För nästan exakt ett år sedan jag på en föreläsning som i ett slag ändrade en viktig del av min och min kollegas lärarpraktik. Vi hade länge talat om hur vi skulle få eleverna mer delaktiga i sina egna utvecklingssamtal. Att säga "tulipanaros" är dock enkelt, att förändra ett rådande arbetssätt svårare.

Ulrika Gigards föreläsning gav den konkreta inspirationen vi behövde att gå vidare. Inte minst tog den bort frågan "fungerar det", då det ju faktiskt finns empiri sedan flera år - från förskoleklass till år nio. Så vi satte bara igång med vår klass och såg vart det bar.

Och som det bar! Eleverna var mycket nöjda och var absolut mer delaktiga. Samtliga klarade av att genomföra sitt samtal på ett bra sätt. Utvärderingen med föräldrarna var också mycket tydlig - de var mycket nöjda. Och stolta över sina barns insatser. Sist men inte minst så var även vi mycket nöjda. Dels för att eleverna blivit helt klart mer delaktiga, dels för att vi faktiskt upplevde att vår arbetsbelastning faktiskt minskat - trots att det var första gången!

Elevledda utvecklingssamtal igång

Elever ledar utvecklingssamtal

Eleverna ledde förstås även sina samtal under hösten när jag var pappaledig från skolan. Självklart kommer de också att göra det nu i vår (med nationella ämnesproven som bas).

Jag kan inte heller tänka mig att de kommer att acceptera något annat när de kommer till mellanstadiet... Tur att det inte var så svårt att föra över hur man kan göra till nästa lärare.

Tack för knuffen (inspirationen) du gav Ulrika!

I veckan tog jag flyget över till Helsingfors för att föreläsa i Svenska Normallyceums fina aula för ett femtiotal lärare i Finland. Det var intressant – en del är annorlunda, men det mesta är sig likt. Inte så konstigt kanske, det är barn/ungdomar och lärande som står i fokus och här är vi alla ganska lika. Eller snarare olika individuellt, men med någon slags förutsägbarhet i en grupp av elever organiserade i en traditionell skollokal.

Finska elever har dock läroplikt och inte skolplikt. Det tycker jag är ett intressant perspektiv. Skolan i Finland, inklusive lärarutbildningen, har inte heller genomgått lika genomgripande reformer som den i Sverige – även om den givetvis inte på något sätt stått still. 

Även en tusenmilafärd inleds med ett enstaka steg – riktningen är alltid viktigare än hastigheten.

Föreläsningen innehöll som vanligt både bakgrundsfakta, teoretiska modeller, aktuell skolforskning samt konkreta metoder och knep. Utifrån det senare och tankarna ovan enades vi om att var och en under kommande veckor ska prova något utifrån att ta ett första steg i rätt riktning. Jag ska sedan komma tillbaks till skolan om en månad. Det ska bli mycket intressant att se vilka steg som har tagits – och vilka som kan tas! Att läraruppdraget rymmer ständig förbättringspotential lockar mig.

För framtiden är det oerhört viktigt att vi tar medvetna steg framåt i rätt riktning. Som vanligt är ordet BALANS ett ord att hålla i minne. Samt vikten av att lärare brinner för olika är det som gör att den blommar!

På måndag kväll är det dags för EdCamp Stockholm, det ser jag verkligen fram emot – Lärare Lär Tillsammans!

Wow! Vilket mottagande vi fick på dysleximässan i Skellefteå där jag och Ronny Karlsson ställde ut vårt BRAVKOD-material i fredags och lördags. Ronnys höll en kort föreläsning med största salen fullsatt och efter föreläsningen hade vi mer än fullt hus vid vår monter. Allt presentationsmaterial vi hade med oss tog slut långt innan mässan var slut och folk stod och skrev av texterna från våra affischer. Oerhört roligt!

Som en mässbesökare sa; "Ni kommer ju sälja otroligt många BRAVKOD-material efter det här. "

Ronny Karlsson berättar för mässbesökarna om BRAVKOD-materialet.

