När LPO94 kom med nya kursplaner var det en ordentlig förändring i svensk grundskola. Det relativa betygsystemet byttes mot ett målrelaterat. Det fanns mål att uppnå, mål att sträva mot, kriterier för VG och MVG (fast inte från början)... förvirringen var näst intill total. Tyvärr fanns det direktiv som sa att det inte fick ges ut kommentarmaterial vilket gjorde att vi lärare skulle försöka tolka innehållet, begreppen, formuleringarna efter bästa förmåga med infärgning från den situation vi befann oss i. Som ni vet så blev resultatet av det arbetet inte till 100% belåtenhet. En av anledningarna till revideringen av läroplan och kursplaner är just att de lokala tolkningarna gjort att den nationella likvärdigheten gällande innehåll, bedömning med mera inte är tillfredsställande.

Nu står vi inför nästa steg. En revidering av LPO94 och tillhörande kursplaner. Är vi mer redo för denna än för den som kom 1994? Det finns mycket som jag är tveksam inför.

Lgr11 som ny samlad läroplan med tillhörande kursplaner är det bra grepp. Det blir tydligare att läroplanen är det överordnade dokumentet jämfört med kursplanerna. I LPO94 tror jag att flertalet lärare hade betydligt större kunskap om kursplanerna än läroplanen, som egentligen är fundamentet för kursplanerna. Men hur kan det komma sig att ingen kursplan har ordet "mål" som rubrik någonstans när vi arbetar i en målstyrd skola?

Eleverna ska enligt de nya kursplanerna utveckla 3-6 olika förmågor beroende på ämne, vilka Skolverket med en dåres envishet kallar de långsiktiga målen. Ända till de allra sista utkasten stod det att undervisningen i ämnet xxx hade som mål att eleverna skulle... Tyvärr byttes detta ut mot formuleringen att:

"Genom undervisningen i ämnet xxxxx ska eleverna sammanfattningsvis ges förutsättningar att utveckla sin förmåga att" 

Så nu har vi en ny kursplan som bygger på ett målrelaterat betygsystem men som inte innehåller formuleringen/rubriken "mål". Hur ska vi hantera detta undrar vän av ordning? Finns det mål? Vilka är de i så fall? Och finns det utrymme för lokala tolkningar?

Trots allt informationsmaterial från Skolverket, och att jag var med i den inre referensgruppen för matematik, så har jag inga svar. Jag vet inte ens om det är så att alla förmågor (eller så kallade långsiktiga mål) ska ha samma värde vid bedömning. Om det inte skulle vara så letar jag med ljus och lykta efter information om vad som är mer värt och varför? I syftestexten beskrivs ett flertal förmågor fram, som dock inte är långsiktiga mål. Ska de också betraktas som någon form av mål? Om inte, finns det några andra mål än de av Skolverket kallade "långsikta mål", som ju egentligen heter förmågor? För mig är det här viktiga frågor för att få klarhet i hur jag ska förhålla mig till Lgr11. Är vi verkligen rustade för att med rak rygg kunna säga till våra elever och deras föräldrar att vi vet hur och varför vi inför Lgr11?

Tack för ordet!
Per Berggren

Skolverkets förslag till nya kursplaner som lämnades till regeringen den 23 mars har nu antagits av regeringen, med en justering gällande kursplanen i religion. Detta vållade stor uppståndelse, skulle vi lära eleverna mer om kristendom än om de andra världsreligionerna? Betyder den nya kursplanen att den tar ställning för eller emot olika religiösa inriktningar? Debattens vågor gick höga. Själv förstod jag ingenting!!?!??!

Är det inte självklart att elever i skolor i Sverige uppmärksammar julen, och förmodligen får någon form av religiös anknytning till varför denna högtid finns, på samma sätt som vi har påsk och andra högtider med kristen anknytning? För inte var det väl så att alla skolor i Sverige lika naturligt uppmärksammade den senaste ramadan, eller högtider för hinduer eller buddister? Men detta har väl inget med undervisning i religion att göra? Religionsundervisningen har under många år uppmärksammat olika religiösa åskådningar utan att värdera för eller emot. Läs själva på http://www.regeringen.se/content/1/c6/15/34/87/8de6b5ef.pdf och se om ni tycker att den diskrimenerar andra religioner, det tycker inte jag. Men vad har då detta med mål i kursplanerna att göra?

