"Barn är födda till kommunikation. Vi har bara så svårt att läsa av dem", säger Suzanne Osten i en DN-intervju publicerad den 14 januari i år.

Det får mig att fundera kring både begreppet kommunikation och barns kommunikation med oss vuxna. För det första är ju kommunikation så mycket mer än orden som sägs. Vi har ett spektrum som omfattar, orden, rösten och kroppsspråket. Därigenom filtreras känslor och tankar, värderingar, behov och föreställningar.

När barn kommunicerar med oss har de precis som vi ofta outtalde behov bakom orden, skriken, gråten, skratten och tjuten. Hur kan vi bli bättre på att läsa av dessa behov? Och vilken skillnad skulle det innebära för barn i vår närhet? Vad säger barnen egentligen till oss när de sätter sig på tvären?

Följ gärna länken och ta del av Suzanne Ostens tankar!

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/prata-intelligent-med-barnen

En avhandling av Per Andréasson vid Uppsala Universitet läggs fram den 17 september. Den handlar om att vi genom att uttrycka en specifik känsla med ansiktets muskler kan påverka själva känslan - även om det varier mellan olika personer. I studien låter han jämföra personer med hög respektive låg emotionell empati. Läs mer genom att klicka här!

Intressant ämne som jag ofta själv har med i mina föreläsningar! Kan det vara så enkelt att när vi ler så skapas välbehag via hjärnan. Man vet inte förrän man testat!

Efter att under två dagar ha suttit och skrivit en artikel om skam för Förskoleforum var det skönt att ta en promenad i solen. Det är inte helt okomplicerat att läsa in sig på skam och hur vi påverkas av detta ok till känsla. Att dessutom anta ett barnperspektiv och fundera kring hur vi kan hantera och prata om skam med små barn ställde till det  i mig. Vetskapen om att det finns barn som skäms över sig själva och vilka de är! Tunga tankar.

Men alla känslor är okej var det någon som sa. Så nu finns en tvådelad artikel om skam, en mer teoretisk och en praktisk med övningar och samtalsunderlag för den som vill läsa.

Ut i solen, en runda runt Råstasjön i Solna där jag bor. På vägen tillbaka hem hamnade jag mitt i förskolans dag! Underbart. Barn, personal och föräldrar hade samlats kring den utställning som förskolorna i området anordnat ute i parken.

Tacksamt vandrade jag runt och tittade på alla kreativa lösningar på olika teman. Skor, fötter, kompisar, natur, tåg, matematik, kost och hälsa var några av alla teman de jobbat med i olika former. Jag skrattade åt collagen med "min favoritmat" som bestod av bilder på ketchup, hamburgare, läsk och snabbmat. Och fick en klump i magen. Jag är stark motståndare till snabbmatskulturen, särskilt när den flyttar in i vardagen. Men det är en annan historia.

Jag svalde klumpen och fortsatte njuta av barnens och personalens kreativitet. Länge leve förskolan! Det finns så mycket gott där. Tack. Säger jag vars barn lämnat förskolan för länge sedan. Men jag är kvar i den, genom mitt arbete. Det gör mig glad!

Ser på förra veckans Debatt på TV och läser i tidskriften ViLäser om den barnbokscensur som svenska författare anser sig utsatta för. Det talas om nymoralister bland föräldrar vilket skapar censur inom förlagsbranschen. Svordomar, alkohol eller för mycket magi är exempel på sådant som dessa nymoralister inte vill ha i barnens böcker.

Det jag personligen triggar mest på i ViLäsers artikel är att många föräldrar har reagerat negativt på barnboken När vi var ensamma i världen, av Ulf Nilsson och Eva Eriksson. Reaktionerna handlade om att man anser det för otäckt att läsa om barn som på riktigt tror att de är ensamma i världen. Gulp. Har inte fler än jag haft känslan av att vara ensam? Även som barn. Har inte fler än jag upplevt hur skönt det kan vara att genom litteratur eller film, scenkonst och musik få hjälp att bearbeta och hantera sådana känslor?