För dig som inte känner till BRAVKOD så är det ett träningsmaterial avsett för pedagoger där vi arbetar med automatiserad avkodning vid läsning som har gett helt fantastiska effekter. Detta både för de som har mer eller mindre svårt att lära sig läsa, men även för dyslektiker.

Materialet köper du efter genomgången utbildning om en halvdag/kväll i form av en teoretisk föreläsning med en påföljande halvdags praktisk utbildning. Båda delarna kan givetvis klaras av under en dag om ni beställer ett utbildningspaket hem till er skola.

>> Läs mer om BRAVKOD-materialet

>> Läs mer om BRAVKOD-utbildning

>> Läs kommentarer från några av de som använt BRAVKOD-materialet ett tag

Igår var jag med i direktsändning i SR P4 Uppland, som ett inslag i deras temavecka kring skolan.

Temat var Arbetsro i skolan (jag och en lärare till medverkar, kommer in ca 8 minuter in - först ska det vara nyheter, väder, trafik och musik).

SR PLAY

Ska strax föreläsa på Läromediamässan kring "Arbetsro i skolan" (45 minuters föreläsning, kräver fokus), lyssnar som uppvärmning på John Steinberg som i dagarna släppt sin nya bok "Lektionen är helig". Som alltid mycket upplyftande. Fastnar inte minst för jämförelsen mellan Läraren och Artisten.

Vad tillåts artisten göra? 

Artister tränar på sin konst
Artister tillåts att hålla på med sin konst
Artister utnyttjar sin kompetens
Artister bygger på sin personlighet
Artister prövar nya vägar – och misslyckas ibland på vägen
Artister reflekterar ständigt på hur de kan förbättra sig
Artister får lova att "göra sin grej"

Hur skulle detta te sig om det översattes till "Lärare"?

Nej, nu är det dags att koppla in datorn i föreläsarkanonen. Ganska mycket folk verkar samlas, kul och viktigt!

"Barn är födda till kommunikation. Vi har bara så svårt att läsa av dem", säger Suzanne Osten i en DN-intervju publicerad den 14 januari i år.

Det får mig att fundera kring både begreppet kommunikation och barns kommunikation med oss vuxna. För det första är ju kommunikation så mycket mer än orden som sägs. Vi har ett spektrum som omfattar, orden, rösten och kroppsspråket. Därigenom filtreras känslor och tankar, värderingar, behov och föreställningar.

När barn kommunicerar med oss har de precis som vi ofta outtalde behov bakom orden, skriken, gråten, skratten och tjuten. Hur kan vi bli bättre på att läsa av dessa behov? Och vilken skillnad skulle det innebära för barn i vår närhet? Vad säger barnen egentligen till oss när de sätter sig på tvären?

Följ gärna länken och ta del av Suzanne Ostens tankar!

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/prata-intelligent-med-barnen

Så var terminens utvecklingssamtal avklarade. Som alltid har de varit både givande och jobbiga. Jobbiga i tidsåtgång och stundtals kraftsamling. Givande för det fortsatta lärandet och oftast goda kommunikationen med elevernas föräldrar.

Kollegan jag delar mentorskap med har återigen väckt frågan hur vi kan få eleven att bli tydligare i centrum på utvecklingssamtalen. Detta har vi talat om tidigare. Visst har vi båda gjort försök i det lilla, men ofta hamnar vi trots allt till sist i "det där ska vi tänka på till nästa samtalsomgång". Sedan kommer nästa samtalsomgång innan vi på allvar hunnit tänka och göra något åt det. Så har det rullat på. Inte direkt dåligt, men inte heller så bra som jag skulle önska att det var. 

I förra veckan var jag dock på föreläsning kring Elevledda utvecklngssamtal. Det var mycket inspirerande! Jag tycker om föreläsare som vågar stå för något och säga "Såhär tycker jag!". När föreläsaren dessutom är väl påläst på skollag och kommande läroplan – samt konkret har genomfört elevledda utvecklingssamtal på skolan hela vägen från Förskoleklass till år nio sedan några år tillbaks – och frikostigt delar med sig av både exempel, erfarenheter och dokumentation – blir det hela ännu bättre. 