Min spontana tanke när jag hörde diskussionen som uppstod i samband med att regeringen beslutade om kommande kursplan var: - Gjorde man detta med flit för att dra uppmärksamheten bort från något annat? Var tog till exempel diskussionen om mål i kursplanen vägen?

Med stor sannolikhet kommer den kursplan som regeringen beslutat om att tas. En intressant detalj, som jag i och för sig inte tycker är så liten, är att ordet eller begreppet MÅL inte finns med i kursplanen.

Vi som var med när LPO94 infördes vet hur mycket diskussioner det var kring målstyrd skola, målrelaterade betygssystem, mål att uppnå, mål att sträva mål... Vad betydde alla dessa mål? Det var ett paradigmskifte där en skola som jämförde elever med varandra skulle ersättas med en skola som hade absoluta mål att arbeta mot och som elever skulle nå. Men det blev lite väl mycket mål. Leif Davidsson gjorde en utredning som har titeln "Tydligare mål och kunskapskrav - ny läroplan för grundskolan" (http://www.sweden.gov.se/sb/d/10003/a/117269) I den lyfter Davidsson fram problematik med att det finns för många mål, mål på olika nivåer ibland i LPO94 och ibland i kursplaner och att de kan kollidera/motsäga varandra och att tydligheten försvinner. På grund av detta beslutades att kursplanerna och läroplanen skulle revideras så att det blev tydligare mål.

Döm om min förvåning när Skolververkets förslag kom och som nu är taget av regeringen och ordet mål inte längre finns med i kursplanerna. Hur ska man tolka det?!?!?!

Ända fram till någon av de allra sista remissomgångarna fanns formuleringen: "Målet för undervisningen i ämnet xxx är att eleven ska utveckla förmågan att" Som följdes av de förmågor som eleverna ska utveckla i respektive ämne. På grund av diskussioner kring huruvida det var undervisningen i ämnet eller eleven som skulle ha mål så valde de ansvariga för skrivandet av förslag till nya kursplaner att ta bort ordet MÅL.

Eftersom Lgr11 med tillhörande kursplaner inte har ett annat kunskapsperspektiv än LPO94 finner jag det mycket märkligt att detta så centrala begrepp plötsligt lyser med sin frånvaro. För oss som varit med tidigare är det lätt att se var begreppet mål borde komma in, men hur är det för alla de blivande lärare som inte varit med om denna resa? Kommer mål att vara lika centralt och naturligt för dem?

Frågorna är många! Om du vill få lite mer bakgrund, information om varför kursplanerna ser ut som de gör finns det möjlighet att ventlilera tankar, idéer och åsikter på den kommande kursplanekonferensen (http://www.jlutbildning.se/Nyheter/skola-2011-kursplaner.html).

Utan mål är det svårt att veta vart man är på väg och om man inte vet vart man skall kommer man att hamna någon annanstans.

Per Berggren

Äntligen, nu är problemet löst! ...eller är det?

Betyg från år 6 får eleverna att förstå att skolan är på allvar och därför kommer de att börja plugga och därigenom höjs nationens utbildningsnivå! Att ingen har tänkt på detta tidigare, det är ju märkligt.

Jag tror att ett antal elever kommer att känna sig mer motiverade att studera mer, kanske även några som känner sig mer än motiverad. Kanske till och med stressade då de redan innan visste hur viktig skolan var men med betyg känns det ännu viktigare. Kan tänka mig att det finns en överrepresentation av tjejer i den senare gruppen. Men att detta politiska utspel kommer att förändra majoriteten av våra elevers syn på kunskap, lärande, framtidsplaner mm tror jag är naivt. Faktiskt på samma sätt som att nivågruppering skulle göra några dramatiska förändringar, det finns faktiskt forsknign kring detta som talar om att nivågruppering i sig på inget sätt är positivt. Det är anledningen, sättet och dynamiken i grupperingarna som är avgörande (ursäkta den kängan Christer, läs gärna hans inlägg nedan).

