Torsdag - fredag 28-29/1 är det matematikbiennal på Stockholmsmässan i Älvsjö, Nordens största konferens om matematikundervisning. JL Utbildning finns på plats och presenterar våra matematikkurser. Du kan diskutera fortbildning och boka våra kurser och kursledare.

Kom gärna och kolla in vår Matematikverkstad!

Lärarkåren har ett mycket stort förtroende hos allmänheten - mycket större än för skolan som helhet. Förtroendet är större hos föräldrar för den skola barnen går i än för den svenska skolan generellt. Förtroendet för de egna barnens lärare är högre än för lärare i allmänhet. Allra störst förtroende har man bör de egna barnens förskollärare. Vilket inte är så konstigt - hur skulle vi annars kunna lämna våra barn där fler vakna timmar än de har med oss föräldrar...?

Enligt SOM-institutet, Göteborgs universitet (http://www.som.gu.se/presenterat/presenterat.htm) handlar institutionsförtroende om Förtroende, Trovärdighet, Tillförlitlighet och Tillit. Förtroendet kan ha olika nivåer: Institution, Organisation eller Individ. Detta känns som det går att applicera lika bra på skola, omsorg och vård (liksom polis, stat, kyrka, massmedier...).

I SvD 24/1-10 förs en debatt kring detta i vården, en debatt som jag tycker vore mycket bra om vi också hade i skolans värld:

"När det slarvas och görs fel inom sjukvården ska ansvaret flyttas från vårdpersonalen till vårdgivarna. Det ­personliga ansvaret tonas ner och istället ­hamnar fokus på organisatoriska brister eller att rutiner inte följs. Men det kan urholka ­förtroendet för den svenska sjukvården." http://www.svd.se/nyheter/inrikes/gott-fortroende-blir-en-vinst-for-alla_4138887.svd

Hur vill vi fördela ansvaret i skolan när målen (såväl kunskaps- som sociala- som fostrans- som arbetsmiljömål) inte nås? Idag finns varken legitimationsansvar hos lärarna, Lex Sarah eller Lex Maria. Att utkräva politiskt ansvar kan vi väl konstatera att det inte fungerat särskilt väl i de enskilda fallen om det ens gör det på institutionsnivå.

För mig är Ansvar något viktigt och något högst värdefullt. I mina föreläsningar märker jag hur jag talar mer och mer kring detta - vilket har god genklang hos lärare. Man vill ta ansvar och man vill kunna ta ansvar. Man vill påverka det man kan och ska påverka, och vill kunna sätta fingret på det som är andras ansvar att påverka, för att kunna ge alla elever de möjligheter de har rätt till.

Hur ska vi fördela ansvaret på ett sätt som stärker det rättmätiga förtroendet för den svenska skolan?

Det är fullt förståeligt att varje ny utbildningsminister har ett behov av att göra avtryck i den svenska skolan. Det som förvånar är att ingen verkar intresserad av att göra nya och framåtsyftande avtryck.

Samma fotavtryck, om och om igen!

Betygssystemet, det ”nya” systemet som införs om ett år eller två, visar sig vid närmare granskning vara en direkt replika av betygssystemet som användes i början av 1900-talet. Skolan verkar tro på återanvändning av metoder: Mer av samma sak och gärna något vi tidigare använt men sedan slängt i den organisatoriska och pedagogiska skräpkorgen.

Skolmode är återigen ”Vintage”.

Betygen är inte rättvisa, påstås det! Självklart är de inte rättvisa. De är dessutom missvisande och ger en missriktning av lärandet.

I Västerås var år 2008, 94% av eleverna minst godkända i ämnet musik.
Låt oss titta på vad som krävs för att nå minst betyget godkänt i ämnet Musik enligt nuvarande nationella kursplaner.

-kunna använda sin röst i unison och flerstämmig sång

-kunna delta i gruppmusicerande med melodi-, rytm- och ackordspel samt kunna reflektera över och bedöma utförandet

-kunna använda musik, text och andra uttrycksformer i skapande och improvisation för att gestalta tankar och idéer

-ha kunskaper om musikens uttrycksformer, funktioner och traditioner i olika kulturer samt kunna reflektera kring dessa utifrån musiken i dagens svenska samhälle

-kunna tillämpa centrala ämnesbegrepp i eget musicerande, musikskapande och musiklyssnande

-vara medveten om olika ljud- och musikmiljöers påverkan på människan och vikten av hörselvård

94% av eleverna som lämnade år 9 i Västerås klarade allt detta!

Bra, tycker jag, med tanke på musiklärarnas förutsättningar:

- Snittar mellan 23 och 25 elever/klass / lektion / lärare

- En musiklektion varar i snitt 50 minuter / vecka

Bra att klara allt ovanstående på 2 minuter / elev / lektion.

Vem hyllar det rättvisa betygssystemet?
Eleven, vars meritvärde försämras? Föräldrar, vars barns meritvärde försämras? Rektor, vars skolas betygssnitt sänks(och konkurrenskraften med det)? Den kommunala skolpolitikern, vars kommun sjunker(under dennes mandatperiod) i meritvärde utifrån ett fiktivt rikssnitt? Utbildningsministern, som ser landet sjunka i internationella jämförelser?

Betygen av i dag handlar om maffiametoder i alla led: Fixa det men jag vill inget veta!
Alla hyllar det rättvisa betygssystemet men vem vill egentligen ha det?
Självklart ska ett nytt system skapas av arbetsmarknadens aktörer tillsammans med skolan. Ett nytt system som stärker individens- och det svenska samhällets konkurrenskraft. Syftet med skola och betyg är således inte att få eleven att klara av skolan. Syftet med skola och betyg är att få eleven att klara av tiden efter skolan.
Till det sistnämnda har dagens betyg och det ”nya” systemet dessvärre motsatt effekt.