Tillhör du den kategori som med en dåres envishet fortfarande ägnar sig åt dumheten att korrigera någon som säger

-  Aj, jäklar jag skärde mig!

och säger att det heter skar? Sluta med det i så fall, det slaget har du redan förlorat. Om det nu inte är på det sättet att du med samma iver talar om att det är fel att säga att någon simmade 100 meter, det heter sam! Och att det vulgära hjälpte omedelbart bör bytas mot det korrekta halp. Hjälpa – Halp - Hulpit var tidigare den korrekta formen för det (för detta) starka verbet Hjälpa på samma sätt som det heter Simma - Sam – Summit, fast under en övergångstid nu också kan heta Simma - Simmade – Simmat, vilket för övrigt kommer att bli den rådande ordningen i framtiden.

Själv tar jag med glädje emot denna regelbundisering av språket. Det som är så härligt med språk är ord och uttryck inte kan överleva sig själva. Så länge de används är de bra men om något nytt börjar användas istället kommer det att bli ”rätt” och korrekt när tillräckligt många har sagt det tillräckligt ofta. Språket lever och utvecklas, oavsett om du vill det eller inte. Hur stavar du förresten till fåtölj och löjtnant? Kolla gärna hur det stavades tidigare och kom sedan och säg att det var bättre förr!

Istället för att ägna kraft och tid åt att bekämpa något som ändå kommer att bli standard tycker jag att vi ska förena oss i kampen mot sär skrivning, för sådan blir ofta konstig. Skolexemplet på effekter av detta tycker jag är jämförelsen mellan kontaktannonserna

”Korthårig sjuksyster söker partner” och ”Kort hårig sjuk syster söker partner”.

Ett vanligt argument mot att börja använda skära - skärde - skärt är att den sista formen kan blandas ihop med en färg, men det problemet finns ju redan med andra ord utan att orsaka några större problem.

-  Får jag lov?

kan besvaras med såväl ja som nej vid ett dansgolv som med meningen

-  Nej tyvärr, du måste komma till sportlovsskolan.

Om jag nu får ta mig friheten att slå en lov i det språkliga landskapet…

Att vårt språk har denna självkorrigering är bra men ibland skulle det krävas att någon tog mod till sig och satte ner foten när det är en oregelbundenhet som inte är till gagn för någon eller något. När ett helt system behöver korrigeras. Ett sådant är benämningen av talen 10-19, och även 20-29. ALLA tal, förutom dessa, är helt regelbundna. 35 heter tre-tio-fem vilket tydligt anger siffrornas platsvärde och därmed skapar förståelse. Våra fantastiska ”ton-tal” ger inte denna förståelse, 13 börjar med ental och lägger till ton som ska betyda 10 till. Varför kan inte någon bestämma att från och med nu ska talen heta ett-tio-ett, ett-tio-två, ett-tio-tre och så vidare och att tjugo samtidigt byts ut mot två-tio…?

Ja, du tycker nog att det låter konstigt och inte ligger rätt i munnen, men det tror jag att du tyckte första gången du sa ordet tjugo också. Det handlar bara om att lära och vänja sig.

Nu kanske du tycker att detta är en larvig bagatell, vilket betyder att du inte är lärare i tidigare skolår när eleverna ska lära sig denna oregelbundenhet. En grov uppskattning är att denna oregelbundenhet gör att eleverna stannar upp i sitt lärande kring tal och taluppfattning i ½-1 år, vilket annars skulle ägnas åt att lära dem annan ny kunskap i matematik. Tala om effektivisering om grundskolans matematikundervisning får ytterligare ½-1 år! Här skulle jag gärna se att fler engagerade sig i denna kamp istället för att krampaktigt hålla kvar vid det gamla som ändå kommer att slängs ut.

Läste i tidningen i morse att elpriset rusar igen. Och jo jag har rörligt elpris så i viss mån får jag skylla mig själv. Men visst är något fel när vi har många minusgrader i hela Sverige under en lång period då går kärnkraften på lite drygt halvfart. Jag undrar hur tänker man då.

Är det ett planerat underhåll så är det synnerligen korkat att planera in detta nu under värsta vintern. Är det ett oplanerat nödstopp så undrar jag varför vi i så fall inte hör mer om detta. Är kärnkraften så labil att en så stor del av produktionen måste stoppas samtidigt, då undrar jag över om den energiformen är så mycket att lita till.

En annan sak är ju det här med hur elpriset sätts. Mitt rörliga elpris styrs av den nordiska elbörsen, Nordpool, som är en spotmarknad för el. Om priset på spotmarknaden går upp blir därmed priset på min rörliga el högre. Om elbolagen tillverkar mindre el (läs stänger kärnkraftverk) är utbudet av el mindre och priset stiger. Priset sätts oftast från vad den el som vi tvingas importera kostar vid brist. Den övriga elen som elbolagen redan producerar blir dock inte ett dugg dyrare att tillverka bara för att vi importerar el. Däremot åker priset upp i raketfart även för den billigproducerade elen. Tro fan att kraftbolagen gärna vill att det råder viss brist på el. För ingen kan väl påstå att det är en överraskning att vi fick vinter i år igen.

