För nästan exakt ett år sedan jag på en föreläsning som i ett slag ändrade en viktig del av min och min kollegas lärarpraktik. Vi hade länge talat om hur vi skulle få eleverna mer delaktiga i sina egna utvecklingssamtal. Att säga "tulipanaros" är dock enkelt, att förändra ett rådande arbetssätt svårare.

Ulrika Gigards föreläsning gav den konkreta inspirationen vi behövde att gå vidare. Inte minst tog den bort frågan "fungerar det", då det ju faktiskt finns empiri sedan flera år - från förskoleklass till år nio. Så vi satte bara igång med vår klass och såg vart det bar.

Och som det bar! Eleverna var mycket nöjda och var absolut mer delaktiga. Samtliga klarade av att genomföra sitt samtal på ett bra sätt. Utvärderingen med föräldrarna var också mycket tydlig - de var mycket nöjda. Och stolta över sina barns insatser. Sist men inte minst så var även vi mycket nöjda. Dels för att eleverna blivit helt klart mer delaktiga, dels för att vi faktiskt upplevde att vår arbetsbelastning faktiskt minskat - trots att det var första gången!

Elevledda utvecklingssamtal igång

Elever ledar utvecklingssamtal

Eleverna ledde förstås även sina samtal under hösten när jag var pappaledig från skolan. Självklart kommer de också att göra det nu i vår (med nationella ämnesproven som bas).

Jag kan inte heller tänka mig att de kommer att acceptera något annat när de kommer till mellanstadiet... Tur att det inte var så svårt att föra över hur man kan göra till nästa lärare.

Tack för knuffen (inspirationen) du gav Ulrika!

Churchill var helt på det klara med att

Få saker kräver så mycket planering som ett improviserat tal
/Churchill

Själv sitter jag nu och sammanställer det sista inför morgondagens föreläsning i Helsingfors. För första gången har man direkt beställt två föreläsningstillfällen, med en månad emellan. Ytterst klok beställning, det ger goda möjligheter att verkligen vara konkret, inspirera till att ta nya steg och sedan tillsammans följa upp vad som gjorts och hur man kan gå vidare. Tror det blir riktigt bra.

Vecka 44 hade jag det svårare: 45 minuters föreläsning. Det är tillräckligt långt så man måste få till substans, men för kort för att verkligen hinna fördjupa om man ska bjuda in till samspel. Förutsättningen var ju kända, så det gick förstås bra - men det krävde absolut mer tid i förberedelse.

Längden på en föreläsning är inte oviktig. Knappast heller när på läsåret den kommer. Några riktigt bra tider på läsåret finns ju knappast, men en medveten tanke är sällan fel. Som lärare tycker jag ofta vårterminen är en bra tid för inspiration, då kan man direkt pröva utan att behöva göra det till Det Stora Projektet. Men så tror jag ju också mer på medvetna och lagom stora steg åt rätt håll än på jättesteg åt håll man inte är helt säker på.

Tid på dagen, liksom övrig inramning tror jag också spelar stor roll. Lokal som bjuder till? Beställare som inleder och ramar in? Förtäring som ger kraft? Start på utsatt tid eller akademisk kvart? Inbjudan? Allt tror jag spelar roll och bör vara föremål för medvetna beslut. 

För när allt stämmer kan en fortbildningsinsats/kompetensutvecklingsinsats verkligen göra skillnad - i form av mer inspirerade och medvetna pedagoger, bättre verksamhet och ökad måluppfyllelelse (även av värden i kap 1&2). Det är min beprövade erfarenhet som lärare.

I veckan tog jag flyget över till Helsingfors för att föreläsa i Svenska Normallyceums fina aula för ett femtiotal lärare i Finland. Det var intressant – en del är annorlunda, men det mesta är sig likt. Inte så konstigt kanske, det är barn/ungdomar och lärande som står i fokus och här är vi alla ganska lika. Eller snarare olika individuellt, men med någon slags förutsägbarhet i en grupp av elever organiserade i en traditionell skollokal.

Finska elever har dock läroplikt och inte skolplikt. Det tycker jag är ett intressant perspektiv. Skolan i Finland, inklusive lärarutbildningen, har inte heller genomgått lika genomgripande reformer som den i Sverige – även om den givetvis inte på något sätt stått still. 

