Nu har jag återigen rest runt i landet med några hektiska veckor bakom mig. Kombinationen mellan låg kunskap bland föräldrar och pedagoger och hög kunskap bland barn och ungdomar när det handlar om nätet visar sig gång på gång sätta käppar i hjulen när man vill fostra sina barn och elever in i en god nätetik. Visst, hög och låg kunskap beror på vad man ser till. Jag tror inte att så många barn och ungdomar kan betala räkningarna i slutet av varje månad eller besvara föräldrarnas arbetsmejl på ett korrekt sätt men en parallell är att vi vuxna i många fall kan likställas vid analfabeter då det gäller det som barnen gör och det som de tycker är roligt. Vi vuxna kräver en hel del av barnen för att de ska passa in i mallen av hur man för sig i samhället, blir en god och demokratisk medborgare, har rätt värderingar etc men som motpol ... Har inte barnen rätt att kräva att vi vuxna lyssnar på dem och ser till deras behov (barnkonventionen)? Har inte barnen rätt att kräva närvarande föräldrar som ser dem?
Barnens behov är kanske inte alltid att mamma besvarar sina arbetsmejl långt in på kvällen eller att pappa talar i telefon med potentiella kunder under den gemensamma middagen utan barnens behov är kanske att mamma och pappa intresserar sig för det som barnen gör och tycker är roligt. Själv minns man hur kul det var när föräldrarna följde med och tittade på när man spelade innebandymatcher, fotbollsträningar, hockeyträningar m.m. Det var ett tillfälle att få glänsa och visa upp sig. På samma sätt har ju barnen idag behovet av att få visa upp sina skills för sina föräldrar. Skillnaden är ju att väldigt många unga idag lever sitt liv på nätet, med en dator som verktyg och med skills som levererar i de situationer på nätet som är deras vardag. Och det är inte att betala räkningar, skicka jobbmejl eller läsa kvällstidningens senaste nyheter...