Tankarna förstärkes sedan mot slutet av veckan, på lokalombudsutbildning med LR. Det visade sig där att det var flera skolor som redan inlett försök med elevledda utvecklingssamtal. De hade alla upplevt att arbetsbelastningen för lärarna initialt hade ökat för att sedan snabbt minska. Istället för att ta energi hade utvecklingssamtalen istället gett energi.

Nu hoppas jag verkligen vi får till det i vår - för det är klart eleven ska vara i centrum!

Föreläste på Nya Stenkulaskolan i Malmö i veckan. Kändes som det var en skola som verkligen var på gång – engagerad personal, ny medveten rektor, god samverkan och fokus på tydlighet kring förväntningar och förutsättningar för elevernas kunskapstillväxt. Gav energi! Inte minst när man kommer hem till mailboxen och möts av

 

"Jag ville bara tacka för en mycket givande kväll. Jag uppskattade särskilt att när jag lämnade vår matsal/aula så gjorde jag det med en härligt, positiv känsla i kroppen. Och detta trots att vi fick vara kvar på jobbet till åtta på kvällen!"

 

Kom som vanligt också därifrån med nya tankar och idéer. Som en del av föreläsningen diskuterar vi frågan "Vilka egenskaper utmärker en god lärare utifrån elevernas perspektiv". Jag har också ställt denna fråga till i princip samtliga mina elever, genom alla år. Det är en mycket intressant och givande fråga – unik på det sätt att den engagerar samtliga elever samt att alla elever har unik förkunskap inom ämnet.

Fick frågan:

"Har du också ställt frågan "Vilka egenskaper utmärker en god elev utifrån elevernas perspektiv"?

– vilket kändes som en mycket relevant fråga som jag önskar att jag ställt själv, men nu blev glad för att den ställdes. Ska ställa frågan till eleverna imorgon när jag är tillbaks i skolan! Blir mycket intressant att höra vad de säger.

En avhandling av Per Andréasson vid Uppsala Universitet läggs fram den 17 september. Den handlar om att vi genom att uttrycka en specifik känsla med ansiktets muskler kan påverka själva känslan - även om det varier mellan olika personer. I studien låter han jämföra personer med hög respektive låg emotionell empati. Läs mer genom att klicka här!

Intressant ämne som jag ofta själv har med i mina föreläsningar! Kan det vara så enkelt att när vi ler så skapas välbehag via hjärnan. Man vet inte förrän man testat!

Efter att under två dagar ha suttit och skrivit en artikel om skam för Förskoleforum var det skönt att ta en promenad i solen. Det är inte helt okomplicerat att läsa in sig på skam och hur vi påverkas av detta ok till känsla. Att dessutom anta ett barnperspektiv och fundera kring hur vi kan hantera och prata om skam med små barn ställde till det  i mig. Vetskapen om att det finns barn som skäms över sig själva och vilka de är! Tunga tankar.

Men alla känslor är okej var det någon som sa. Så nu finns en tvådelad artikel om skam, en mer teoretisk och en praktisk med övningar och samtalsunderlag för den som vill läsa.

Ut i solen, en runda runt Råstasjön i Solna där jag bor. På vägen tillbaka hem hamnade jag mitt i förskolans dag! Underbart. Barn, personal och föräldrar hade samlats kring den utställning som förskolorna i området anordnat ute i parken.

Tacksamt vandrade jag runt och tittade på alla kreativa lösningar på olika teman. Skor, fötter, kompisar, natur, tåg, matematik, kost och hälsa var några av alla teman de jobbat med i olika former. Jag skrattade åt collagen med "min favoritmat" som bestod av bilder på ketchup, hamburgare, läsk och snabbmat. Och fick en klump i magen. Jag är stark motståndare till snabbmatskulturen, särskilt när den flyttar in i vardagen. Men det är en annan historia.