Även en tusenmilafärd inleds med ett enstaka steg – riktningen är alltid viktigare än hastigheten.

Föreläsningen innehöll som vanligt både bakgrundsfakta, teoretiska modeller, aktuell skolforskning samt konkreta metoder och knep. Utifrån det senare och tankarna ovan enades vi om att var och en under kommande veckor ska prova något utifrån att ta ett första steg i rätt riktning. Jag ska sedan komma tillbaks till skolan om en månad. Det ska bli mycket intressant att se vilka steg som har tagits – och vilka som kan tas! Att läraruppdraget rymmer ständig förbättringspotential lockar mig.

För framtiden är det oerhört viktigt att vi tar medvetna steg framåt i rätt riktning. Som vanligt är ordet BALANS ett ord att hålla i minne. Samt vikten av att lärare brinner för olika är det som gör att den blommar!

På måndag kväll är det dags för EdCamp Stockholm, det ser jag verkligen fram emot – Lärare Lär Tillsammans!

Igår var jag med i direktsändning i SR P4 Uppland, som ett inslag i deras temavecka kring skolan.

Temat var Arbetsro i skolan (jag och en lärare till medverkar, kommer in ca 8 minuter in - först ska det vara nyheter, väder, trafik och musik).

SR PLAY

Ska strax föreläsa på Läromediamässan kring "Arbetsro i skolan" (45 minuters föreläsning, kräver fokus), lyssnar som uppvärmning på John Steinberg som i dagarna släppt sin nya bok "Lektionen är helig". Som alltid mycket upplyftande. Fastnar inte minst för jämförelsen mellan Läraren och Artisten.

Vad tillåts artisten göra? 

Artister tränar på sin konst
Artister tillåts att hålla på med sin konst
Artister utnyttjar sin kompetens
Artister bygger på sin personlighet
Artister prövar nya vägar – och misslyckas ibland på vägen
Artister reflekterar ständigt på hur de kan förbättra sig
Artister får lova att "göra sin grej"

Hur skulle detta te sig om det översattes till "Lärare"?

Nej, nu är det dags att koppla in datorn i föreläsarkanonen. Ganska mycket folk verkar samlas, kul och viktigt!

Så var terminens utvecklingssamtal avklarade. Som alltid har de varit både givande och jobbiga. Jobbiga i tidsåtgång och stundtals kraftsamling. Givande för det fortsatta lärandet och oftast goda kommunikationen med elevernas föräldrar.

Kollegan jag delar mentorskap med har återigen väckt frågan hur vi kan få eleven att bli tydligare i centrum på utvecklingssamtalen. Detta har vi talat om tidigare. Visst har vi båda gjort försök i det lilla, men ofta hamnar vi trots allt till sist i "det där ska vi tänka på till nästa samtalsomgång". Sedan kommer nästa samtalsomgång innan vi på allvar hunnit tänka och göra något åt det. Så har det rullat på. Inte direkt dåligt, men inte heller så bra som jag skulle önska att det var. 

I förra veckan var jag dock på föreläsning kring Elevledda utvecklngssamtal. Det var mycket inspirerande! Jag tycker om föreläsare som vågar stå för något och säga "Såhär tycker jag!". När föreläsaren dessutom är väl påläst på skollag och kommande läroplan – samt konkret har genomfört elevledda utvecklingssamtal på skolan hela vägen från Förskoleklass till år nio sedan några år tillbaks – och frikostigt delar med sig av både exempel, erfarenheter och dokumentation – blir det hela ännu bättre. 

Tankarna förstärkes sedan mot slutet av veckan, på lokalombudsutbildning med LR. Det visade sig där att det var flera skolor som redan inlett försök med elevledda utvecklingssamtal. De hade alla upplevt att arbetsbelastningen för lärarna initialt hade ökat för att sedan snabbt minska. Istället för att ta energi hade utvecklingssamtalen istället gett energi.

Nu hoppas jag verkligen vi får till det i vår - för det är klart eleven ska vara i centrum!