Ska vi förändra elevers kunskaper ska vi ha väl fungerande skolor med pedagogisk skicklig personal och visionärer med mod att delegera i skolledningen. Har vi det kommer det på vissa skolor att utmynna i nivågrupperingar som är dynamiska och väl fungerande och på andra skolor vara sammanhållna grupper men som utvecklas i samma takt. På samma sätt som betygsliknande omdömen i vissa skolor hjälper en elever i den skolan medan omdömen som helt och hållet undviker betygsnivåer kan ge precis samma effekter på en annan skola.

Det är farligt med politiska avtryck som detta då man kan få för sig att det är lösningen på ett problem istället för att förstå att det är ett, av många, verktyg för att hantera olika situationer.

Skolan är alldeles för viktig för att politiker ska få bestämma över den! Den ska bygga på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, och vad av detta kan Björklund stoltsera med?

Per Bergggren (som på inget sätt är emot betyg...)

För en tid sedan läste jag i en kvällstidning om ”Mattebluffen”. Kontentan av den artikeln var att matematik hade någon form av särställning som ett viktigt ämne för att kunna delta som medborgare men att skribenten som vi kan kalla Eva-Lotta Hultén, eftersom hon heter så, inte instämde i detta. För att vara medborgare räcker det gott och väl med den matematik som man lär sig i skolår 4-5, resten borde sparas för de som väljer någon utbildning som kräver ytterligare kunskaper.

Nu vill jag inte sjunka till samma låga nivå, men jag måste få fråga om det är så att indianerna sitter mitt emot varandra i hennes kanot, hissknappen lyser men inget rör sig, hjulet snurrar men hamstern är död… Är jag elak, nej jag tycker inte det. Eva-Lottas argument är att hon inte har använt den matematik som hon har lärt sig under de senare skolåren, och att den på inget sätt har hjälp henne att bli den hon är. ”Matematiken tillskrivs alla möjliga goda egenskaper och effekter” Jag tycker att det citatet visar på Eva-Lottas syn på matematikämnet och dess värde, eller icke-värde.

När jag gick i skolan som elev lärde jag mig alla stora floder i Sovjetunion och alla länder och huvudstäder i Afrika. Jag kunde dessutom ta ut satsdelar och visste att BTB färgar syror gula och baser blå. Jag har också för mig att jag förmodades kunna vad de olika lagren från ytan på jorden till jordens mitt kallas, men jag vet inte om jag lärde mig allt det och jag är helt säker på att jag inte vet det idag.

I artikeln hänvisas till forskning som säger hur mycket av den matematik vi lär oss som vi verkligen använder oss av. När jag tänker på det så blir jag mycket bekymrad. Tänk om någon går igenom allt det vi läser i grundskolans alla ämnen och vad vi egentligen använder av dessa kunskaper som vuxna och vill hävda att detta ska vara grunden för det som eleverna ska lära sig i grundskolan. Jag tror att det skulle innebära att grundskolan inte behöver vara längre än 6 år då. Fast eleverna kan givetvis inte börja gymnasiet efter skolår 5 eller 6, eller kan de det? Och vad gör man förresten på gymnasiet? Nog borde samma översyn göras även där eller är det så att alla kunskaper som man får i gymnasiet används i hela livet? Om man inte vill gå på gymnasiet, borde det då finnas en arbetsmarknad för 12-åringar, eller vad ska de göra i väntan på att bli gamla nog för att kunna arbeta? Är det verkligen Eva-Lottas tanke att barn som är 12 år ska välja yrkesinriktning? Dagens system där eleverna väljer inriktning på gymnasiet får ibland kritik för att eleverna är för unga för att göra detta val, men då går de i skolår 9. Problemen börjar bli många tycker jag.