Artikeln och TV's Debatt lyfter också frågan om Astrid Lindgren skulle släppas igenom censuren idag? Antagligen inte blir svaret. För där finns inte bara alkohol och elände, rasistiska skildringar och magi utan en hel del svåra livsöden och starka känslor.

Men det är inte trots utan på grund av att Astrid Lindgren skildrar livet som det är som hon läses världen över. Generation efter generation. För Pippi är både ensam och föräldralös. Och Emil har en pappa som inte kan behärska sin ilska utan låter den gå ut över familjen. Madickens bästa kompis pappa är alkoholist och i Bröderna Lejonhjärta måste två pojkar lära sig leva med vetskapen att den ene snart ska dö.

Om vi försöker skona barn från svåra känslor genom att censurera litteraturen, vad får vi då? Barn som slipper sorg, ensamhet och smärta? Självklart inte.

Författarna ska ha sin fulla rätt att skildra livet. Det ger barn verktyg att tillsammans med vuxna bearbeta känslor genom läsupplevelsen. Låt oss istället för att låta nymoralisterna styra förlagens utgivning (tänk pengar) stötta föräldrar och andra som läser tillsammans med barn. Låt oss debattera om hur vi kan bli ännu bättre på att ta hand om det svåra som livet erbjuder tillsammans med barn. Genom att läsa, prata om och ställa frågor kring berättelsen kan vi skratta, gråta, bli rädda och känna oss modiga, osäkra, fria och starka. Allt detta hör god litteratur och annan konst till. Det vill åtminstone inte jag missunna mina barn.

Glädje, ilska, sorg och rädsla är våra fyra grundkänslor. Dessa känslor uttrycks på samma sätt oavsett kulturell och etnisk tillhörighet.

När jag tog fram EQ-dockan® la jag till Sur och Lugn till de fyra grundkänslorna. Sur därför att det är en sådan ”förbjuden” och oacceptabel känsla, eller sinnestillstånd. Lugn för att öka medvetenheten om hur vi kan skapa oaser för återhämtning genom lugnet.

Alla som följer mitt livskunskapsprogram vill dock inte arbeta med känslan sur. En förskola sa att de stoppat surdockan i garderoben med motiveringen att ”vi är inte sura på vår förskola, varken barn eller personal.” Intressant, tänket jag. Är det möjligt?

Personligen kan jag ibland frossa i mitt eget sura tillstånd. Har funderat kring varför. Det var inga smickrande svar jag fann. Det kan handla om makt.

Utan ett ord kan jag styra och kontrollera andra människor genom att vara sur. Ibland har jag utnyttjat det. Men då har det inte känts särskilt bra efteråt…

Har du upplevt att du påverkats av någon i din omgivning, hemma eller på jobbet, som är sur? Hur påverkas du av det? Vad gör du åt det? Vad skulle du vilja göra?

Att vara sur är inte som att vara arg. Ilskan, som är en grundkänsla, är betydligt mer konkret än sinnestillståndet sur. Ilska kan komma plötsligt och brukar upplevas fysiskt. Att vara sur är mer sprunget ur vår tankeverksamhet och behöver inte upplevas så mycket i kroppen som ilskan kan göra. Men omgivningen märker när vi är sura. Ibland  uppfattas det provocerande, ibland skapar det osäkerhet, rädsla. Ofta uppstår en vag, men obehaglig stämning som kan vara svår att sätta fingret på...

EQ-dockan® Sur har sin befogade plats i skaran bland de övriga känslorna, trots att det inte är en grundkänsla. När vi accepterar att vi ibland är sura kan vi också lära oss hantera det. Liksom vi kan lära oss hantera när människor i vår omgivning är sura. Barn såväl som vuxna kan behöva verktyg för att inte låta sig smittas av dem som missbrukar det maktmedel som känslor och sinnestillstånd utgör. Människor som ofta är sura kan förpesta en arbetsplats.