Föreläste på Nya Stenkulaskolan i Malmö i veckan. Kändes som det var en skola som verkligen var på gång – engagerad personal, ny medveten rektor, god samverkan och fokus på tydlighet kring förväntningar och förutsättningar för elevernas kunskapstillväxt. Gav energi! Inte minst när man kommer hem till mailboxen och möts av

 

"Jag ville bara tacka för en mycket givande kväll. Jag uppskattade särskilt att när jag lämnade vår matsal/aula så gjorde jag det med en härligt, positiv känsla i kroppen. Och detta trots att vi fick vara kvar på jobbet till åtta på kvällen!"

 

Kom som vanligt också därifrån med nya tankar och idéer. Som en del av föreläsningen diskuterar vi frågan "Vilka egenskaper utmärker en god lärare utifrån elevernas perspektiv". Jag har också ställt denna fråga till i princip samtliga mina elever, genom alla år. Det är en mycket intressant och givande fråga – unik på det sätt att den engagerar samtliga elever samt att alla elever har unik förkunskap inom ämnet.

Fick frågan:

"Har du också ställt frågan "Vilka egenskaper utmärker en god elev utifrån elevernas perspektiv"?

– vilket kändes som en mycket relevant fråga som jag önskar att jag ställt själv, men nu blev glad för att den ställdes. Ska ställa frågan till eleverna imorgon när jag är tillbaks i skolan! Blir mycket intressant att höra vad de säger.

Föreläste för alla lärare på min dotters skola i fredags eftermiddag. Trots stundande helg kom jag åter i självsvängning då mottagandet och responsen var strålande positiv och engagerad. Kommentarerna efteråt var uppskattande från både erfarna och nya lärare, från både låg- och högstadie.

Efteråt pratade jag lite med rektor, som var nöjd beställare. Engagemanget och närvaron som krävs för att fånga en lärarpublik (i synnerhet fredag eftermiddag) hade levererats. En intressant fundering han hade var "Magnus, du sa flera saker jag har sagt till personalen i flera år. Nu såg jag att flera verkade lyssna på ett nytt sätt - "Magnus, som också är lärare, säger tydligen ungefär samma saker som rektor, det ligger nog trots allt något i det rektor säger, fast han inte är lärare i botten"...

Det är intressant att det ska betyda så mycket vem som säger vad. I den bästa av världar skulle det som sägs istället bedömas efter vad som sägs i första hand. Men dit är det en bit på väg. Tur då att det finns många röster!

Var och såg "Lärare för livet" på Stadsteatern i söndags. Den har ju fått väldigt omväxlande omdömen - från fantastisk till förskräcklig, också från kollegor som annars ofta tycker hyggligt lika. Själv tyckte jag den var bra, även om jag inte är säker på vad sensmoralen egentligen var. Bland annat ställde den en del frågor om vem som har och bör ha rösterna i och om dagens skola. Själv tror jag på många röster! När vi kommer till frågan om rektor ska eller bör ha lärarbakgrund vet jag fortfarande inte vad jag tycker.

Nåja, nu ska jag åka in till Skolans dag och höra på politikernas röster om skolan. Mycket ord lär det bli, förhoppningsvis säger någon något man kan ha användning av i något sammanhang.

Så var den avklarad - skolavslutningen! Extra stort då det var elevernas första, beroende på hur förskoleklassen ska räknas förstås. Soligt, finstämt, uppsluppet, med bra tal av rektor, en hel del vattenkammade elever i sommarskjorta respektive sommarklänning. Stolta lärare i sommarkostym. Glada föräldrar, vilka samlat till en finfin marimekkoskål full med färska jordgubbar och liljor som doftar än. Efter diplomutdelning och sommarlovsförmaning kring vikten att fortsätta läsa lite varje dag (här finns ju gott om forskningsstöd - se ex Elisabeth Franck eller Ulla Damber på www.skolporten.com/fou/avh) och fika med fritidshemmet samlas så lärarna i lärarrummet. De nyss så rakryggade och stolta ledarna sitter nu som utpumpade hösäckar och bara betraktar varandra. På måndag vidtar reflektion över hur läsåret varit samtidigt som planer smids över hur nästa kan göras ännu bättre, roligare, mer kreativt, med mer kunskapstillväxt och ännu bättre lärarledarskap. Men nu orkar vi knappt tala med varandra. Det är gott så - avslutningar med elever och föräldrar tar alltid kraft och engagemang i ledarskapet för att de ska bli riktigt bra. Och det engagemanget finns - och kanaliseras till de stunder vi är tillsammans. Men det kräver också att det finns arenor för återhämtning, reflektion, uppladdning och förberedelse. En sådan arena i vardagen är lärarrummet, en annan är sommarferien. Jag kommer att stå där igen i höst fulladdad av inspiration, engagemang, intryck och idéer. Det är på många sätt härligt att vara lärare.