Jag svalde klumpen och fortsatte njuta av barnens och personalens kreativitet. Länge leve förskolan! Det finns så mycket gott där. Tack. Säger jag vars barn lämnat förskolan för länge sedan. Men jag är kvar i den, genom mitt arbete. Det gör mig glad!

Ser på förra veckans Debatt på TV och läser i tidskriften ViLäser om den barnbokscensur som svenska författare anser sig utsatta för. Det talas om nymoralister bland föräldrar vilket skapar censur inom förlagsbranschen. Svordomar, alkohol eller för mycket magi är exempel på sådant som dessa nymoralister inte vill ha i barnens böcker.

Det jag personligen triggar mest på i ViLäsers artikel är att många föräldrar har reagerat negativt på barnboken När vi var ensamma i världen, av Ulf Nilsson och Eva Eriksson. Reaktionerna handlade om att man anser det för otäckt att läsa om barn som på riktigt tror att de är ensamma i världen. Gulp. Har inte fler än jag haft känslan av att vara ensam? Även som barn. Har inte fler än jag upplevt hur skönt det kan vara att genom litteratur eller film, scenkonst och musik få hjälp att bearbeta och hantera sådana känslor?

Artikeln och TV's Debatt lyfter också frågan om Astrid Lindgren skulle släppas igenom censuren idag? Antagligen inte blir svaret. För där finns inte bara alkohol och elände, rasistiska skildringar och magi utan en hel del svåra livsöden och starka känslor.

Men det är inte trots utan på grund av att Astrid Lindgren skildrar livet som det är som hon läses världen över. Generation efter generation. För Pippi är både ensam och föräldralös. Och Emil har en pappa som inte kan behärska sin ilska utan låter den gå ut över familjen. Madickens bästa kompis pappa är alkoholist och i Bröderna Lejonhjärta måste två pojkar lära sig leva med vetskapen att den ene snart ska dö.

Om vi försöker skona barn från svåra känslor genom att censurera litteraturen, vad får vi då? Barn som slipper sorg, ensamhet och smärta? Självklart inte.

Författarna ska ha sin fulla rätt att skildra livet. Det ger barn verktyg att tillsammans med vuxna bearbeta känslor genom läsupplevelsen. Låt oss istället för att låta nymoralisterna styra förlagens utgivning (tänk pengar) stötta föräldrar och andra som läser tillsammans med barn. Låt oss debattera om hur vi kan bli ännu bättre på att ta hand om det svåra som livet erbjuder tillsammans med barn. Genom att läsa, prata om och ställa frågor kring berättelsen kan vi skratta, gråta, bli rädda och känna oss modiga, osäkra, fria och starka. Allt detta hör god litteratur och annan konst till. Det vill åtminstone inte jag missunna mina barn.

Glädje, ilska, sorg och rädsla är våra fyra grundkänslor. Dessa känslor uttrycks på samma sätt oavsett kulturell och etnisk tillhörighet.

När jag tog fram EQ-dockan® la jag till Sur och Lugn till de fyra grundkänslorna. Sur därför att det är en sådan ”förbjuden” och oacceptabel känsla, eller sinnestillstånd. Lugn för att öka medvetenheten om hur vi kan skapa oaser för återhämtning genom lugnet.

Alla som följer mitt livskunskapsprogram vill dock inte arbeta med känslan sur. En förskola sa att de stoppat surdockan i garderoben med motiveringen att ”vi är inte sura på vår förskola, varken barn eller personal.” Intressant, tänket jag. Är det möjligt?

Personligen kan jag ibland frossa i mitt eget sura tillstånd. Har funderat kring varför. Det var inga smickrande svar jag fann. Det kan handla om makt.

Utan ett ord kan jag styra och kontrollera andra människor genom att vara sur. Ibland har jag utnyttjat det. Men då har det inte känts särskilt bra efteråt…

Har du upplevt att du påverkats av någon i din omgivning, hemma eller på jobbet, som är sur? Hur påverkas du av det? Vad gör du åt det? Vad skulle du vilja göra?

