rivaliserande regenterna var drottningarna och således kvinnor. Den ena ond och hänsynslös, den andra vit som snö.

Trots att min son verkade mest intresserad av att få en korv med bröd efter filmen så hoppas jag att han fick ett vidgat perspektiv genom Alice i Underlandet. Som att blonda lockar inte bara är fägring utan även kan stå för mod, styrka och kreativitet.

Är det ok att en elev i skolan tar med sig sin bärbara dator till skolan för att använda den i skolarbetet? Självklart tycker en del, absolut inte säger andra. Till alla er som tycker att eleven absolut ska få ta med sig datorn vill jag ställa frågan, ska detta även gälla de yngre barnen? Och till dig som tycker att eleverna absolut inte ska få ta med sig datorn frågar jag, ska detta även gälla de äldre barnen? Även gymnasieelever?

Jag är övertygad om att svaren ändras utifrån ålder på eleverna, men var går brytpunkten?

Jag tycker dock inte att frågan är så lätt att det bara går att utgå från ålder. I dagens samhälle har de allra flesta elever en mobiltelefon, snart har alla en iPhone eller liknande. Väldigt många har tillgång till dator hemma, en del har en egen och antalet bara ökar.

Samtidigt har skolorna än så länge tämligen begränsat med datorer. En dator per elev är en utopi för de allra flesta skolor. Samtidigt måste skolan vara en skola i takt med tiden. Nu löser ju inte en dator till varje elev allt lärande men faktum är att datorer är så vanliga i samhället, oavsett vilken framtida arbetsplats eleverna än hamnar på efter sin skoltid, att det faktiskt borde vara en självklarhet att det finns tillräckligt av dessa arbets- och studieredskap i skolan.

Skolan ska ju vara kostnadsfri, demokratisk och lika för alla. Hur går det ihop med att Kalles föräldrar har ekonomisk möjlighet att skicka med honom en egen dator till skolan när Pelles ensamstående mamma inte har en chans att göra det? Ska pojkarnas skolgång bli helt annorlunda och ge dem olika möjligheter att förvärva kunskaper trots att de går i samma skola?

Ibland känns det ändå som om frågan om datorer till elever hör hemma i en annan tid. Åtminstone när nutiden innebär att till och med lärare får vara flera som delar på en dator.

Men vad tycker du? Ska eleverna få ta med sig en egen dator till skolan?