En annan arena jag laddar för i höst är vårt försök med delvis nytt konferenssystem. Som vanligt är det konferensdagar tisdag och torsdag. Tisdag ägnas åt arbetslaget och personalinformation. Torsdag har tidigare skolledningen gjort ett mötesschema med ämneskonferenser, F-10, överlämningar mm mm, vilket givetvis aldrig riktigt gått ihop. Kommande höst ger man istället det ansvaret till oss professionella lärare. Vi har konferenstiden att förfoga över. Den ska användas till de möten, träffar och konferenser som vi lärare anser att vi, i vår strävan att understödja elevernas kunskapstillväxt och lärande, är i behov av. Jag tror det kommer att leda till en hel del initiala konflikter då vi lärare inte alltid är ense om vilka behov som finns, men jag tror att det i förlängningen kommer att leda till mycket gott: att få ta ansvar är en möjlighet att också göra det. Jag vill ta ansvar, men kräver då också mandatet och möjligheterna. Vi tänker också att detta vore oerhört intressant och relevant att forska kring och har hört av oss till flera universitet men ännu inte fått napp. Någon som söker ämne till en magister-, D-, eller doktorsuppsats månne?

På torsdag kväll (25/2 kl 17, Högbergsgatan 20, Stockholm) ska jag som verksam lärare och författare medverka i ett panelsamtal med Lotta Edholm, skolborgarråd (Fp), Roger Mogert, oppositionsborgarråd (S), Irene Wennemo, enhetschef på LO:s arbetslivsenhet, Kalle Bern, köpman, Gunnar Ohrlander, skribent samt Niklas Bremler, lärare och lektor Stockholms stad. 

Samtalet ska ta sitt avstamp från McKinseyrapporten och Gunnar Ohrlanders bok "Den gudarna älskar - konsten att överleva som lärare".

McKinseyrapporten om framgångsrika skolsystem har slutsatsen att kvaliteten i ett utbildningssystem är beroende av kvaliteten på dess lärare. Kvaliteten i ett utbildningssystem kan inte överträffa kvaliteten på dess lärare, det enda sättet att förbättra resultaten är att förbättra undervisningen. Som jag läser den är kvalitet INTE självklart samma sak som kvantitet tid/undervisning med elever... Det handlar mer om att man på den tid man har med eleverna nyttjar sin kompetens, talang och intresse på ett för kunskapsutveckling hos eleverna positivt sätt. Detta kräver som sagt kompetens, talang, intresse - men också tid och kraft. Utan de två sista kan man inte använda sig fullt ut av de tre första.

För att ta en parallell: Lena Endre skapar återkommande underverk på Dramatens scen utifrån sin kompetens, sin talang och sitt intresse. Men det tar tid och kraft - hon står INTE på scen 40 timmar i veckan. Jag vet inte hur mycket av hennes tid som går åt till repetitioner, inläsning, kompetensutveckling, "backstage" mm - men antar att det är åtskillig tid. Tid som vi som besökare är mycket glada att hon lägger ner. Om hon stod på scen fler timmar i veckan skulle vi sannolikt få se sämre teater. Jag antar också att hon inte stannat av utan ständigt utvecklar, prövar och kompetensutvecklar sig. Och när jag går på Dramaten förväntar jag mig kvalitet, hellre än att kunna gå varje timme.

Samma sak med min dotters skola - jag förväntar mig kvalitet i min dotters lärande och vardag. Jag förväntar mig lärare som ser min dotter, som bryr sig om henne och också ger henne den känslan att hon spelar roll - och att hon kan, vill och vågar. Som orkar ge henne ömsesidig respekt och är tydliga i sitt ledarskap. Lärare som ständigt utvecklar, prövar och kompetensutvecklar sig. Såhär långt har jag inget att klaga på utan tillhör den nöjda skaran föräldrar med stort förtroende för sitt barns lärare.