Eller är det så enkelt att Eva-Lotta vill vinna billiga poänger genom att hacka på ett ämne som är allmänt illa omtyckt? I så fall tycker jag att hon borde skämmas. Jag deltar gärna i en diskussion om skolutveckling men jag då hoppas jag att den inte ligger på Eva-Lottas låga nivå.

Per Berggren

Tillhör du den kategori som med en dåres envishet fortfarande ägnar sig åt dumheten att korrigera någon som säger

-  Aj, jäklar jag skärde mig!

och säger att det heter skar? Sluta med det i så fall, det slaget har du redan förlorat. Om det nu inte är på det sättet att du med samma iver talar om att det är fel att säga att någon simmade 100 meter, det heter sam! Och att det vulgära hjälpte omedelbart bör bytas mot det korrekta halp. Hjälpa – Halp - Hulpit var tidigare den korrekta formen för det (för detta) starka verbet Hjälpa på samma sätt som det heter Simma - Sam – Summit, fast under en övergångstid nu också kan heta Simma - Simmade – Simmat, vilket för övrigt kommer att bli den rådande ordningen i framtiden.

Själv tar jag med glädje emot denna regelbundisering av språket. Det som är så härligt med språk är ord och uttryck inte kan överleva sig själva. Så länge de används är de bra men om något nytt börjar användas istället kommer det att bli ”rätt” och korrekt när tillräckligt många har sagt det tillräckligt ofta. Språket lever och utvecklas, oavsett om du vill det eller inte. Hur stavar du förresten till fåtölj och löjtnant? Kolla gärna hur det stavades tidigare och kom sedan och säg att det var bättre förr!

Istället för att ägna kraft och tid åt att bekämpa något som ändå kommer att bli standard tycker jag att vi ska förena oss i kampen mot sär skrivning, för sådan blir ofta konstig. Skolexemplet på effekter av detta tycker jag är jämförelsen mellan kontaktannonserna

”Korthårig sjuksyster söker partner” och ”Kort hårig sjuk syster söker partner”.

Ett vanligt argument mot att börja använda skära - skärde - skärt är att den sista formen kan blandas ihop med en färg, men det problemet finns ju redan med andra ord utan att orsaka några större problem.

-  Får jag lov?

kan besvaras med såväl ja som nej vid ett dansgolv som med meningen

-  Nej tyvärr, du måste komma till sportlovsskolan.

Om jag nu får ta mig friheten att slå en lov i det språkliga landskapet…

Att vårt språk har denna självkorrigering är bra men ibland skulle det krävas att någon tog mod till sig och satte ner foten när det är en oregelbundenhet som inte är till gagn för någon eller något. När ett helt system behöver korrigeras. Ett sådant är benämningen av talen 10-19, och även 20-29. ALLA tal, förutom dessa, är helt regelbundna. 35 heter tre-tio-fem vilket tydligt anger siffrornas platsvärde och därmed skapar förståelse. Våra fantastiska ”ton-tal” ger inte denna förståelse, 13 börjar med ental och lägger till ton som ska betyda 10 till. Varför kan inte någon bestämma att från och med nu ska talen heta ett-tio-ett, ett-tio-två, ett-tio-tre och så vidare och att tjugo samtidigt byts ut mot två-tio…?

Ja, du tycker nog att det låter konstigt och inte ligger rätt i munnen, men det tror jag att du tyckte första gången du sa ordet tjugo också. Det handlar bara om att lära och vänja sig.

Nu kanske du tycker att detta är en larvig bagatell, vilket betyder att du inte är lärare i tidigare skolår när eleverna ska lära sig denna oregelbundenhet. En grov uppskattning är att denna oregelbundenhet gör att eleverna stannar upp i sitt lärande kring tal och taluppfattning i ½-1 år, vilket annars skulle ägnas åt att lära dem annan ny kunskap i matematik. Tala om effektivisering om grundskolans matematikundervisning får ytterligare ½-1 år! Här skulle jag gärna se att fler engagerade sig i denna kamp istället för att krampaktigt hålla kvar vid det gamla som ändå kommer att slängs ut.