På torsdag kväll (25/2 kl 17, Högbergsgatan 20, Stockholm) ska jag som verksam lärare och författare medverka i ett panelsamtal med Lotta Edholm, skolborgarråd (Fp), Roger Mogert, oppositionsborgarråd (S), Irene Wennemo, enhetschef på LO:s arbetslivsenhet, Kalle Bern, köpman, Gunnar Ohrlander, skribent samt Niklas Bremler, lärare och lektor Stockholms stad. 

Samtalet ska ta sitt avstamp från McKinseyrapporten och Gunnar Ohrlanders bok "Den gudarna älskar - konsten att överleva som lärare".

McKinseyrapporten om framgångsrika skolsystem har slutsatsen att kvaliteten i ett utbildningssystem är beroende av kvaliteten på dess lärare. Kvaliteten i ett utbildningssystem kan inte överträffa kvaliteten på dess lärare, det enda sättet att förbättra resultaten är att förbättra undervisningen. Som jag läser den är kvalitet INTE självklart samma sak som kvantitet tid/undervisning med elever... Det handlar mer om att man på den tid man har med eleverna nyttjar sin kompetens, talang och intresse på ett för kunskapsutveckling hos eleverna positivt sätt. Detta kräver som sagt kompetens, talang, intresse - men också tid och kraft. Utan de två sista kan man inte använda sig fullt ut av de tre första.

För att ta en parallell: Lena Endre skapar återkommande underverk på Dramatens scen utifrån sin kompetens, sin talang och sitt intresse. Men det tar tid och kraft - hon står INTE på scen 40 timmar i veckan. Jag vet inte hur mycket av hennes tid som går åt till repetitioner, inläsning, kompetensutveckling, "backstage" mm - men antar att det är åtskillig tid. Tid som vi som besökare är mycket glada att hon lägger ner. Om hon stod på scen fler timmar i veckan skulle vi sannolikt få se sämre teater. Jag antar också att hon inte stannat av utan ständigt utvecklar, prövar och kompetensutvecklar sig. Och när jag går på Dramaten förväntar jag mig kvalitet, hellre än att kunna gå varje timme.

Samma sak med min dotters skola - jag förväntar mig kvalitet i min dotters lärande och vardag. Jag förväntar mig lärare som ser min dotter, som bryr sig om henne och också ger henne den känslan att hon spelar roll - och att hon kan, vill och vågar. Som orkar ge henne ömsesidig respekt och är tydliga i sitt ledarskap. Lärare som ständigt utvecklar, prövar och kompetensutvecklar sig. Såhär långt har jag inget att klaga på utan tillhör den nöjda skaran föräldrar med stort förtroende för sitt barns lärare.

Jag slutar med ett citat från Ohrlanders bok (kom ihåg att det viktiga aldrig är vilka tankar en bok eller föreläsning innehåller, utan vilka tankar den väcker):

"Att hoppas är känslan av att inte vara instängd. Det finns en framtid också för mig." /Gunnar Ohrlander, ur boken "Den gudarna älskar - konsten att överleva som lärare"

Nu går drevet! De lärarfackliga förbunden stämmer de kommuner som lämnar den gamla USKen. Ett misslyckande för båda parter. Undertecknad ser med skräckblandad förtjusning fram emot domslutet.

Jag kan konstatera att ingen stämning finns mot de fristående skolor som sedan starten praktiserat en annan syn på arbetstid. Märkligt!

Åter de kommunala skolorna i blickfånget.

Allt är möjligt men vad är önskvärt?

Allt vi behöver göra kan vi göra inom ramen för nuvarande avtal, tro inget annat.
Att invänta under parollen ”..vi väntar på vad de säger centralt….” känns som ett recept för de som saknar personlig koppling till den egna yrkesrollen, det egna uppdraget och den egna personen. Det är nu hög tid att gå ifrån att vara ett neutralt någon till ett framåtsyftande och starkt jag.

Arbetstidsorganisationen måste vara kopplat till en skolas beslutsgång, dess pedagogiska organisation och dess kunskapssyn. Att endast jaga mer undervisningstid känns hopplöst förlegat och icke önskvärt.
Lika självklart är att vi inte har antingen eller, vi måste således ha……både och!

Här finns den behovsanpassade organisationen.
En organisation som är lokalt framtagen och förankrad. Den är beslutad om av rektor. Den har elevens bästa för ögonen och den ger inte bara möjlighet för den gode pedagogen att ha inflytande, den förutsätter det.

Den behovsanpassade organisationen har insett och utnyttjat det faktum att Sverige har en av världens mest kostsamma skolsystem.