Jag slutar med ett citat från Ohrlanders bok (kom ihåg att det viktiga aldrig är vilka tankar en bok eller föreläsning innehåller, utan vilka tankar den väcker):

"Att hoppas är känslan av att inte vara instängd. Det finns en framtid också för mig." /Gunnar Ohrlander, ur boken "Den gudarna älskar - konsten att överleva som lärare"

Lärarkåren har ett mycket stort förtroende hos allmänheten - mycket större än för skolan som helhet. Förtroendet är större hos föräldrar för den skola barnen går i än för den svenska skolan generellt. Förtroendet för de egna barnens lärare är högre än för lärare i allmänhet. Allra störst förtroende har man bör de egna barnens förskollärare. Vilket inte är så konstigt - hur skulle vi annars kunna lämna våra barn där fler vakna timmar än de har med oss föräldrar...?

Enligt SOM-institutet, Göteborgs universitet (http://www.som.gu.se/presenterat/presenterat.htm) handlar institutionsförtroende om Förtroende, Trovärdighet, Tillförlitlighet och Tillit. Förtroendet kan ha olika nivåer: Institution, Organisation eller Individ. Detta känns som det går att applicera lika bra på skola, omsorg och vård (liksom polis, stat, kyrka, massmedier...).

I SvD 24/1-10 förs en debatt kring detta i vården, en debatt som jag tycker vore mycket bra om vi också hade i skolans värld:

"När det slarvas och görs fel inom sjukvården ska ansvaret flyttas från vårdpersonalen till vårdgivarna. Det ­personliga ansvaret tonas ner och istället ­hamnar fokus på organisatoriska brister eller att rutiner inte följs. Men det kan urholka ­förtroendet för den svenska sjukvården." http://www.svd.se/nyheter/inrikes/gott-fortroende-blir-en-vinst-for-alla_4138887.svd

Hur vill vi fördela ansvaret i skolan när målen (såväl kunskaps- som sociala- som fostrans- som arbetsmiljömål) inte nås? Idag finns varken legitimationsansvar hos lärarna, Lex Sarah eller Lex Maria. Att utkräva politiskt ansvar kan vi väl konstatera att det inte fungerat särskilt väl i de enskilda fallen om det ens gör det på institutionsnivå.

För mig är Ansvar något viktigt och något högst värdefullt. I mina föreläsningar märker jag hur jag talar mer och mer kring detta - vilket har god genklang hos lärare. Man vill ta ansvar och man vill kunna ta ansvar. Man vill påverka det man kan och ska påverka, och vill kunna sätta fingret på det som är andras ansvar att påverka, för att kunna ge alla elever de möjligheter de har rätt till.

Hur ska vi fördela ansvaret på ett sätt som stärker det rättmätiga förtroendet för den svenska skolan?

Igår terminens näst sista utvecklingssamtal. Utvecklingssamtal kan ofta vara viktiga. Viktiga för eleven, lärandet, föräldern, kommunikationen, mig, organisationen. Blev återigen påmind om Taylor Mali´s fantastiska poem om vilken roll lärare kan spela "On what teachers make", http://www.taylormali.com/index.cfm?webid=13, brukar ofta visa YouTube-klippet

- vilket redan setts av över 1 miljon tittare på YouTube (och några hundratal till med hjälp av mig)!

Framförallt gav gårdagens utvecklingssamtal en konkret påminnelse om raderna

"I make parents see their children for who they are
and what they can be."

- för det är något vi kan, visa föräldrarna nya sidor hos sina barn - visa att de kan, att de vill, att de klarar det, att de vågar. Ja till och med att de finns och att de räknas.

Det känns viktigt att vara lärare. Inte lätt. Inte enkelt. Inte smidigt. Inte alltid roligt. Men när stjärnglansen tänds i barnens ögon - då får man lön för all möda. Kan vi även visa föräldrarna lite av den stjärnglansen, då kan man säga att man lyckats.

Tiden och kraften är begränsad. Att arbeta med människor tar tid och kraft. Frågan är bara hur vi använder den tid och kraft som finns. Hur skapar vi arenor och möjligheter för arbetsro?

Grundtanken med skriftliga omdömen tror jag i huvudsak är god (även om man förstås inte kan fånga något så komplext som en människas kunskaper och förmågor i några termer på ett papper). Själv har arbetet med elevernas skriftliga omdömen dock hjälpt mig fokusera och tillsammans med kollegor diskutera något högst väsentligt. Jag tror också det gjort dialogen med elever och föräldrar tydligare. Tydligare betyder i detta sammanhang i allmänhet också bättre.  