Om någon har missat det kan jag meddela att genom flera internationella undersökningar framgår det tydligt att svenska elevers prestationer i ämnet matematik blir sämre och sämre. Om det är sant som det står i tidningar handlar det inte om en kräftgång utan en formidabel störtdykning till tidigare aldrig skådade låga nivåer. Fortsätter denna utveckling kan vi snart få elever som lämnar skolan med sämre kunskaper än vad de hade när de började.  Detta problem måste gås till botten med. Genom nya läroplaner med tillhörande kursplaner i grundskolan och nya kurser på gymnasiet ska trenden vändas. Som tur är har vi klarsynta politiker och tjänstemän som vet hur detta ska gå till, eller...

Kurs A-problematiken i matematik på gymnasiet är nog att betrakta som allmänt känd, dvs att den första kursen i matematik orsakar gigantiska problem för en stor andel av eleverna på gymnasiet. Denna kurs, som ger alla elever oavsett vilket program de går, behörighet att läsa vidare på högskolan har inte fungerat. Av någon anledning är det många elever på yrkesförberedande program som bygg, fordonstekniskt, frisör, hotell och restaurang m fl som inte har motivation eller fallenhet för denna kurs. Om jag ska våga mig på en vild personlig gissning så tror jag att det finns en del av dessa elever som valt dessa program just på grund av att de inte känner sig motiverade att läsa teoretiska ämnen som till exempel matematik. Frågan som då dyker upp i mitt huvud är varför dessa ska TVINGAS att läsa teoretiska ämnen för att kunna fortsätta att göra det ytterligare några år på universitet eller högskola.

Vet ni vad argumentet för att ha detta system är? Jo, tänk OM någon vill fortsätta. Då kanske hon eller han inte kan göra det på en gång utan måste komplettera med vuxenutbildning. Tag dig nu en stund och fundera över hur många av de som gått dessa utbildningar som läser vidare på universitet eller högskola, och om det i första hand är beroende på att de har ”låsts in” i utbildningssystemet, eller om det kanske beror på att de känner sig nöjda med sitt val. Statistiken talar sitt tydliga språk, ytterst få väljer att läsa vidare.  Istället för att ha en förberedelse med högskoleförberedande kurser för de som vill läsa vidare tvingar man alla andra att läsa just det som de förmodligen inte vill läsa. Som tur är ska det ändras nu.

I förarbetet inför nya kurser på gymnasiet har det rått en konsensus att det ska vara programspecifika kurser. Någon klok människa hade kommit på att det förmodligen kan vara bra att ha olika kurser i matematik för frisörer och elever som läser Naturvetenskapsprogrammet. Detta höll alla med om, till och med i den proposition som kom rörande detta. Men vad hände när det väl kom till kritan?

Gymnasieskolans första kurs i matematik ska finnas i 2, eller max 3 olika varianter. Såväl är väl allt gott, även om det är i minsta laget, det tråkiga är att oavsett vilken första kurs man läser ska man ha behörighet att läsa den andra kursen. Detta betyder att även om första kursen för frisörer är anpassad för dem så måste den ha ett innehåll så att de sedan kan läsa tillsammans med Nv-elever på kurs 2, så på vilket sätt ändrades något? Hur kan man ha olika kurser som ändå ger precis samma kunskaper, är inte det Kurs A som vi har idag? Elever på yrkesförberedande program kommer kommer att piskas för att klara kursen samtidigt som Nv-elever hålls tillbaka för att de ska vara på samma nivå inför kurs 2!!

När jag tänker på det så måste jag nog ta tillbaka det där om kloka politiker och tjänstemän för här har något gott komplett överstyr. Och det handlar inte om vad som helst. Det handlar om kommande generationers utbildning, oavsett val av gymnasieprogram, som kommer att ligga till grund för vårt fortsatta välfärdssamhälle.  