Att vara sur är inte som att vara arg. Ilskan, som är en grundkänsla, är betydligt mer konkret än sinnestillståndet sur. Ilska kan komma plötsligt och brukar upplevas fysiskt. Att vara sur är mer sprunget ur vår tankeverksamhet och behöver inte upplevas så mycket i kroppen som ilskan kan göra. Men omgivningen märker när vi är sura. Ibland  uppfattas det provocerande, ibland skapar det osäkerhet, rädsla. Ofta uppstår en vag, men obehaglig stämning som kan vara svår att sätta fingret på...

EQ-dockan® Sur har sin befogade plats i skaran bland de övriga känslorna, trots att det inte är en grundkänsla. När vi accepterar att vi ibland är sura kan vi också lära oss hantera det. Liksom vi kan lära oss hantera när människor i vår omgivning är sura. Barn såväl som vuxna kan behöva verktyg för att inte låta sig smittas av dem som missbrukar det maktmedel som känslor och sinnestillstånd utgör. Människor som ofta är sura kan förpesta en arbetsplats.

Jag vill slå ett slag för surheten! Lyft fram den ur mörkret, sätt lite ljus på den. Låt oss lära oss hantera och bemöta andra som är sura i vår omgivning. Kanske ska vi rent av se oss i spegeln och ställ frågan, hur beter jag mig när jag är sur?

Svenska dagbladets Idag-sida har idag en underbar artikel som vänder på steken när det gäller familjerelationer! "Hjälp! Mina föräldrar är i medelåldern" är rubriken.

Tre tonåringar intervjuvas och får svara på frågor kring hur man bäst stöttar föräldrar som lider av klimatkteriebesvär och sjunkande testosteronhalter, sårade känslor eller hur de kan förstärka goda beteenden hos sina föräldrar. Jag skrattade gott åt artikeln. Snacka om att ge läsarna nya perspektiv! För hur många föräldrar, och handen på hjärtat du som är det, tänker tanken att man själv skulle behöva förändras i takt med att barnen växer?

Med en före detta tonåring (dotter 22 år, numera utflugen) och en son som precis börjat visa de första så kallade förpubertala tecknen så känner jag igen tanken att det plöstligt händer något med barnen när de ska bli/är i tonåren. Men händer det inte något med mig själv också?

Som den läraktige mor jag vill vara frågade jag vid frukostbordet min son hur han skulle vilja uppfostra mig och pappa. "Först skulle jag lära er att äta godis. Sen skulle ni få lära era att leka i tio timmar. Sist så skulle ni få lära er alla mina favorithemsidor... lunch ingår också!".

Sådär ja, en föräldrakurs, klappat och klart i en tioårings hjärna! Jag var förstås tvungen att fråga vem som skulle laga lunchen. "Ni förstås - det kan ni också behöva lära er!"

Äta godis, leka länge, få inblick i livet på nätet och laga godare luncher. Låter enklare än jag trodde faktisk! Kanske krånglar vi till det när det gäller barn?

Igår gick jag ut ifrån biografen med ett leende på läpparna. Jag kände mig stark och kreativ. Jag älskar sådana filmer. Bredvid mig gick min 9 årige son. Det som gjorde mig extra glad var att hjälten var en hjältinna! Alice i Underlandet har blonda lockar och svingar svärd som få.

Jag är så trött på alla manliga hjältar och förebilder som översköljer våra barn och ungdomar. Därför bli jag glad av en film där en kvinnlig hjälte får rädda riket i från ondskan. Inte blev det sämre av att även de båda rivaliserande regenterna var drottningarna och således kvinnor. Den ena ond och hänsynslös, den andra vit som snö.

Trots att min son verkade mest intresserad av att få en korv med bröd efter filmen så hoppas jag att han fick ett vidgat perspektiv genom Alice i Underlandet. Som att blonda lockar inte bara är fägring utan även kan stå för mod, styrka och kreativitet.