Däremot får förstås inte heller detta drivas för långt. I början av terminen var budet att jag - som lärare i år 1 på grundskolan - ska formulera skriftliga omdömen för samtliga elever i samtliga 12 ämnen, förutom idrott o hälsa samt musik, där de undervisande lärarna skulle bidra med det. Men även i exempelvis kemi, fysik, religion, hemkunskap mfl ämnen som vi inte gjort så mycket med de två första månaderna då vi har fullt upp med att lära oss läsa, skriva, räkna och umgås socialt och någorlunda demokratiskt... Nu tror jag även staden och skolledningen insett det orimliga i det hela, men än är inte sista ordet sagt. Vilket i sig är intressant med tanke på att samtalen snart är här.

Jag som förälder är de första skolåren inte heller intresserad av att få hem 14 detaljerade dokument, jag vill veta hur det går med just läsa, skriva, räkna. Detta förväntar jag mig att lärare kan göra en professionell bedömning av. Dessutom vill jag gärna veta om min dotter kan ta ett rimligt stort ansvar och är en god kamrat. 

Jag tror på rutiner, struktur, ordning och reda. Jag delar även Anders Härdeviks syn på att det finns stora effektivitetsvinster att göra i svensk skola. MEN det gäller då att vi bygger system som gynnar barnens - och vårt egna - lärande. System, rutiner och struktur ska ge tid och kraft, inte stjäla det. För hur ska jag orka göra bra möten med eleverna när jag fyllt tiden för planerings- och uppföljningsarbete med "fylleriövningar" utan större mening än att fylla strukturen? Strukturerna ska istället hjälpa mig att erbjuda genuina möten - "i direktsändning" med mina elever. För att det ska bli så måste även "backstage" finnas och vara en bra plats för återhämtning.

Jag var på Dramaten och såg Killinggänget förra helgen. Jag hade inga som helst förväntningar att Robert Gustavsson skulle vara ute och mingla i pausen. Det var han inte heller. Han var istället backstage och förberedde akt 2, så han där kunde ge 100% i mötet med oss i publiken. Förra veckan var jag också på UVKs Resultatdialog, där Ulla-Karin Nordänger och Per LIndkvist redovisade en studie över skickliga lärare. De betonade mycket starkt vikten av att ha en bakre arena, där lärare kan finna kraft att möta dagens barn. Ibland är det bra skönt när aktuell forskning vidimerar det man själv tänkt och tyckt.

Var idag och föreläste för 40-talet yrkesverksamma lärare i Jönköping. Även de höll med - skönt att bli både bekräftad och utmanad på en gång! Inte minst när det gäller vikten av att skapa ro att arbeta, i syfte att skapa arbetsro.

/Magnus Blixt

lärare, författare, föreläsare

www.blixtgordon.se

Har funderat mycket kring Ordning och Reda på senaste tiden. Funderingar kring detta har väl alltid funnits, men i början av juni deltog jag i en skandinavisk arbetskonferens där forskare och praktiker möttes för att gemensamt lyfta frågan utifrån pågående projekt. Jag fick även en ovanligt välskriven c-uppsats i ämnet mailat till mig eftersom studenten använt min föreläsning som en av källorna.

Ordning och reda är verkligen inte lätt. Det är inte lätt i praktiken - och det är inte vare sig lätt eller självklart var gränserna ska gå eller med vilka medel de ska upprätthållas. Här sätts lärarledarskapet på prov, inte minst utifrån att man som lärare ständigt måste se de etiska aspekterna av varje gränsdragning och varje metod.

Till hösten ska jag ta en ny klass. De är väldigt små i ettan! Samtidigt har jag chansen att som lärare vara med och tillsammans med eleverna bygga en god grund som vi sedan alla har glädje av framöver. Grunden måste självklart byggas på styrdokument och yrkesetiska principer. Det är ett stort ansvar vi har som lärare. Men det är ett ansvar jag gärna tar. Fast gränsdragningar är svåra att göra. Eller utmaningen och tjusningen kanske finns just för att lärarjobbet är så komplext?