Per Berggren
Vice ordförande i Svergiges MatematikLärarförening (SMaL) och medlem i Idégruppen för Kursplaneutveckling i Matematik (IKUM)

Det fanns en gång ett land där kloka politiker styrde och ställde. Människorna i landet hade det bra och levde gott. I detta land hade de som bestämde förstått att barnen var viktiga. Om barnen fick lära sig saker så att de fick en bra utbildning skulle de när de blev vuxna kunna ta över efter dem som blivit gamla och fortsätta att göra kloka saker. För att se till så att barnen fick denna utbildning bestämde politikerna att det behövdes planer som talade om vad barnen skulle lära sig när de går i skolan. Politikerna var till och med så kloka så att de bestämde vad barnen skulle lära sig när de leker i förskolan.

Barnen i landet hade det jättebra! De lekte med sina kamrater i förskolan samtidigt som vuxna ställde frågor och pratade med barnen så att barnen genom leken fick lära sig massor av saker. När de blev lite äldre så började de i skolan. Nästan alla barn gjorde det när de var 6 år, men det var inget tvång att göra det. Man kunde vänta tills man var 7 år om man ville men när barnen var 7 år började de i 1:an. Att börja i skolan var något som alla barn såg fram emot, där skulle de få lära sig att läsa, skriva, matematik och massa andra spännande saker!

För att hjälpa barnen att lära sig så mycket som möjligt tänkte politikerna att det skulle finnas en röd tråd så att det barnen lärde sig hängde ihop och utvecklades i ett lagom tempo. Kloka experter satta sig ner och bestämde i vilken ordning och vilka saker barnen skulle lära sig i förskolan. På samma sätt kunde andra experter göra planer för vad barnen skulle lära sig i skolan. Men vad skulle de barn som började skolan när de var 6 år lära sig? De gick ju inte kvar i förskolan och samtidigt hade de inte riktigt börjat i skolan? Det var då som någonting gick snett, politikerna fattade plötsligt ett jättekorkat beslut! Alla 6-åringar som gick i skolan skulle ha en egen plan. De skulle inte använda sig av förskolans plan och de skulle inte använda sig av skolans, nej de skulle ha en egen. Så efter alla år i förskolan och innan alla år i skolan skulle det nu finns en liten, liten plan för ett enda år.

Även politikerna förstod att de hade fattat fel beslut men ingen vill säga det. Så istället för att bestämma om så att det blev rätt satte de sig på sina rum och höll tummarna för att allt skulle gå bra ändå. Och så vitt jag vet sitter de där och kramar sina tummar än idag.

Tyvärr är sagan sann. Hur i hela friden har politikerna tänkt när de gör förskoleklass till en egen skolform och hur kommer det sig att ingen vill eller vågar ta upp detta problem så att nya och kloka beslut kan tas. Förskoleklassen måste givetvis tillhöra grundskolan!!

Vana som vi är av att årligen drabbas en influensa togs säkert fler än jag på sängen när larmrapporterna om Svininfluensan kom. ”Asiaten”, ”Hong Kong” och allt vad de heter har både kommit och gått så vad var nytt med denna, förutom den lite märkliga beteckningen? Tja, en sak var just att beteckningen kom att hamna i fokus och vi fick veta att de som kunde något om detta sa att den INTE får kallas Svininfluensan, den ska heta…Nya influensan! Vilket formidabelt geni kom på den idén, det skulle jag vilja veta?!?!??

Måste man vara mer än normalt begåvad för att förstå att det kommer att komma en annan variant av influensan så småningom. Sådan är tidens gång. Så vad ska den då kallas. Tänk om någon ”galning” får för sig att kalla den för Vininfluensan för att det verkar finnas någon koppling till vin, vilket jag verkligen hoppas att jag slipper uppleva. Ska då enligt samma vetenskapliga princip detta namn förkastas för att ersättas av ett mer vetenskapligt namn som den ”Ännu nyare influensan”, eller kanske den ”Jättenya influensen”, ”Skitnya influensan”…och influensorna som kommer efter den, vad ska de kallas? Det känns som vi hamnat i en återvändsgränd.  Tänk om man istället sagt att Svininfluensen är ok, även om det inte är helt korrekt ur något vetenskapligt perspektiv. Alternativt valt det tråkiga namnet "Influensa 2009" när det nu ändå lades ner tid och resurser på att försöka ändra benämningen (vilket för övrigt inte har lyckats i något land som jag känner till), skulle inte problemet vara löst då. Men det kanske var det för enkelt.