När jag ställer frågan under mina föreläsningar brukar det bli alldeles tyst i salongen. Alla tänker. Ytterst få räcker upp handen och vågar sig på förslag till vad en känsla egentligen är.

Visst är det lite lustigt att det är så svårt att definiera vad en känsla är? Särskilt med tanke på att vi hela livet, dygnet runt, har en förstahandsupplevelse av vad känslor är. Kan det vara så att vi har glömt bort känslorna i det moderna livet?

Jag tror att det är känslor är en guldgruva som stavas självkännedom och att det enda vi behöver göra är att ge oss in i gruvan och börja vaska. Känslor är information till mig själv, från mig själv, om mig själv. Känslor är vägledning om hur vi har det i våra liv!

När vi utvecklar förmågan att identifiera, sätta ord på, förstå och kommunicera om våra känslor har vi allt att vinna. Allt vi gör och allt vi inte gör påverkas av våra känslor. Hur kan vi använda detta i förskola och skola?

Till alla er som besökte vår monter på matematikbiennalen vill vi rikta ett stort tack för alla intressanta samtal och kreativa diskussioner.

Du som inte hade möjlighet att närvara är alltid välkomna att höra av dig till oss för att få information om matematikverkstäder och att diskutera fortbildning.

Igår terminens näst sista utvecklingssamtal. Utvecklingssamtal kan ofta vara viktiga. Viktiga för eleven, lärandet, föräldern, kommunikationen, mig, organisationen. Blev återigen påmind om Taylor Mali´s fantastiska poem om vilken roll lärare kan spela "On what teachers make", http://www.taylormali.com/index.cfm?webid=13, brukar ofta visa YouTube-klippet

- vilket redan setts av över 1 miljon tittare på YouTube (och några hundratal till med hjälp av mig)!

Framförallt gav gårdagens utvecklingssamtal en konkret påminnelse om raderna

"I make parents see their children for who they are
and what they can be."

- för det är något vi kan, visa föräldrarna nya sidor hos sina barn - visa att de kan, att de vill, att de klarar det, att de vågar. Ja till och med att de finns och att de räknas.

Det känns viktigt att vara lärare. Inte lätt. Inte enkelt. Inte smidigt. Inte alltid roligt. Men när stjärnglansen tänds i barnens ögon - då får man lön för all möda. Kan vi även visa föräldrarna lite av den stjärnglansen, då kan man säga att man lyckats.

Till Astana - huvudstaden i det från Sovjet fria Kazakstan - kom jag den 17 oktober tillsammans med IF Metalls unge internationelle sekreterare och IMF:s (inte International Monetary Fund utan International Metal Federation) Moskvarepresentant, en duktig ryss som kände till landet väl. Vi skulle besöka fackföreningar i landet för att knyta kontakter för framtida samarbete. Vår ryske kollega visste berätta att Astana blivit huvudstad därför att den gamla republikhuvudstaden Alma Ata, nu Almaty, låg långt i sydost på gränsen till Kirgizstan och alltså ca 250 sv mil från landets västra gräns (i närheten av Astrakhan i Ryssland, vid Volgas utlopp i Kaspiska havet).

Kazakstan är världens nionde största land till ytan, ca sex gånger så stort som Sverige. Man (= president Nazarbajev) ville ha huvudstaden mitt i landet och där hittade man en byhåla, gav den namnet Astana ... 

  Läs mer

Lördagsstiltje

Jag njuter av det igenkända, det bekanta.
Boken, soffan och barnens röster ifrån övervåningen.
Ett höstlugn har infunnit sig denna eftermiddag i slutet av september.
Ett efterlängtat lugn.

I ett tillstånd mellan slumrande och sovande, boken vilar på mitt bröst,
hör jag att någon knackar på ytterdörren.
Från min plats i soffan kan jag, om jag sätter mig upp, se trappans platå.
Jag reser mig sömndrucket upp och blickar ut genom fönstret.

Den unge mannen framför ytterdörren är bekant men ändå inte.
Välklädd, reslig, vältränad och….så bekant!
Jag går mot ytterdörren och hör ytterligare en knackning.