Jag vill slå ett slag för surheten! Lyft fram den ur mörkret, sätt lite ljus på den. Låt oss lära oss hantera och bemöta andra som är sura i vår omgivning. Kanske ska vi rent av se oss i spegeln och ställ frågan, hur beter jag mig när jag är sur?

Svenska dagbladets Idag-sida har idag en underbar artikel som vänder på steken när det gäller familjerelationer! "Hjälp! Mina föräldrar är i medelåldern" är rubriken.

Tre tonåringar intervjuvas och får svara på frågor kring hur man bäst stöttar föräldrar som lider av klimatkteriebesvär och sjunkande testosteronhalter, sårade känslor eller hur de kan förstärka goda beteenden hos sina föräldrar. Jag skrattade gott åt artikeln. Snacka om att ge läsarna nya perspektiv! För hur många föräldrar, och handen på hjärtat du som är det, tänker tanken att man själv skulle behöva förändras i takt med att barnen växer?

Med en före detta tonåring (dotter 22 år, numera utflugen) och en son som precis börjat visa de första så kallade förpubertala tecknen så känner jag igen tanken att det plöstligt händer något med barnen när de ska bli/är i tonåren. Men händer det inte något med mig själv också?

Som den läraktige mor jag vill vara frågade jag vid frukostbordet min son hur han skulle vilja uppfostra mig och pappa. "Först skulle jag lära er att äta godis. Sen skulle ni få lära era att leka i tio timmar. Sist så skulle ni få lära er alla mina favorithemsidor... lunch ingår också!".

Sådär ja, en föräldrakurs, klappat och klart i en tioårings hjärna! Jag var förstås tvungen att fråga vem som skulle laga lunchen. "Ni förstås - det kan ni också behöva lära er!"

Äta godis, leka länge, få inblick i livet på nätet och laga godare luncher. Låter enklare än jag trodde faktisk! Kanske krånglar vi till det när det gäller barn?

Igår gick jag ut ifrån biografen med ett leende på läpparna. Jag kände mig stark och kreativ. Jag älskar sådana filmer. Bredvid mig gick min 9 årige son. Det som gjorde mig extra glad var att hjälten var en hjältinna! Alice i Underlandet har blonda lockar och svingar svärd som få.

Jag är så trött på alla manliga hjältar och förebilder som översköljer våra barn och ungdomar. Därför bli jag glad av en film där en kvinnlig hjälte får rädda riket i från ondskan. Inte blev det sämre av att även de båda rivaliserande regenterna var drottningarna och således kvinnor. Den ena ond och hänsynslös, den andra vit som snö.

Trots att min son verkade mest intresserad av att få en korv med bröd efter filmen så hoppas jag att han fick ett vidgat perspektiv genom Alice i Underlandet. Som att blonda lockar inte bara är fägring utan även kan stå för mod, styrka och kreativitet.

När jag ställer frågan under mina föreläsningar brukar det bli alldeles tyst i salongen. Alla tänker. Ytterst få räcker upp handen och vågar sig på förslag till vad en känsla egentligen är.

Visst är det lite lustigt att det är så svårt att definiera vad en känsla är? Särskilt med tanke på att vi hela livet, dygnet runt, har en förstahandsupplevelse av vad känslor är. Kan det vara så att vi har glömt bort känslorna i det moderna livet?

Jag tror att det är känslor är en guldgruva som stavas självkännedom och att det enda vi behöver göra är att ge oss in i gruvan och börja vaska. Känslor är information till mig själv, från mig själv, om mig själv. Känslor är vägledning om hur vi har det i våra liv!

När vi utvecklar förmågan att identifiera, sätta ord på, förstå och kommunicera om våra känslor har vi allt att vinna. Allt vi gör och allt vi inte gör påverkas av våra känslor. Hur kan vi använda detta i förskola och skola?