Med detta i åtanke återkommer jag till mina tidigare tankar om kursplaner i matematik, och de övriga ämnena. Är det långsiktigt tänkande som gjort att direktiven för hur kursplanerna ska utformas ser ut som de gör eller är de en konsekvens av bra idéer som inte tänktes klart fullt ut? Jag tror tyvärr att det är det senare. Framför allt beroende på att politiker och myndigheter i för liten utsträckning vill använda forskare och vetenskapsmän som vill basera beslut på vetenskaplig grund. De (politikerna) tycker att de tar för lång tid att komma till beslut då.

I direktiven för hur kunskapskraven till kommande kursplaner ska utformas står det:

”De ska kort sagt beskriva vilket innehåll som ska behärskas och hur detta behärskande ser ut.  Detta kunnande ska formuleras som kunskapsprofiler skrivna i löpande text.

Profilbeskrivningarna ska vara rika och ge en tydlig bild av vad eleven ska kunna. De får dock inte bli för omfattande eftersom de då riskerar att bli svåra att överblicka och därmed riskerar att tappa i tydlighet. Det är mycket viktigt att profilerna inte blir en uppräkning av mål.”

Det intressant i dessa två styckena är att det första motsäger det andra. För att beskriva vad som krävs måste en lista över nödvändiga kunskaper tas fram. Så har även arbetsgruppen som skriver kursplanerna gjort. Det jag undrar över är på vilken grund de skarpa formuleringarna i andra stycket vilar? Jag har inte sett någonstans att dessa vilar på vetenskapliga argument. Kanske är det så illa att en person som formulerat detta, med eller utan djupgående kunskaper om det, har skrivit in en mycket kraftfull och fullständigt förödande kommentar som riskerar att stjälpa hela kursplanens syfte!!!

Tydliga mål och nationell jämlikhet överlämnas åt enskilda lärares tolkning av en löpande text till en punklista, som i sin tur är en formulering/tolkning av en punklista till en löpande text.

Kortsiktigt tänkande får alltid konsekvenser på lång sikt!!!

I maj kom Leif Davidssons utredning ”Tydliga mål och kunskapskrav i grundskolan” (http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/81428). I den slog Davidsson fast att rådande kursplan som kom 1994 i mångt och mycket inte har införts i svenska grundskolan än idag. Det paradigmskifte som LPO94 med tillhörande kursplan innebar åtföljdes inte av nödvändiga implementeringsinsatser, vare sig i form av referensmaterial eller av fortbildning. Summan av detta blev att lärare på egen hand skulle försöka tolka innebörden av de nya formuleringarna, målen och kriterier som kom. Att sedan läroplan och kursplan innehåller många mål på olika nivåer som ibland till och med kan uppfattas som motstridiga förenklade knappast detta arbete. Som en effekt av detta klamrade sig många fast vid det som var lättast att tolka och som relativt enkelt kan överföras till innehåll i ämnen, Mål att uppnå. Vi fick en ”G-skola” som inte följde kursplanens intentioner.

Att det verkligen blev på detta sätt när det gäller ämnet matematik framgår tyvärr med all önskvärd tydlighet i Skolinspektionens granskningsrapport ”Undervisningen i matematik – utbildningens innehåll och ändamålsenlighet”

Läs skolinspektionens rapport här

En mycket dyster, men ack så viktig läsning för alla oss som undervisar i matematik. I den kan man bland annat läsa: ”Undervisningen i matematik utgår i för liten grad från kursplanen för matematik. En viktig orsak är att lärarna inte har tillräckliga kunskaper om och förståelse för målen i kursplanen och läroplanen.”