”Hej! Känner du igen mig? Det är…”
I samma stund som den unge mannen ska säga sitt namn faller minnesbilderna på plats.
”Morgan Sundqvist”, säger jag i samma stund som den unge mannen presenterar sig.

Morgan är en av många elever jag mött under min yrkesverksamma tid som lärare. Jag minns Morgan mycket väl och jag minns honom med värme.
Morgan tog plats och ville väldigt mycket.
Hur länge sedan var det nu? Det måste vara minst tio år sedan.
Det kan vara femton.
Jag är uppriktigt glad över att se honom.

”Jag ville bara komma förbi och berätta hur mycket du betytt och faktiskt fortfarande betyder för mig”, säger Morgan och räcker fram en bukett blommor.
”Det är tack vare dig mitt liv är ett bra liv, ett liv jag är stolt över.”, fortsätter Morgan.

Jag blir rörd av hans ord, hans uppriktighet och den totala direktheten.

”Morgan, vännen! Du har dig själv att tacka för det liv du lever. Du har gjort dina val, ingen annan.”, förklarar jag för honom.

I samma stund drabbas jag av plötslig oro.
Varför nu, efter tio, kanske femton år?
Är han sjuk?

”Har det hänt något, Morgan?”, frågar jag oroligt.
”Nej, inte alls”, skrattar Morgan.
”Och det du säger stämmer inte. Jag har dig att tacka för mycket i mitt liv. Ditt sätt, du var alltid glad, och ditt tålamod. Jag har det med mig, hela tiden. Jag har dig att tacka för mycket, för allt.”. Hans röst spricker och blicken fladdrar iväg.

Vi är i samma sinnestillstånd.
Ett tillstånd som för oss båda resulterar i sprucken röst och fladdrande blick.
Jag kramar om Morgan.

Morgan berättar sedan att han arbetar med IT-system. Han pendlar flitigt mellan Belgien och Sverige. Han bor i Eskilstuna och har sambo.

”Vill du inte komma in?”, frågar jag?
Morgan avböjer och förklarar att tjejen väntar.

Hur länge har vi stått här på trappan? Tio minuter? Femton?
Efter en kort stunds vidare samtal säger vi hej.

”Tack för allt.”, säger Morgan innan han kliver in i den röda bilen och försvinner.

Jag står kvar på trappan.
Barfota, med slarvigt knäppt skjorta och i mina mysjeans vinkar jag till Morgan trots att jag vet att han inte kan se mig.
Tåren som letar sig upp känns självklar och jag gör inget för att hindra den.
”Tack Morgan.”, tänker jag.

Jag känner ödmjukhet och glädje inför livet och dess möten.
Jag vill springa upp till mina barn, krama om dem, kittla dem och berätta om Morgan, om livet och dess obegränsade möjligheter att göra gott.
Jag vill berätta för dem om möjligheten, skyldigheten, att bestämma över hur de bemöter andra människor.
Jag vill förklara att sökandet efter den goda intentionen är ett personligt val, deras eget val.

Jag inser att min känsla inte går att förmedla.
Det var min och Morgans upplevelse.

Jag hör att 6-åringen tittar på favoritfilmen.
För henne är det viktigast, just nu.

Hur många i mitt liv har betytt lika mycket för mig som Morgan tycker att jag betytt för honom?

Många!

Morgan gick ifrån tanke till handling.
Morgans besök var en gåva.
Morgans gåva till mig var insyn.
Morgans handling blev för mig en uppmaning men också en bekräftelse.

Från tanke till handling.
Inte mer än så.
Tillsammans med den goda intentionen är det tillräckligt.

Hustrun kommer ned från övervåningen.
Orolig över min tår.
Jag berättar om mötet.
Hon kramar mig.

Dagen efter fyller jag 41 år.

Om det ska busas så ska det busas med finess.

Ljusterö skola utsattes för detta litterära bus. Jag kan inte låta bli att se framför mig vad ett bilbiotek skulle kunna vara.

Bio för bilar?