Den behovsanpassade organisationen är ständigt ”on demand” och för första gången en självklar del av samhället.

Den behovsanpassade organisationen har inte missförstått sitt uppdrag och vet att den inte är till för att få elever att klara av skolan.

Den behovsanpassade skolans uppdrag är att få elever att klara av tiden efter skolan!

Vägen till den behovsanpassade skolan?
Den börjar hos dig!
Jag vet hur min behovsanpassade organisation ser ut!
Jag är nyfiken på din!

Hör av dig!

Om någon har missat det kan jag meddela att genom flera internationella undersökningar framgår det tydligt att svenska elevers prestationer i ämnet matematik blir sämre och sämre. Om det är sant som det står i tidningar handlar det inte om en kräftgång utan en formidabel störtdykning till tidigare aldrig skådade låga nivåer. Fortsätter denna utveckling kan vi snart få elever som lämnar skolan med sämre kunskaper än vad de hade när de började.  Detta problem måste gås till botten med. Genom nya läroplaner med tillhörande kursplaner i grundskolan och nya kurser på gymnasiet ska trenden vändas. Som tur är har vi klarsynta politiker och tjänstemän som vet hur detta ska gå till, eller...

Kurs A-problematiken i matematik på gymnasiet är nog att betrakta som allmänt känd, dvs att den första kursen i matematik orsakar gigantiska problem för en stor andel av eleverna på gymnasiet. Denna kurs, som ger alla elever oavsett vilket program de går, behörighet att läsa vidare på högskolan har inte fungerat. Av någon anledning är det många elever på yrkesförberedande program som bygg, fordonstekniskt, frisör, hotell och restaurang m fl som inte har motivation eller fallenhet för denna kurs. Om jag ska våga mig på en vild personlig gissning så tror jag att det finns en del av dessa elever som valt dessa program just på grund av att de inte känner sig motiverade att läsa teoretiska ämnen som till exempel matematik. Frågan som då dyker upp i mitt huvud är varför dessa ska TVINGAS att läsa teoretiska ämnen för att kunna fortsätta att göra det ytterligare några år på universitet eller högskola.

Vet ni vad argumentet för att ha detta system är? Jo, tänk OM någon vill fortsätta. Då kanske hon eller han inte kan göra det på en gång utan måste komplettera med vuxenutbildning. Tag dig nu en stund och fundera över hur många av de som gått dessa utbildningar som läser vidare på universitet eller högskola, och om det i första hand är beroende på att de har ”låsts in” i utbildningssystemet, eller om det kanske beror på att de känner sig nöjda med sitt val. Statistiken talar sitt tydliga språk, ytterst få väljer att läsa vidare.  Istället för att ha en förberedelse med högskoleförberedande kurser för de som vill läsa vidare tvingar man alla andra att läsa just det som de förmodligen inte vill läsa. Som tur är ska det ändras nu.

I förarbetet inför nya kurser på gymnasiet har det rått en konsensus att det ska vara programspecifika kurser. Någon klok människa hade kommit på att det förmodligen kan vara bra att ha olika kurser i matematik för frisörer och elever som läser Naturvetenskapsprogrammet. Detta höll alla med om, till och med i den proposition som kom rörande detta. Men vad hände när det väl kom till kritan?

Gymnasieskolans första kurs i matematik ska finnas i 2, eller max 3 olika varianter. Såväl är väl allt gott, även om det är i minsta laget, det tråkiga är att oavsett vilken första kurs man läser ska man ha behörighet att läsa den andra kursen. Detta betyder att även om första kursen för frisörer är anpassad för dem så måste den ha ett innehåll så att de sedan kan läsa tillsammans med Nv-elever på kurs 2, så på vilket sätt ändrades något? Hur kan man ha olika kurser som ändå ger precis samma kunskaper, är inte det Kurs A som vi har idag? Elever på yrkesförberedande program kommer kommer att piskas för att klara kursen samtidigt som Nv-elever hålls tillbaka för att de ska vara på samma nivå inför kurs 2!!

När jag tänker på det så måste jag nog ta tillbaka det där om kloka politiker och tjänstemän för här har något gott komplett överstyr. Och det handlar inte om vad som helst. Det handlar om kommande generationers utbildning, oavsett val av gymnasieprogram, som kommer att ligga till grund för vårt fortsatta välfärdssamhälle.  

Per Berggren
Vice ordförande i Svergiges MatematikLärarförening (SMaL) och medlem i Idégruppen för Kursplaneutveckling i Matematik (IKUM)

Till alla er som besökte vår monter på matematikbiennalen vill vi rikta ett stort tack för alla intressanta samtal och kreativa diskussioner.

Du som inte hade möjlighet att närvara är alltid välkomna att höra av dig till oss för att få information om matematikverkstäder och att diskutera fortbildning.