Jag var på ett heldagsseminarium med Dr Gordon Neufeld igår. Han är klinisk psykolog från Kanada som var i Sverige för första gången. Ämnet var hur vi ska nå de barn och ungdomar som har inlärnings- och beteendeproblem. Hans tankar ligger så långt ifrån skamvrån och time out man kan komma! Jag hade äran att få äta lunch tillsamman med honom och pedagogdoktorn John Steinberg.

Gordon hämtar mycket från anknytningsteorin och hävdar med bestämdhet att vi inte kan lära ut gott beteende till barn som inte har fått sin anknytningshunger stillad. Barn måste först känna sig säkra, älskade och trygga  - först därefter kan vi locka fram viljan att uppföra sig väl. Vem kan lära något samtidigt som man känner sig hotad och inte vet om man är omtyckt?

De jämnåriga är en ständig sårbarhetskanon varför det är så viktigt med vuxna som tydligt visar att de bryr sig om barnet. Få dem att känna att du verkligen bryr dig och älskar dem och du ska få se underverk. Jag tänker spontant på Stavros i Klass 9A...

Gordon sa mycket tänkvärt igår men jag vill här särskilt lyfta fram vikten av att barn får gråta frustrationens och sårbarhetens tårar och att de verkligen får känna ett misslyckande. Om vi misslyckas utan att känna kan vi inte lära av våra egna misslyckanden. Hur många är det inte som gör om samma sak gång på gång, trots att det inte fungerar?

Man kan mäta tårarnas biokemiska sammansättning och se skillnad på tårar av smärta och tårar av frustration och sårbarhet. Barn behöver tillgång till tårar och en trygg plats där de kan släppa fram dem för att de ska kunna mogna i rätt riktning. Till saken hör att det är hemmet som ska stå för mognaden medan skolan står för socialiseringen. I den bästa av världar.

Vi vet dock att inte alla barn har det hem och den trygghet som där krävs för att kunna mogna i den takt de är ämnade att göra. Därav många av de problemem som visar sig i skolan men inlärnings- och beteendestörningar.

Poängen är att barn måste känna sina känslor, även de svåra! En intuitiv kunskap som gått förlorad hos många av dagens föräldrar som av olika skäl inte vill att deras barn ska uppvisa några svåra känslor. De är ofta rädda för känslor och hämmar dem genom yttre simulans istället för att bekräfta och locka fram exempelvis tårar.

En annan viktig aspekt är den där hjärnan tillåter barnet att gå från att uppleva endast en känsla/emotion i taget till att kunna uppleva flera, blandade känslor. Det är när vi kan uppleva två känslor samtidigt. Jag kan vara arg på någon som svikit mig och samtidigt förlåta. Jag kan vilja klippa till någon men låta bli eftersom jag också kan känna att det är fel. Ingen fyraåring är kapabel att förlåta någon annan, de har inte hjärna för det!  Efter fem års ålder kan de, om de utvecklas i rätt takt ,uppleva dubbla känslor och har då också förmågan att förlåta och uppleva ambivalenta känslor. Alltför många barn hindras dock i sin utveckling och utvecklar heller aldrig den impulskontroll som är så viktig för att vi inte ska skada oss själva eller andra.

Kontentan av det hela är att den emotionella utvecklingen och den så viktiga anknytningen (som självfallet sker på emotionell nivå) är grunden och förutsättningen för att vi ska kunna få barn att må och fungera bra. Jag lovar att föra fram ännu mer om detta under mina föreläsningar och ge konkreta tips på hur du man man göra i relationen tillsammans med barn, ungdomar och vuxna!

Tips! En bok av Gordon kommer på svenska i år, Brain Books/Natur och Kultur!

Vaknar tidigt idag och kan inte somna om så jag sätter på kaffe och hämtar in morgontidningen, Svenska Dagbladet. IDAG-sidan har med ett inlägg som jag skrev som respons på en tidigare artikel om kompismassage i förskolan. Artikeln ingår i SvD's artikelserie Modern meditation. Kul att återigen vara med och se EQ-dockan omnämnd i en av Sveriges största dagstidningar! Förra gången var i ett helsidesreportage i Dagens Nyheter den 12 juni förra året.