I ljuset av detta är det fullt förståligt att vi det behövs en översyn av läroplan och kursplan för att rätta till detta missförhållande. Så långt är allt väl men…

När direktiven från departementet kommit Skolverket tillhanda och efter det att Skolverket fattat sina egna beslut om vilka ramar som ska gälla för revidering av kursplanen mörknar bilden åter. På vilka grunder har det bestämts att befintlig kursplan inte ska revideras utan helt förkastas och skrivas om från början? Att det finns otydligheter och att många lärare inte har lyckats sätta sig in i kursplanens intentioner är väl inte grund för att förkasta allt arbete som ligger bakom gällande kursplan.

Som om inte detta räcker så innehåller direktiven för hur kursplanen ska skrivas och se ut begränsningar som ibland får löjeväckande effekter. Då kursplanen inte ska styra undervisningens utformning, utan bara innehåll bestämdes det att under rubriken Centralt innehåll får det inte finnas verb!??!! I ämnet musik fick detta till följd att ”sjunga” fick strykas för att ersättas av ”verbalt musicerande”, vilket också har strukits och ersatts med ”sång”. På liknande sätt har alla ämnesgrupper på grund av detta krav blivit tvungna att lägga mycket tid på formuleringar och omformuleringar. Men inte är det väl detta vi vill att de som blivit utsedda att skriva kommande kursplaner ska ägna sin tid åt?

En annan detalj som Skolverket bestämt sig för är att ordet Kompetens inte får användas. Under många år har det pågått diskussioner och forskning kring matematiska kompetenser, vilket är ett vedertaget begrepp idag, för alla utom Skolverket. Istället ska ordet Förmågor användas. Jag tycker att det är obegripligt att detta ställningstagande från Skolverket är hugget i sten och på inget sätt förhandlingsbart. Att det finns en enad åsikt från samtliga som arbetar med matematik och matematikundervisning verkar inte beröra dem. Jag själv associerar förmågor mer med en medfödd begåvning än med något som kan utvecklas. Dessutom kan ”några förmågor” för mig syfta på ett antal människor.

Nästa fråga handlar om hur Kunskapskraven ska formuleras. I direktiven står det att dessa ska skrivas som ”kunskapsprofiler”. I praktiken betyder det att de inte får vara i form av en punktlista. Detta är märkligt ur flera perspektiv. För det första är både de matematiska kompetenserna, eller förmågorna, skrivna i punktliste-form. Ur dessa kommer Centralt innehåll som också formuleras i punklistor. Utifrån detta ska sedan Kunskapskraven formuleras. För att göra detta har arbetsgruppen som arbetar med kursplanen först känt sig tvingade att göra en punktlista, men som de sedan måste skriva om till en ”löpande text” som anger en kunskapsprofil. För er som följt förslagen på Skolverkets hemsida har ni säkert sett att det lett till ett förslag som är obegripligt och näst intill omöjligt att tolka, för lärare. Vad elever och föräldrar ska tycka vågar jag inte ens tänka på. Om den slutgiltiga formuleringen blir som i senaste förslaget är jag övertygad om att lärare kommer att använda det som finns under Centralt innehåll som en avprickningslista med egna tolkningar av vilken kunskap som krävs för olika betyg, och hur mycket bättre skulle det vara jämfört med hur det fungerar idag?

Det framstår allt tydligare att arbetet med hur kursplaner ska revideras och skrivas om måste ske kontinuerligt och inte som nu när det blir i form av politiska utspel och/eller brandkårsutryckningar beroende på larmrapporter. Det ska bygga på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, vilket det inte gör idag. För att uppnå detta krävs det att ansvaret delegeras till någon myndighet, verk eller institution på något universitet eller högskola. Först då kan syftet med ta fram nya kursplaner uppnås!

Per Berggren
Ma-lärare, matematikfortbildare, författare och medlem i inre referensgruppen för kursplanen i matematik